Bygger om och flyttar

Jag modellerar, bygger om och flyttar.. Det medför relativt mycket tystnad, men trots det en väldig massa tankeverksamhet. Bloggvärlden är en komplex plats att vistas i ibland och ibland krävs därför förnyelse. Nu är en sån gång, så därför flyttar jag min blogg... när jag byggt klart den nya, piffat till och kuddat upp. Det tar lite tid, det är det värt - i alla fall för mig som hamnar på en mer användarvänlig plats i cyberrymdens oändliga valmöjligheter. Ny plats, ny adress och nytt namn kommer att meddelas här.. när det är dags, när den nya hörnan är klar och när alla gamla inlägg flyttats tryggt på plats.

Nu blir det en sista kaffekopp innan säng. Det är en magnifik soluppgång, fåglarna har börjat kvittra in den nya dagen och kaffet är suveränt gott. Vilken otrolig ynnest det är ändå, att ha förmånen att kunna njuta av allt det en tidig morgon som dessa. Går inte annat än att bli förundrat tacksam och till och med lite rörd. God morgon och godmorgon med andra ord.


Meteorolog

Väderleken, ett ständigt närvarande inslag i vardagens samtal. Underligt nog, då alla ändå ser vilket väder det är. Eller inte underligt alls kanske, då det är en naturlig isbrytare i ett annars rätt tyst Sverige. Intressant fenomen, eller ett egentligen ointressant ämne av ofarlig karaktär? Kanske båda. Nu är det dock dags att njuta av lite mer kaffe.. i solen dagen till ära ;)

 

Så fort kan det gå

Vaknade två timmar för sent och alldeles för bråttom, men ändå på ett strålande humör. Efter en snabb dietfrukost bestående av rester från gårdagens pizza och kaffe i ansenlig mängd, företogs promenaden till ortens gym för rehabilitering. Väl framme anpassade jag mig snabbt till rådande omständigheter och inmundigade lyckligt ytterligare kaffe, innan någon form av nytta utfördes. Många trevliga människor i en trivsam miljö med kaffe, vad mer finns att begära för att få en trevlig dag liksom?

 

Därefter var nästa anhalt mellanlandning i hemmet, innan det åter var dags att bege sig till ortens gym. Denna gång för träning i form av ett dansmixpass. Ett för mig nytt pass, som visade sig vara roligt, energigivande och svettigt. I slutet av passet gjorde yngsta dottern mig sällskap, dock inte så mycket i själva rörelserna men däremot med uppmuntrande applåder. Livsglädje förpackad i min underbara nioåring, ett riktigt lyxinslag på dagen. Sen åter mot hemmets lugna vrå, som inte var särskilt lugn på grund av de tre hundarnas kissnödiga krav på uppmärksamhet och promenad. Därefter utsattes jag för ytterligare ett lyxinslag, den här gången i form av serverad middag hos grannen.

 

Det var sen, när jag kom hem igen, som humöret vände. En blick mot Henkes kläder, som fortfarande står i mitt kök sen de kom hem från hans skola, räckte för att humöret skulle sjunka. En blick och jag var återigen i mitt inre tillbaka till när Henke levde och behövde tvätta sina byggkläder. En blick och han var återigen nära en liten stund. En enda blick och sen kom ännu en gång den känslomässiga smockan, av vetskapen om att han inte längre är här, vinandes och träffade med stor säkerhet mitt trasiga inre och sargade själ. Orken att känna, veta och inse att Henke är död fanns inte, i alla fall så fanns inte orken att berätta om det igen just där och då. Därför bemöttes komplexitetens vänliga hälsning med gnäll om oviktigheter, som kramp i benen och sämre ork än önskat under träningen. Komplexiteten är dock relativt tålmodig, så detta trista utspel bemöttes med lugn värme och vänlig ömhet. Det, i kombinationen med dagens tidigare innehåll av suveränt slag som grund, räckte för att humörsbarometern åter skulle segla över från dåligt med övervägande åska och regn till ostadigt med övervägande solsken. Så fort kan det gå när måendet går upp och ner, humöret förändras eller livet slås i spillror. Därför tänker jag krypa i säng och njuta av varje sekund jag har förmånen att lyssna till Emelies trygga andetag, husgudarnas snusande från sängens alla vrår och väntan på Camillas insmygande hemkomst efter en sen bilfärd till annan ort.

