Ovanstående ord seglade in i mitt medvetande från en låt som surrade i bakgrunden. Det första som dök upp i mitt huvud var Carro. Min Carro som på sitt eget mer eller mindre brillianta vis alltid stod upp för vem hon var, trots att hon många gånger fick lida hårt för det. Hon var ärlig nog mot sig själv och mot andra att stå för det som var hon, för vem hon var och för hur hon var. Hon stod för vad hon gjorde, vad hon klarade och vad hon inte klarade. Det togs inte emot så väl på så många ställen. Trots det så fortsatte Carro på sitt säregna vis att lysa upp omgivningen, medan hon levde. Inte som alla andra och inte som andra tyckte att hon borde vara, utan som sig själv.

Det är inte alldeles enkelt att vara sig själv i denna värld av sociala koder, som konstant talar om för oss att vi ska vara som alla andra och bete oss som majoriteten. Hela omvärlden verkar konstant vilja påvisa vikten av att leva inom de trista stagnerande ramarna i total enlighet med de allmängiltigt tagna värderingar som finns, istället för att leva efter de egna värderingarna och sanningsenligt gentemot sig själv. Att vara som alla andra leder ofrånkomligen till acceptans och ger legitimitet att vara en del i det synnerligen värderande samhällets kotteri, men gör det någon lycklig att försöka vara någon man inte är för att få vara en del av nåt man inte står för? Carro, som inte kunde hålla sig inom de bekväma ramarna eller vara någon hon inte var, fick betala ett högt pris.

Även mina egna erfarenheter, framförallt efter förlusten av två av mina barn, talar för att det är ovanstående val, valet att vara någon man inte är för att få vara en del av nåt man inte står för, eller valet att vara sann mot sig själv för att få ett tilldelat utanförskap som kräver en väldig inre styrka för att orka med, som finns att tillgå. Turligt nog är jag den jag är och, som vid funderingar av detta slag, dessutom uppskattar att jag är som jag är. Snabbt aktiveras den inre rebellen inför utsikten om en så tragisk och trist värld, varpå hjärnans ifrågasättande del sparkas igång i jakten på nåt som sticker hål på den vanvettiga förmodan om att dessa gråtrista valmöjligheter är vad som finns att tillgå. Hjärnan svarar med att påtala det uppenbara, nämligen det motsägelsefulla i att det som många traktar efter att bli, dvs. en person som andra respekterar vilken per automatik då blir insläppt som en del i samhällets sfär, egentligen är omöjligt att bli om man inte vet vem man är, vad man står för och anser vara viktigt i kombination med mod nog att våga vara sig själv. Skrävlande meddelar hjärnan mitt nu återigen småmysande inre att ingen kan agera så trovärdigt i längden att det leder till någon varaktig respekt från vare sig andra eller sig själv, om man inte samtidigt agerar på ett sätt som överensstämmer med de egna värderingarna och vad som är viktigt för en i livet. Så där kom det, det som är viktigt och äkta och det som gör att jag varje dag inser Carros styrka och självinsikt.

Trots att Carro till sist inte orkade fortsätta sitt liv, valde hon ändå när hon levde att stå för den hon var, för de val hon gjorde och för vad hon ansåg var viktigt. Till och med de gånger hon mådde så dåligt att de val hon gjorde inte ledde till nåt bra, stod hon ändå för att hon gjort de valen. Hon skyllde inte på andra, försökte inte att bortförklara nåt, utan stod för och tog ansvar för alla sina val och alla sidor av den hon var. Det gjorde hon varje dag, alltid, även när hon mådde så dåligt att hon knappt orkade med sig själv. Carro är en av mina största förebilder, som lärt mig att varje dag försöka vara sann mot mig själv och andra, leva efter mina inre värden och det som är viktigt för mig, ta ansvar för mitt liv och göra val därefter och se till att stå för det jag gör. Jag försöker att tro på mig själv när inte många andra gör det, precis som min kloka dotter gjorde.