Begrundar..

Natt igen. Lyssnar på regnet som smattrar mot mitt fönster. Lyssnar på sovande yngsta dottern Emelies lugna andetag. Lyssnar efter äldsta dottern i livet Camillas insmygande steg, efter en återfärd i bil hem. Sneglar på Henkes saker i mitt kök, som jag inte vågat röra alls idag. Orkar inte ännu med den känslostorm det medför igen, utan låter mig själv vila ett tag. Vet att Camilla inte vågat röra alls än, låter henne vänta tills hon orkar. Vet att Emelie tittade på skolböckerna och pärmarna, bleknade och slutade tvärt när hon förstod vems det var. Låter även henne ta det i sin takt.

Funderar igenom livet för mig själv i tystnaden och mörkret. Livet som fört med sig så mycket smärta, så mycket sorg och trasighet. Samma liv som även fört med sig så mycket underbart, så många skratt och så mycket lycka. Känner tacksamhet för alla fina stunder som varit, all kärlek som funnits och fortfarande finns, för möjligheten att fortfarande kunna lyssna på Emelies andetag i natten och att fortfarande oroligt få lyssna efter Camillas smygande steg när hon kommer hem. Det är med den känslan, känslan av en otrolig tacksamhet för allt det underbara, det fina och det storslagna, som jag tänker krypa ner under mitt täcke och fortsätta att lyssna på nattens olika ljud igen. Tills Camilla åter är tryggt hemma. Tills John Blund eventuellt behagar komma på ett snabbt besök. Tills det blir morgon om det så behövs. Det spelar ingen roll, det är en lyx i sig. Även det är jag tacksam för, för att jag återigen sansade mig nog mycket för att komma ihåg att det faktiskt är lyx det är.

Saknade oljud, saknade semestrar

















Idag hanns två kort laddas upp innan det var färdigt med det. Naturligtvis styrt av Mr Murphy, idag i form av blogg.se. Kan ändå inte låta bli att faschineras av denna substanslösa maktform. Så trogen sitt jobb, aldrig på semester och ständigt lika villig att på sitt innovativa sätt se till att jobbet sköts.

Vårt tidigare vardagsliv och våra familjesemestrar innebar syskonkärlek i olika form. Henke och Camilla som ständigt låtsasbråkade om diverse tramssaker var en del av det. Vissa dagar då kunde jag önska att det kunde få vara tyst ibland, alla dagar nu önskar jag att de var igång och bråkade om allt och inget på sitt kärleksfullt kaxiga vis igen. Henke och Emelie som stod varandra så nära och Henke som var den ständiga pedagogen i familjen. Ingen annan hade samma tålmodig sätt eller förmågan att förklara till exempel varför man inte sväljer i genomsnitt åtta spindlar per år när man sover under vintern, vilket Emelie snappat upp och därför inte ville sova. Det var kvällen den 2 december 2010 som Henke förklarade för henne att hon lugnt kunde sova, alla spindlar sov eftersom det var vinter. Emelie köpte förklaringen och somnade direkt efter denna uppvisning i cool pedagogik. Eller som när vi var på sista semestern tillsammans hela familjen och Emelie inte kunde sova i sin säng, varpå hon valde att sova hos Henke istället. Han gick lugnt med på det och där låg de och sussade som de små änglar de var och är. Tryggt, kärleksfullt och sammansvetsat på syskonvis.

Det är underligt så många saker som var självklara förr, som jag tog förgivet. Som mina barns låtsasbråk i köket totalt ivägen för alla andra, eller tryggheten syskon emellan som jag trodde skulle bestå alltid. I alla fall trodde jag att de skulle ha varandra när jag dog, Carro, Camilla, Henke och Emelie. Nu har jag lärt mig att inte ta nåt förgivet, eller det är inte alldeles sant, jag har lärt mig att inte ta lika mycket förgivet i alla fall. Det är nåt som ständigt står på programmet, att träna på och komma ihåg att inte ta nåt förgivet och att komma ihåg att tala om och visa nu hur mycket de omkring betyder. Det är inte säkert att den chansen återkommer någon mer gång, det är ingen som vet hur nästa sekund, timme, dag eller vecka kommer att se ut. Alla dessa kloka människor som genom tiderna uppmanat till att leva i nuet, vara rädda om varandra o.s.v., de visste vad de pratade om de. Klokt och med en klang av enkelhet, trots sin relativa svårighet att genomföra. Lätt eller svårt spelar ingen roll, det som spelar roll är vikten. Vikten att leva och ta vara på livet och dem som man älskar occh bryr sig om nu. Vikten av att inte skjuta upp allt till sen, vem vet om sen ens finns? Som jobbiga ljud av låtsasbråk, som nu vore underbara ljud. Jag glömde bara bort att se det stora i det, att njuta av det och att inte ta det förgivet. Det enda försvaret jag har är att jag i alla fall är medveten om det nu, medveten om hur skört allt kan vara occh hur tacksam man ska vara över de saker man vanligtvis ser som självklara. Sakerna och händelserna som man tar helt och hållet förgivna.