Ängel i mitt rum

 

Glömde i allt prat om döden i tidigare inlägg att berätta om ängeln jag fick idag. Det var prästen som gav mig den. Hon kom på besök under morgonen och hade med sig en ängel som stöder bröstcancerforskningen. Den har rosa kjol och en glittrande sten på sig. Prästen upplyste mig om att hon tänkte på mig direkt hon såg den, rosa och glitter var helt synonymt med mig sa hon. Jag blev alldeles bedårad av den vackra ängeln. Riktigt rörd blev jag också när jag fick den. En väldigt bra start på dagen må jag säga.

Dagen har inte framskridit på nåt sämre sätt heller. Efter prästens besök blev Camilla och jag bjuden på god mat hos Eve. Lyxigt värre. Nu på kvällskvisten har vi grillat, gjort sötpotatis och vanlig potatis i ugnen, vitlökssås och sallad. Känns riktigt som sommar helt enkelt. Känns riktigt som en sån där dag att komma ihåg som en bra dag, en dag med små inslag av liv och kärlek som helt enkelt är en guldskimrande upplevelse.

Alla ska dö

Vi ska alla dö, det är det enda vi egentligen vet. Förr eller senare så kommer alla som lever här att dö. Ingen, inte en enda, är odödlig. Ändå händer det nåt med människor när en person i deras omgivning får en sjukdom som kan leda till döden. Dessa personer blir oantastliga, nästan heliga helt plötsligt. Varför? För att de kanske kommer att dö. Kanske kommer deras sjukdom att leda till att deras liv tar slut, så därför får inget sägas om eller till dessa personer som inte innebär att de stryks medhårs eller lyfts till skyarna. Naturligtvis är det en traumatisk situation, för personen det handlar om, att helt plötsligt stå öga mot öga med sin egen dödlighet. Fast det är just det, alla ska dö och alla står egentligen hela tiden öga mot öga med sin egen dödlighet. Kanske inte lika påtagligt, eller åtminstone är det vad vi tror. Fast ingen vet egentligen när det händer eller hur det sker. Det enda som är helt säkert är att det kommer att inträffa. Kanske kommer den personen, som så gott som helgonförklarar en annan person som är sjuk, att dö innan den personen som är sjuk. Det vet ingen. Varje sekund i livet är egentligen livsfarlig, för varje sekund är ett möjligt dödsögonblick. Därför borde alla människor iså fall vara heliga och alla borde bara strykas medhårs. Egentligen är vi döende, redan från den sekund vi föds är vi faktiskt döende.

 

Bara i mitt eget liv har jag ett flertal gånger blivit medveten om att livet inte går att styra. Det går sin egen väg och hittar stigar som inte på något vis passar in i hur det borde vara. Själv hade jag inte på något vis trott att jag skulle överleva något av mina barn, det var helt otänkbart i min värld. Men otänkbart är en sak, medan omöjligt är en helt annan sak. Det visade sig att det inte var omöjligt att två av mina barn skulle dö före mig, otänkbart men inte omöjligt. Då hade de inte ha varit döda nu. Borde inte de iså fall varit lika heliga som varje människa som är sjuk. Carro till exempel som var deprimerad, vilket bevisligen är en sjukdom med stor överdödlighet, borde inte hon också fått blivit struken medhårt och helgonförklarats? Det hände inte, hon fick kämpa hårt medan hon levde istället. Faktiskt fick hon nästan kämpa för sitt eget existensberättigande. Varför då? Hon var ju sjuk, dödligt sjuk dessutom. Hon var även ung och borde ha haft hela livet framför sig, istället fick hon inte bara konfronteras med sin egen dödlighet utan hon kände sig till och med tvungen att ta beslutet att avsluta sitt eget liv. Sjukdomens karaktär har tydligen inverkan, eller sjukdomens legalitet. För om det inte är sjukdomen i sig som är avgörande, då är det människan och så låga vill jag inte tro att vi är.

 

Dagen har inneburit besök av prästen, ett mycket trevligt besök, med många spännande samtalsämnen. Ett av dem handlade just om döden och sjukdomar och hur människor helt plötsligt börjar bete sig när någon är sjuk. Om alla istället insåg och accepterade att döden är ett faktum, så skulle vi nog ta vara på livet mer istället. Kanske skulle inte alldeles för mycket tid gå åt till löjeväckande beteenden eller oviktiga aktiviteter, en del enbart till följd av egoism eller prestige, utan istället kanske det som är viktigt i livet skulle få vara viktigt. Det kanske till och med skulle vara viktigt nu, eftersom ingen egentligen ens vet om det finns något sen. Kanske skulle människor då ägna sig mycket mer åt att öppet visa vem de är, ärligt och avskalat, och kanske det till och med skulle leda till att verkliga, ärliga möten skulle komma till skott. Min bestämda uppfattning är att det inte är förrän livets skörhet blir tydligt framträdande och inte ens det egna livet kan tas förgivet, som det som verkligen betyder något blir viktigt. Så varför är vi så rädda för att inse att vi faktiskt ska dö? Det är en viktig insikt att vi kan dö när som helst, kanske alldeles strax, kanske imorgon eller kanske om många år. Eftersom vi inte vet när det kommer att hända borde vi inte ta det alldeles förgivet att det är så mycket längre fram, att vi nonchalant kan slösa bort så mycket av vår tid på vilka oviktigheter som helst. Eftersom vi dessutom alla är döende i någon form, så borde vi alla ses som heligt oantastliga. Så mycket trevligare världen skulle bli för alla då, istället för krystat vakuumförpackad och konstlat medhårsstrykande för en del och då den del som lider av nån sjukdom som kan leda till döden. Det kan knappast ens ses som vänligt att behandla någon på ett sånt onaturligt sätt vare sig personen ifråga är sjuk eller inte, snarare är det den feges väg att slippa ta ansvar och slippa acceptera och se en person där den är och för vad den är. En människa som någon gång kommer att dö, men som just nu lever och då borde få bli behandlad som en människa som är vid liv i livet. Så även idag kom vi fram till, prästen och jag, att dödens inverkan på livet inte ska underskattas utan istället användas till nåt positivt, kanske till möjligheten att se det stora i det lilla och komma ihåg vad som är viktigt medan vi ännu lever.

 

Camilla köpte ett halsband idag som ger en ganska bra sammanfattning av det viktiga i livet om det kombineras med insikten om att livet är nu.

 

Älska den du är, det du gör och dem du lever nära – det är allt!

Psykbryt i solen

Redan från start gick dagen i trötthetens tecken. Trots sol, värme och sommarkänslor var varken energin eller humöret på topp. Min samtalskontakt alias psykbrytet kom på besök. Det är en klok kvinna, som både kan bryta ner det som ska brytas ner och se helheten i sånt som bör betraktas ur ett helhetsperspektiv. Idag gick samtalet mellan allt från arbetsgivare till trötthet och lyster i ögonen. Efteråt, trots att det var ett bra samtal, var energin om möjligt ännu lägre. Inte ens mina matlagningskonster avhjälpte denna otroligt enerverande åkomma, utan energin var fortsatt låg när jag så äntligen knallade iväg till ortens gym för trivsam rehabtid. Det är alltid trevligt där och personalen är suverän, varför tiden kändes kort innan det var dags för kort mellanlandning hemma innan det var dags för afrodans. Där och då hände det. När jag så stod där och svängde på höfterna och stompade med fötterna började humöret att vända. Endorfinerna vaknade till något lite och det var vad som behövdes för att kvällen skulle bli riktigt bra. Det var ett himla roligt pass och det var en väldigt mysig nervarvning och stretch, så efter passet vandrade jag nöjd och på ett relativt bra humör hem i sällskap med Camilla och Eve. Kvällssolen värmde, fåglarna kvittrade och livet kändes helt okej. Säga vad man vill om träning, men det är i alla fall suveränt för humöret.