Brilliant i sig själv

Here she stands today
in her shining brilliant way

 

Ovanstående ord seglade in i mitt medvetande från en låt som surrade i bakgrunden. Det första som dök upp i mitt huvud var Carro. Min Carro som på sitt eget mer eller mindre brillianta vis alltid stod upp för vem hon var, trots att hon många gånger fick lida hårt för det. Hon var ärlig nog mot sig själv och mot andra att stå för det som var hon, för vem hon var och för hur hon var. Hon stod för vad hon gjorde, vad hon klarade och vad hon inte klarade. Det togs inte emot så väl på så många ställen. Trots det så fortsatte Carro på sitt säregna vis att lysa upp omgivningen, medan hon levde. Inte som alla andra och inte som andra tyckte att hon borde vara, utan som sig själv.

 

Det är inte alldeles enkelt att vara sig själv i denna värld av sociala koder, som konstant talar om för oss att vi ska vara som alla andra och bete oss som majoriteten. Hela omvärlden verkar konstant vilja påvisa vikten av att leva inom de trista stagnerande ramarna i total enlighet med de allmängiltigt tagna värderingar som finns, istället för att leva efter de egna värderingarna och sanningsenligt gentemot sig själv. Att vara som alla andra leder ofrånkomligen till acceptans och ger legitimitet att vara en del i det synnerligen värderande samhällets kotteri, men gör det någon lycklig att försöka vara någon man inte är för att få vara en del av nåt man inte står för? Carro, som inte kunde hålla sig inom de bekväma ramarna eller vara någon hon inte var, fick betala ett högt pris.

 

Även mina egna erfarenheter, framförallt efter förlusten av två av mina barn, talar för att det är ovanstående val, valet att vara någon man inte är för att få vara en del av nåt man inte står för, eller valet att vara sann mot sig själv för att få ett tilldelat utanförskap som kräver en väldig inre styrka för att orka med, som finns att tillgå. Turligt nog är jag den jag är och, som vid funderingar av detta slag, dessutom uppskattar att jag är som jag är. Snabbt aktiveras den inre rebellen inför utsikten om en så tragisk och trist värld, varpå hjärnans ifrågasättande del sparkas igång i jakten på nåt som sticker hål på den vanvettiga förmodan om att dessa gråtrista valmöjligheter är vad som finns att tillgå. Hjärnan svarar med att påtala det uppenbara, nämligen det motsägelsefulla i att det som många traktar efter att bli, dvs. en person som andra respekterar vilken per automatik då blir insläppt som en del i samhällets sfär, egentligen är omöjligt att bli om man inte vet vem man är, vad man står för och anser vara viktigt i kombination med mod nog att våga vara sig själv. Skrävlande meddelar hjärnan mitt nu återigen småmysande inre att ingen kan agera så trovärdigt i längden att det leder till någon varaktig respekt från vare sig andra eller sig själv, om man inte samtidigt agerar på ett sätt som överensstämmer med de egna värderingarna och vad som är viktigt för en i livet. Så där kom det, det som är viktigt och äkta och det som gör att jag varje dag inser Carros styrka och självinsikt.

 

Trots att Carro till sist inte orkade fortsätta sitt liv, valde hon ändå när hon levde att stå för den hon var, för de val hon gjorde och för vad hon ansåg var viktigt. Till och med de gånger hon mådde så dåligt att de val hon gjorde inte ledde till nåt bra, stod hon ändå för att hon gjort de valen. Hon skyllde inte på andra, försökte inte att bortförklara nåt, utan stod för och tog ansvar för alla sina val och alla sidor av den hon var. Det gjorde hon varje dag, alltid, även när hon mådde så dåligt att hon knappt orkade med sig själv. Carro är en av mina största förebilder, som lärt mig att varje dag försöka vara sann mot mig själv och andra, leva efter mina inre värden och det som är viktigt för mig, ta ansvar för mitt liv och göra val därefter och se till att stå för det jag gör. Jag försöker att tro på mig själv när inte många andra gör det, precis som min kloka dotter gjorde.