Glömde..

..kanske att meddela det viktigaste för dagen. Det är sol :)

Annika Östberg, gym och tja.. vad?

Gårdagen innebar blandad kompott. Det mesta var dock av alldeles strålande karaktär, som gymet och människorna där. Det går inte att vara annat än imponerad av dem, den atmosfären de lyckats skapa och deras bemötande. Gårdagen var inge annorlunda, så en helt strålande första rehabdag med andra ord. Väl hemma efter gymvistelsen, ringde telefonen. Det var en mycket trevlig och glad kvinna från mitt ordinarie jobb, som undrade om jag kunde vara med på nätverksträff på annan ort under torsdagen. Relativt förvirrad, eftersom jag var på en intervju för en omplacering (ja jag vet, det är underligt och totalkonstigt) och sen inte har hört nåt mer om det, sa jag som det var. Att jag inte hört något efter intervjun, att jag precis dagen till ära börjat rehabiliteras på gymet och att jag skulle ringa personalchefen för att höra vad som egentligen hände.

 

Personalchefen på firma fiffel och båg, meddelade att han minsann skickat ett mail den tolfte maj om att de var vidare intresserad av mig i en arbetsroll för sökt tjänst/tänkt omplacering. Eftersom jag inte fått vare sig mail eller, vilket kanske vore mer förväntat, ett telefonsamtal om detta, var det vad jag meddelade. Personalchefen framhärdade, men gjorde även tillägget om vilken mail-adress han skickat detta meddelande till. Mail-adressen utgjordes av min jobbmail! Jag är som sagt sjukskriven och har därför varken anledning eller möjlighet att kolla min jobbmail. Det var precis vad jag även svarade honom, varpå personalchefen replikerade med att jag kunde kolla av min jobbmail från vilken dator som helst. Nej, det kan jag inte. Jag har ingen sån inloggning och även om jag hade det skulle jag inte som sjukskriven sitta och kolla av min jobbmail. Det vore en sak om det rörde sig om en kortare sjukfrånvaro, men i mitt fall vet jag till och med att det finns en vikarie för mig och jag antar att denna vikarie har koll på den mail som kommer in. Åtminstone är det så det ska vara, frånvarande kollegors mail ska frekvent kollas av för att inget ska missas. Till sist frågade jag om vi kanske skulle ha ett möte, men fick svaret att det behövde vi inte om inte jag då ville det utan vi kunde höras längre fram. Min tanke? Whatever! Det är inte jag som är ansvarig för det där, tack och lov. Nä, jag tänker lugnt genomföra min rehab på gymet. Som sagt så avgudar jag deras sätt att vara, bemöta och skapa stämning. För att inte tala om hur mycket jag gillar deras professionalism.

 