Välja glitter

Dessa nätter. I vanliga fall är natten min tid, lugn, tyst och med utrymme för reflektion och själavård. Under senare år har nätterna, åtminstone en del av dem, blivit nåt helt annat. Istället för den lugna harmoni som vanligtvis råder dessa timmar, är natten numer den psykiska tortyrens tid. De innebär ändlösa timmars vridande fram och tillbaka i sängen, medan tankarna vandrar runt på egenmäktigt vis i spiralformade olösbara formationer. Skulle John Blund mot all förmodan titta förbi, medför det en orolig sömn med mardrömmar, spänningar i kroppen som lämnar värkande muskler till nästkommande dag, panikartat mumlande och ett krampaktigt tag runt närheten som för att förhindra ytterligare försvinnanden. Så ser nätterna ut när verkligheten sluttar brant neråt igen och allt inom mig gör uppror mot att än en gång hamna i det inre mörker som jag lärt mig att avsky.


Det borde kanske vara en vän, en möjlighet att bearbeta, att komma ett steg närmare acceptans och någon form av läkning. Kanske är det vad det egentligen är, mörkret som väntar igen, men det är inte så det känns. Det tar alldeles för mycket kraft, för mycket tid och för mycket av den glädje livet skulle kunna medföra. Det slukar allt som är ljust, håller det gömt och frågar viskande vad meningen med allt egentligen är. Dessutom arbetar det i maskopi med nattens mörker och förvandlar dessa timmar till sitt territorium att verka ostört och ödeläggande på, medan påföljande dagar därmed tvingas gå i ett grått töcken av omotiverat varande. Det finns inget att göra för att förhindra det, det går inte att ändra eller skjuta ifrån sig. Kanske skulle det vara lättare att bara acceptera istället för att kämpa emot, men det i sig skulle vara att ge upp och ge upp finns det inget utrymme för. Nej dessa nätter, åtminstone en del av dem, kommer att fortsätta med sina gissel. Kanske nu, kanske ett tag framöver eller kanske resten av livet och så måste det tydligen få vara. Det gäller under dessa mörka nätter, att komma ihåg vad som är ljust, minnas det som är glädje och liv och tålmodigt invänta den vändning som alltid kommer. Till och med under dessa mörkare nätter gäller det, som i allt annat i livet, att välja. Så det är vad jag gör, jag väljer.

 

Som vanligt väljer jag livet, så därför genomlever jag den nattliga tortyren och mörkret som tar alldeles för mycket kraft. Jag vet nämligen, trots att det ibland känns otröstligt, smärtsamt och alldeles för svårt, att det vänder i perioder och att det är dessa perioder som innehåller liv och livet är trots allt värt att leva. Till och med i det mörkaste svart glittrar livet till med jämna mellanrum, ibland som de älskade döttrarna, ibland som en smekning över kinden eller ibland som en kär vän som lyser upp med sin närvaro. Det är så det är när det är livet som leder dagarna framåt. Då glittrar varje minut, varje nu, med livets närvaro i det lilla som är det stora. Då lyser varje sekund och det är alltid dessa sekunder jag väljer, även när det ljusa skenbart verkar lysa med sin frånvaro. Alltid samma val, eftersom alla andra val vore en skymf mot dem som är kvar, en skymf mot dem som gått bort och en skymf mot livet självt som trots allt är en enorm gåva och den gåvan väljer jag att förvalta väl. I alla fall så väl jag kan.

Chockad!

För information råder chock i mitt hörn på jorden! Den stora frågan för dagen är: har Murphy utan att meddela detta tagit semester? Det skulle i alla fall förklara en hel del. Idag är jag åter i kontakt med omvärlden på ett lurigt (som i telefon) sätt.

Murphy på semester.. kanske.. vilka möjligheter medför inte det? Den oväntade medvinden har i alla fall medfört sån chockad förvåning att jag redan är uppe, påklädd och i full färd med att inmundiga behövliga mängder kaffe. Vad kan inte denna dag leda till med en sån start? Underbart helt enkelt!

Jag är rik!!!



Fattig eller Rik?

Det här är berättelsen om en mycket rik man som ville visa sin son hur fattiga människor lever. Pappan och sonen tillbringade därför ett par dagar hos en mycket fattig familj som bodde i närheten av deras gods. När de återvände efter besöket frågade pappan:

"Förstår du nu vad fattigdom innebär?"

"Ja, det gör jag", svarade sonen."

"Kan du då beskriva skillnaden mellan vårt liv och deras", bad pappan.

"Vi har bara en hund, men de har fyra. Vi har bara en liten pool på gården, men de har en hel sjö. Vi har olikfärgade lampor i trädgården, men de ser hela stjärnhimlen. Vi har en massa betjänter, men de hjälper andra. Vi har stängsel runt hela vår gård, men de har vänner som skyddar dem.

Jag som trodde att vi var rika och de fattiga."

 

Som sjukskriven händer det ofta, för att inte säga alltid, att pengarna inte räcker till längre. Det som kommer in täcker helt enkelt inte det som ska ut. Innan jag var sjukskriven tänkte jag aldrig att jag inte skulle ta ett lån eller låta bli att köpa nåt ifall något av mina barn skulle avlida och jag inte skulle klara av att arbeta. Så jag har t.ex. ett billån och ett medlemslån. Så har jag alla mina andra utgifter som hyra, el, ja kort och gott, jag har såna utgifter som de flesta har. I dag fick jag svar från den försäkring som ingick i mitt medlemslån, den som är tänkt att täcka upp om man inte får in sin inkomst som man ska. Som med mycket annat fanns det ett kryphål och försäkringsbolaget meddelade frankt att försäkringen tyvärr inte kunde anses gällande i mitt fall. Under några minuter vandrade jag runt i mitt kök och vred mina händer och kände mig rätt orolig, eller snarare panikslagen, över min ekonomiska situation.

 

Så började solen skina över banvallen igen (Vårt hus ligger nämligen bredvid ortens tidigare tågstation, därav banvallen), i alla fall i mitt sinne. Min yngsta dotter hade tydligen tillsammans med min nära väninna T:s dotter bakat brownies i all hemlighet och jag var nu inbjuden på en fikastund med dessa två underbara tjejer. Jag blev bjuden på kaffe, nybakade och väldigt goda brownies och en kort inblick i deras tankevärld under fikasamtalet. När jag satt där och njöt av situationen och fikat kom jag ihåg hur otroligt rik jag ändå är trots allt. Jag har dessa båda underbara tjejer nära mig, jag har en äldre dotter nära mig som jag dessutom fått ha kvalitetstid tillsammans med tidigare under dagen, jag har underbara vänner som jag kan räkna med i vått och torrt, jag har mina föräldrar i närheten, mina syskon i livet, mina hundar alias husgudar och jag har så väldigt många helt otroliga och suveräna människor omkring mig. Så i en för närvarande ödmjuk känsla inför att rikedom egentligen inte sitter i pengar eller ägodelar, kom jag ihåg ovanstående berättelse jag har läst. Tyckte den kändes passande en dag som denna helt enkelt.

 

 

Förunderliga dagar, kvällar & människor

Måndagen innebar uppvaknande till min nära väns speciella sms-signal. Morgonen var inte direkt morgon längre, men vad gjorde väl det? Solen sken och min nära vän var även hon nyvaken och frukostsugen. Sms:et innehöll information om att hon var på väg till mig efter en liten omväg förbi ett av samhällets caféer för anskaffandet av suveränt goda mackor. Kombinationen frukostservering och klokt, mycket trevligt umgänge är en mycket bra start på en vecka. Senare under dagen ramlade en annan nära vän in i mitt hem. Hennes mission bestod i en enorm arkeologisk expedition ala hitta lämningar av tidigare befintlig diskbänk. Hon är en duktig arkeolog, för diskbänken återfanns och restaurerades till ursprungligt skick. Storartad insats.



Tisdagens eskapader innebar handling. Jag skulle ljuga kopiöst om jag påstod att det var en av mina favoritsysslor. Någon traumatiserad timme senare var mat i massor införskaffad, humöret kört i botten och tanken på att gå utanför dörren otänkbar. Trots detta begav jag mig åter utanför dörren en kort stund senare för att ägna mig åt en gruppträff. Jag har sedan en tid efter Carros död varit med i en grupp för föräldrar som förlorat barn och kvällen till ära var det den gruppen som skulle träffas. Det är en strålande grupp, en grupp där man är trygg. Trygg nog att våga berätta hur man mår, vilka underliga - ibland rent utav sjuka - funderingar man har, vad allt man varit med om gjort med en som människa, hur och om man har utvecklats, skuldkänslor, sorg, glädje, saknad och allt annat mellan himmel och jord som man inte kan säga till vem som helst annars. Det var en bra kväll, en utvecklande kväll och en mysig kväll. Helt enkelt en alltiett-kväll, som dessutom innehöll obegränsade mängder kaffe och tilltugg som var en lisa för både tomma magar och kräsna smaklökar. För att toppa den upplevelsen avslutades kvällen med en kommentar från en ung tjej som både rörde och berörde.

 

Idag stod läkarbesök som nummer ett på menyn. Var en bra läkare, noggrann, respektfull och mänsklig. Resultatet blev kanske inte direkt nån high score. För högt blodtryck, för låg D-vitamin och folaminnivå, förhöjd sänka, förhöjt antal vita blodkroppar, för hög puls och en fortsatt svår depression. Nåja, med tanke på omständigheterna kunde det allt ha varit värre så dessa fakta var föga nedslående. Nummer två på menyn var gruppträff. Den här gången med en annan grupp, en ny grupp och vad jag kan se även det en grupp med modiga, stora människor. Jag hann tyvärr inte vara med någon lång stund, eftersom dagen även innebar starten på en meditationskurs jag anmält mig till. Det var en mycket trivsam upplevelse, inte bara trivsam utan också lärorik. Kvällens avslut bestod i kaffeorgier med tidigare nämnd frukostvän och genomgång av dagens händelser, såväl hennes som mina. En bra dag för båda, visade det sig.