Fortsättningen på eftermiddagen/kvällen innehöll föreläsning av Annika Östberg. Hon berättade naket, utlämnande och bra om det liv hon fört, men det som utgjorde hela skillnaden mellan att det var en berättelse till storhet var hur hon avslutade. Hon berättade att hon var tacksam för sitt liv, eftersom hon hade lärt sig så enormt mycket. Inne i fängelset så var ett viktigt ord respekt. Där blev de fråntagna alla grejer som i vanliga fall är en del av den egna personligheten. Alla ytliga roller, alla spel och så vidare var helt oviktiga. Det enda som kunde ge en respekt i fängelset var att vara sig själv, våga visa vem man var och att stå för det man sa, bara säga det man stod för och att hålla sina löften. Hon sa att den lärdomen och den vänskapen som var ärlig, rak och utifrån var och ens kärna, var hon så tacksam att hon fått erfara. Dessutom hade hon lärt sig att inte ta något förgivet, att vara tacksam, att förlåta – sig själv och andra och att se det lilla. Det var en riktigt ödmjuk kvinna som stod där framför detta hav av människor och föreläste, en ödmjuk och väldigt imponerande kvinna. Hon hade lika gärna kunnat vara bitter på livet, men hon hade helt enkelt valt att vara tacksam på ett väldigt ödmjukt sätt. Jag är glad att jag fick höra hennes berättelse. Jag är glad att det finns människor av den sorten. Människor som lärt sig att leva, att vara tacksamt förundrad över livets storhet och att se det lilla. Speciellt imponerande är det när människor som verkligen prövats av livet, väljer att ha det förhållningssättet inför livet och vad det medför. En riktigt, riktigt varm, ödmjuk och klok kvinna!

Ny dag

Ny dag i gråhetens tecken. Förhoppningarna om en dag med sol och värme som gårdagskvällens solstrålar gav, har grusats. Det spelar ingen roll. Idag är en ny dag med nya förhoppningar och förväntansfull nyfikenhet. Fåglarna sjunger, vattenkokaren lovar snart kaffe och idag börjar min rehabilitering på gymet. Antagligen en väldigt bra dag med andra ord.

 

Även gårdagskvällen blev bra. Lite grävande, rensande och rotande i rabatten medförde direktverkande healing för en livsled själ. Några små lila blommor hittades, väl undangömda i ett osynligt hörn av trädgården, vilka snabbt flyttades till en mer synlig plats för att sprida glädje med sin skönhet. Växtligt ögongodis, helande mylla och återförening med tidigare cowboy numer återgången till ordinär komplexitet stod alltså på menyn. Dessutom bingolotto, som Emelie egentligen skulle spela med sin pappa, men som inte hann på grund av tidigarelagd resa till jobblandet. Bingolotto i sig är inget som står högt i kurs i detta hus i vanliga fall, men igår fungerade till och med det. Mestadels tack vare Emelies glädje över att vi spelade tillsammans.

 

Nu åter mot den mest gudomliga av alla drycker, nämligen kaffet. Livgivande, återuppväckande och totalt njutningsfullt. Det i kombination med husgudarnas förnöjda snusande, när de lugnt fortsätter sin skönhetssömn en stund till, och förväntningar på en underbar dag är en bra start på dagen.

Vill bort

men..

Här är vart jag borde vara                               Här är vart jag är

 

Dagen verkar inte medföra några direkta toppar. Istället hägrar tröttheten och missmodet. Köket är belamrat med Henkes och Carros saker, vilka jag är synnerligen rädd om, men idag ger de bara en känsla av tyngd, saknad och sårigt ont. Om jag vore pigg hade jag fixat och plockat. Det är jag inte, istället vill jag bort. Jag vill slippa alla måsten, krav och vardagliga bestyr, vila hjärnan och samla krafter. I solen dessutom. Jag skulle ge mycket för en resa till sol, hav och bad just nu. Sol, hav, bad, Camilla och Emelie och avkoppling är allt som för närvarande känns som ett måste för att få livsandarna att vilja återvända.

 

Nu blir det ingen resa någonstans. Det har frånvaron av ekonomi skrivit under på för länge sen. Den kommer nämligen som ett brev på posten i samband med sjukskrivning. Efter en längre tids sjukskrivning är ekonomin inte längre bara ansträngd, utan obefintlig eller snarare enormt mycket på plus på minuskontot. Det som prioriteras är inte resor till solen, utan tak över huvudet. Bara det i sig är frustrerande och som gjort för livsledan och orkeslösheten att få ytterligare något att fästa i.