 

Det är vid såna här tillfällen, när jag tänker igenom vad som pågått i min lilla värld, som jag inte kan känna annat än förundrad tacksamhet över att jag är så lyckligt lottad. Alla dessa underbara vänner, stora människor och modiga människor som jag har turen att ha i mitt liv eller att träffa en kort stund av mitt liv, är en enorm gåva. Så om jag inte skulle vara förundrad av det stora i det, skulle jag faktiskt vara väldigt förundrad!

Känslosamma bilder

Idag hade min åttaåriga dotter Emelie besök av prästen. Det är ett uppskattat besök, ett besök som dessutom ibland innebär känslomålning. Prästen kom en dag i december 2011 till Emelie med två vackra boxar, kort att måla på, pennor och glitterlim i allehanda färger och meddelade att nu var det dags för känslomålning. Det innebar att Emelie fick bestämma vilken känsla det skulle handla om, så skulle hon, prästen och samtliga närvarande måla ett ansikte på varsitt kort som uttryckte den känslan. Det var bra på alla vis. Emelie fick prata om sina känslor, alla fick för den delen prata om sina känslor. Dessutom fick vi alla träna på att både definiera och sätta ord på våra känslor. Enda förbehållet var: ingen sudd får användas. En mycket smart infallsvinkel, för plötsligt försvann allas prestationsångest också. Nåja, idag var alltså andra gången det stod känslomålning på menyn.

Emelie tyckte först att trött var vad som skulle behandlas, efter det kom kär. Vi målade, glittrade och berättade. Sen började storheten och modet som man oftast bara kan uppleva tillsammans med barn att göra sig påmind. Utan att veta ordet för känslan hon tänkte sig, började Emelie att beskriva i vilka sammanhang den kan uppkomma och hur den kan få en att känna. Känslan hon ville måla var skam. Jag var förundrad över min yngsta dotter. Vilken förmåga att beskriva och vilken otrolig förmåga att få fram det hon beskrev i en bild.

 

När Emelie sen skulle bestämma sista känslan för dagen att måla beskrev hon den så här: det kan bli ganska svårt att berätta om men jag menar den där känslan som om man går sönder, som ens hjärta blir krossat som man kan ha om någon man är ihop med gör slut eller om man förlorar sina syskon. Modiga, modiga Emelie. Det går inte annat än beundra henne, för det är mod för en vuxen att våga ta upp en så starkt smärtsam känsla till diskussion och att våga göra det när man är åtta år är beundransvärt. Vi målade våra kort och sen var det dags att visa vad vi målat och berätta hur vi tänkt. Emelie började med att berättade att hon hade tänkt på Carro och Henke och på när de dog. Hon talade om hur det kändes när vi var och tittade på dem när de var döda och beskrev skillnaden i utseende mellan dem. Hon berättade att det hade känts värst att titta på Henke eftersom han hade varit mer trasig, det hade runnit blod ur ena mungipan och ena örat och han hade ett sår vid halsen som var stort och såg ut att göra så ont. Sen ställde hon frågor. Hon ville bland annat veta om han hade hunnit bli rädd innan han dog, om han hade hunnit haft ont och hur det där såret på halsen uppkommit. Jag svarade sanningsenligt på allt, berättade vad obducerande läkare, ambulanspersonal och polisen berättat för mig. Emelie ställde en del väldigt kloka följdfrågor, jag svarade lika öppet på dem, i alla fall de jag hade några svar på. Sen hämtade hon en liten röd kista som hon har sparat en sten i. Det är en vit rätt slät sten. En sten som hon fått av Henke som hittade den när han var på väg till skolan en dag och då vände och joggade hem för att ge den till Emelie, bara för att han visste att hon skulle bli glad av att få en så vacker sten. Emelie berättade med tårarna rinnandes ner för kinderna om det och om en massa andra grejer hon gjort tillsammans med sin bror. Sen hämtade hon Carros parfymflaska och lät oss lukta på den. Fortfarande med tårarna rinnande berättade hon om hur mycket hon saknar sina syskon, om hur jobbigt det är ibland i skolan när henne kompisar frågar om det och om hur ont det har gjort och fortfarande gör att ha förlorat dem.

 

Varje dag händer något som gör att jag förundras över en del människors mod, generositet och totala storhet. Idag var det min älskade dotter Emelie som gjorde mig förundrad, tacksam - bland annat över att hon inte håller det inom sig själv - och väldigt stolt. Trots att hon bara är åtta år än och inte når mig mer än till axlarna, så är hon en väldigt stor människa. Idag vågade hon det många vuxna inte gör, hon vågade prata om det som gör allra mest ont i hennes värld, hon vågade fråga efter saker som hon till och med var rädd att höra svaret på men behöver veta för att kunna bearbeta vidare och hon var dessutom så generöst tillitsfull att hon öppet och oförställt vågade låta oss se hennes sorg och trasighet. För mig är det något väldigt, väldigt stort. Jag har träffat vuxna, högutbildade människor i höga samhälleliga positioner som inte vågar erkänna sin egen rädsla, sorg och litenhet ens för sig själv och ännu mindre för någon annan. Att då se sin åttaåriga dotter våga dessa saker, är oerhört stort, oerhört rörande och ger en enorm tacksamhetskänsla. Emelie hade kunnat göra som många vuxna gör, hon hade kunnat välja att låta bli att utvecklas, låta bli att växa som människa och istället gömt sig bakom bittert dömande, ett väldigt vetande för andra och en attityd av normsättare för duktighet bara för att på alla vis försöka bevara förnekelsens illusion för både sig själv och andra. Det gjorde hon inte. Emelie valde att vara modig och att låta det svåraste i hennes liv leda till utveckling och det är i alla fall vad jag kallar mänsklig storhet.

Evolution i microkosmos - inget att vara rädd för, bara rädd om..

En dag som började redan vid femtiden imorse genom att det förflutna gjorde sig påmint. Jag blev väckt av att min telefon gav ifrån sig ett galet skratt, med andra ord fick jag ett sms. Jag tittade yrvaket på orden "lucka 24. Vad e bakom lucka 25?", konstaterade att det var från nån vars nummer inte var inlagt i min telefon och bestämde mig för att somna om. När jag åter började glida iväg mot drömmarnas land återkom minnet av ett telefonnummer jag varit relativt välbekant med förut, ett nummer jag lagt till det förflutna och som vid denna tidiga timma snarast kändes som ett eko från ett tidigare liv. Flertalet timmar senare hade sms:en från det förflutna övergått till rimform, men i övrigt var inget nytt. Det hela avslutades i alla fall när jag vänligt, men tydligt, satte ner min fot via sms i rimform och nöjt konstaterade för mig själv att den delen av mitt förflutna befann sig precis där det skulle vara - nämligen i det förflutna. Den nöjda känslan kom sig av att nån del av mig själv tydligen utvecklats nog mycket för att inte dras med i dessa underliga rundgångar igen och uppenbarligen hade även denna del fått en bättre självkänsla. Med andra ord måste en mindre evolution ha inträffat i mitt microkosmos. Ett obefintligt steg för mänskligheten, men ett enormt kliv för mig :)


Senare under dagen pratade jag i telefonen med en av mina nära vänner. En vän vars ingifta moster nyligen avlidit efter en kort tids sjukdom. Jag lyssnade när hon beskrev reaktionerna hos de närmast anhöriga, kände igen en del reaktioner sen Carro och Henke dog och förundrades över hur vi alla verkar leva som om vi är odödliga och som om de omkring oss är självklara, odödliga delar av vårt liv. Det verkar inte bättre än att vi måste bli rejält omskakade för att inse vad som är viktigt och underligt nog (yeah right) verkar det aldrig vara jobbet, prestige, pengar eller nåt annat liknande. Ändå går vi genom livet år efter år, så upptagna med allt vi tror är viktigt att vi glömmer det viktigaste av allt eller i alla fall det jag tror är viktigast av allt, nämligen att leva, att bemöta och behandla varandra som om vi inte vore självklarheter och att lägga vår energi på sånt som verkligen är värt det. Kanske är det en del av vad vi ska lära oss i det här livet, att uppskatta dem omkring oss som verkligen betyder något för oss och att inte ta alla dem eller för den delen oss själva så förgivna. Kontentan av det här utlägget blir väl: var inte rädd för, utan var rädd om. Inte rädd för att inte räcka till i jobbet, inte göra den karriär man vill, inte ha tillräckligt med pengar osv - utan rädd om våra nära och kära, oss själva och om vad vi spenderar våra år och vår energi på.

Kunde inte ha sagt det bättre själv..

Pojken med minnet

Söndag, men inte en söndag som alla andra. Dagen ägnades åt att slipa ett skåp, för att måla det vitt. Naturligtvis undgick inte heller denna aktivitet upptäckt från Mr. Murphy, som i sin vanliga anda jobbade hårt för att försvåra allt som på nåt vis kunde försvåras. Det började med att strömmen inte fungerade i förrådet och carporten, vilket i och för sig inte gjort så mycket om det inte vore för att skåpet stod i carporten. Mumlande orden "trägen vinner, trägen vinner", släpade jag skåpet fram till ytterdörren, ordnade fram en förlängningssladd och började då äntligen slipa. Förutom att allt damm nu for in i hallen, vidare till köket och upp för trappan går det inte att säga annat än att det faktisk gick hyfsat.

Medan jag stod där, djupt koncentrerad på slipningen och mina egna tankar, började hundarna skälla som galningar. Överrumplad som jag blev hoppade jag till och tittade upp, bara för att upptäcka en ung kille i min sons ålder som stod framför mig. Självklart hoppade jag till än en gång, kastade nästan slipen åt skogen och skrek samtidigt som jag stirrade vilt på personen som ploppat upp som från ingenstans. Tre pinsamma sekunder senare hade jag sansat mig så pass att jag slagit av slipen och pressat fram ett lite anklagande hej. Killen log och sa att han försökt få min uppmärksamhet ett tag, men att det inte gått så bra (uppenbarligen!!). Sen hände det som gjorde den här söndagen annorlunda mot andra söndagar. Han sträckte fram ett USB-minne och sa: -här, det är ett USB-minne jag hittat vid spellokalen och jag tror att det är Henkes. Jag tyckte att du måste få det, så därför gick jag hit idag.. Jag sträckte tårögt fram en dammig, lite skakande hand för att ta emot det, tackade och talade om hur glad jag var över att han kommit. Han frågade hur vi mådde och hur det går för oss, sen småpratade vi om Henke en stund innan han gick igen.

Helt plötsligt hade jag i min hand en liten del av Henke, en liten del av min älskade son som jag än inte har räknat ut hur jag ska klara mig utan. Rädd för mina egna känslor om jag skulle titta vad som fanns lagrat i det överlämnade USB-minnet, traskade jag in i köket och blev sittandes på en av köksstolarna innan jag resolut gick ut och fortsatte slipa mitt skåp. Inte förrän flera timmar senare, när skåpet var färdigslipat och insläpat i köket för målning, vågade jag mig på att stoppa in det i datorn. Jag möttes av bilder på Henke, musikstycken som han brukade spela på sin älskade bas som han döpt till Lina och lite annat smått och gott som var så typiskt min son. Det var som att höra viskningar från honom, som om han var lite nära igen eller som om han skickat en hälsning från där han befinner sig nu. Trots att tårarna rann och känslan av förlorad, saknad och borta för alltid förstärktes medan jag tittade, blev jag samtidigt varm i hjärtat. En liten, liten men väldigt värdefull stund kände jag en fläkt av att ha min Henke hos mig igen och det är värt alla tårar i världen.

Jag blir ofta imponerad över hur modiga många ungdomar är och den här dagen var definitivt inget undantag. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet över den unga killens mod att gå hem till oss med Henkes upphittade USB-minne, för det krävs mod att våga göra det. Det är bara de som har mod nog som faktisk vågar söka upp nån i stor sorg, i ett ärende som med stor sannolikhet kommer att leda till att starka känslor rörs upp. Den här unga killen vågade det som många vuxna skulle dra sig för att göra och han gjorde det dessutom på ett suveränt sätt. Det är stort, så stort att till och med Mr. Murphy chockad höll sig undan resten av dagen. All respekt till pojken med minnet för att han lät oss få en liten stund med våran Henke igen.

Stjärnorna glimma

Natten är min tid. Tyst, lugnt, klar luft och tid för reflektion. Det har varit en strålande dag, med underbara vänner, underbara barn, ett ganska bra möte, träning, paj och tja det mesta som är bra för kropp och själ.

 

Relativt sent ringde en person som har koppling till min avlidna dotter. Många tårar, fortfarande lika många frågor och en så enorm sorg. Fanns inget annat jag kunde göra än att lyssna, känna igen mig och hoppas, hoppas att morgondagen visar sig från en ljusare sida för min dotters vän. Skär i hjärtat att höra all trasighet. Ändå tacksam över att få höra orden: jag behöver hjälp. Det är stor att inse när något är alldeles för smärtsamt för att klara upp på egen hand och att dessutom våga be om hjälp. Min djupaste respekt till denna person för det otroliga mod som uppvisats idag!

 

Nu ska jag, full av förundran över en del människors storhet, andra människors ödmjukhet, tacksam över insikten om att alla stjärnor som glimmar inte står att återfinna på himlen, krypa ner under täcket. Ingen vet vad morgondagen för med sig, men blir den hälften så bra som den här dagen kommer det att vara en väldigt bra dag.

Leva livet!

För ett tag sen, när jag satt i min väninnas kök och surplade kaffe för fulla muggar i kombination med ingående analys av livet och dess innehåll, hörde jag mig själv uttala orden: en stor skillnad nu efter allt som har hänt är att jag verkligen är genuint lycklig när jag är lycklig! Orden smakade nytt, annorlunda och klingade konstiga, nästan förbjudna i mina öron. Lycklig??! Och nu??  När jag hörde mig själv säga dessa ord högt förstod jag.. Det är vad jag har lärt mig, vad de har lärt mig. Mina två änglabarn har lärt mig något av det viktigaste man kan lära sig under livet. De har lärt mig att leva!

 

Innan allt hände, innan min nästan 19-åriga dotter valde att ta sitt liv i november 2008 och innan min nästan 18-åriga son omkom i en trafikolycka i december 2010, tog jag det mesta i livet förgivet. Så gott som allt var självklart och jag förstod aldrig fullt ut vilken otrolig gåva möjligheten att få ha alla nära och kära hos sig eller att kunna uppleva allt i livet verkligen är. Eftersom jag tog det mesta för givet, förundrades jag heller aldrig över det storslagna i livet och jag kände mig heller aldrig särskilt lycklig. I stället trodde jag att bara jag gjorde än det ena än det andra eller uppnådde än det ena eller andra, så låg lyckan där framme och väntade på mig. Nu i efterhand känns det ganska förmätet att ödsla bort så mycket tid och så många erfarenheter i väntan på nåt som aldrig skulle hända, eftersom det alltid var förknippat med något som låg längre fram.

 

Efter min dotters död trodde jag att jag lärt mig läxan att aldrig ta nåt förgivet. Det hade jag inte, i alla fall inte till fullo. I stället hade jag låtit mig själv invaggas i en falsk trygghet baserad på tron att nu hade vår familj haft sin beskärda del av hemskheter i livet och att mina kvarvarande barn därför var immuna mot olyckor, allvarliga sjukdomar och ja allt negativt som på nåt vis skulle kunna drabba någon. Men naturligtvis ger livet inga såna garantier, men ovetandes om det var jag helt övertygad om att få träffa min son senare samma dag när jag lämnade av honom utanför skolan den morgonen i december. Av en slump, lyckträff eller kanske helt enkelt för att det var alldeles för tidigt för några planer på framtida lyckorus, hade jag just den här morgonen kvar fokus i nuet och upplevde därför verkligen den sista stunden jag hade med min son i livet. Jag såg att han satt sin mössa lite snett, att han som svar på min strålande dag hälsning nickade lite samtidigt som han blinkade åt mig, att han sökte min blick med sina vackra blå ögon för att försäkra sig om att jag uppfattat hans tysta svar, hans hejdå samtidigt som han vände sig om för att gå in i skolan och hans ryggtavla som vandrade iväg i den svarta jackan jag köpt åt honom tidigare. Jag var medveten om värmen i bröstet av all den kärlek som man känner för sina barn när jag såg honom vandra iväg den där morgonen, men eftersom jag var säker på att vi skulle ses igen och dessutom höll på tappa fokus i nuet till förmån för senarelagda händelser under dagen så missade jag nåt stort. Om jag bara gett mig själv lite mer tid i nuet den där morgonen, så hade jag upptäckt att jag just där och just då var genuint lycklig. I självklarhetens omedvetna nonchalans missade jag att känna tacksamheten och lyckan över att få ha den upplevelsen med min son. Däremot är jag idag väldigt tacksam över att jag var närvarande där och då och därigenom fick möjligheten att verkligen uppleva den där sista stunden med honom för alltid.

 

Det var inte förrän några dagar efter min sons död, som insikten om att jag missat att lära mig det enda jag trodde att jag lärt mig smackade in i min då chockade hjärna. Hur otroligt det än verkade hade jag tagit mina kvarvarande barn förgivna och tillåtit mig att återigen lägga lyckan någonstans långt fram i tiden. Där och då, mitt i all sorg, smärta, chock, saknad, med ett krackelerat hjärta och fullkomligt trasig tog jag äntligen till mig den lärdom jag bara några dagar tidigare trott att jag redan haft. Jag förstod att det bara är precis här och nu man har möjlighet att leva sitt liv och att känna eventuell lycka. Lyckan är inte någonstans i framtiden, inte beroende av vad som har hänt eller vad som kommer att hända. Lyckan hittar man i nuet genom att vara medvetet närvarande och förundrat tacksam uppleva stunden man är i. Bara precis nu, precis här är livet och bara precis nu och här finns förutsättningar att vara lycklig. Men bara om man vågar greppa stunden och vara närvarande i varje upplevelse, i stället för att genomleva stunden, drömma om framtiden eller minnas det som varit.

 

Så fast det känns nästan förbjudet att säga det efter förlusten av två älskade barn och fast jag innerligt önskar att jag fortfarande hade dem hos mig, så är den stora skillnaden efter allt som har hänt att jag är genuint lycklig när jag är lycklig och att jag faktiskt lärt mig att gå genom livet levande.

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0