 

Gnälligt offrig verkar även det vara nåt som har intagit arenan idag. Inte klädsamt, inte kreativt eller för den delen positivt på nåt vis. Nej, det blir att fylla på koffeindepåerna för att försöka motverka denna tillvaro i dysterhetens trista outfit. Medan kaffet inmundigas, tänker jag ändå låta mina tankar drömmande vandra vidare till varmare breddgrader. Till sol, hav, värme och bara bort en liten stund.

Det e jag värd

Det är kväll och tystnaden störs enbart av vattenkokarens surrande. Hemmet är tomt förutom på hundar och svin och mina tankar får vandra fritt, utan avbrott och utan hänsyn till andra. Det är en sån kväll när de tankar som annars får stå tillbaka och förvisas till bakhuvudets omedvetna sfär, får tillträde till det medvetna och klarsynta. Tankar som behöver tänkas och beslut som behöver fattas. Det är alltså en av dessa sällsynta, men värdefulla, gånger när funderingar och frågor ska upp till ytan, vändas och vridas på för att så småningom landa i något vettigt, konkret och utvecklande. Eller det borde vara det i alla fall, istället flyr jag dessa tankar till förmån för nåt mer trivsamt. Som stenpartier i trädgården, olika hundrasers användningsområden och vampyrfilmer.

 

Kvällen ska helt enkelt ägnas åt drömmar och funderingar som ger energi, istället för djuplodande viktigheter som antagligen inte är lika viktiga om en vecka. I tystnaden och lugnet ska jag svepa runt och bara ägna mig åt återhämtning, måbrasaker och åt Daim. Efter en dag med en dramakomedi, vilda western, tillfälliga skilsmässor, matintag hos herr x och minsta dottern, skogstur med Emelie, Tove, husgudar och bonusgud, möte med en mycket vacker men ack så räddarg orm, trädgårdsarbete utan framgång vad gäller att få igång gräsklipparen och naturligtvis mycket kaffe tänker jag lugnt anamma reklamens slogan. Den här kvällen ska det njutas. varför? Because  I´m worth it!

Dramaqueen

Det kanske skulle vara lätt att tro att jag är den som är i rubriken nämnda dramaqueen, kanske Camilla eller möjligen Emelie. Så är dock inte fallet. I det här huset är det komplexiteten som agerar dramaqueen, dessutom utstyrd till cowboy. Till hans försvar bör väl nämnas att han är på väg på maskerad, därav cowboyutstyrseln. Dramaqueenstilen finns det däremot inget försvar eller nån vettig bortförklaring till. Dramaqueen i alla ära och det kan väl vara okej en stund med underhållning av det slaget, men nu hoppas jag föreställningen lider mot sitt slut för den här gången. En stor anledning till det, förutom mitt trytande tålamod eller kanske snarare på grund av mitt trytande tålamod, är att risken är överhängande för att det annars snart kommer att ränna runt två dramaqueens av enorm dignitet i detta hus inom kort. Det kan bara leda till ett resultat, total katastrof. Som dramaqueen finns det liksom inte utrymme för någon annans helt oviktiga draman att utspelas inom samma fyra väggar, så ett sådant resultat måste avstyras. Det är i och för sig på god väg. Den komplexa dramaqueenen är snart på väg till mer manliga aktiviteter. Han ska som sagt agera cowboy och det ska han ägna sig åt tills imorgon någon gång, dessutom på annan ort. Ligger nära till hands att tro att whiskeyröst är mer klädsamt tillsammans med cowboyhatt, så jag hyser gott hopp om en snar förvandlig.

 

För att ge komplexiteten viss upprättelse bör väl nämnas att det är ytters sällan han agerar någon form av dramaqueen överhuvudtaget. Nä, hans vanliga stil är stoiskt lugn och moget övervägande. För att vara av det komplexa slaget är han synnerligen klok, i alla fall oftast. Kanske det är därför jag betraktat denna förvandling med ögonbrynen något höjda och ögonen lite uppspärrade i förvåning? Kanske det är anledningen till mitt skeptiska ställningstagande och relativt oförstående emottagande?

 

Utifrån den synvinkeln finns bara en slutsats att dra för egen del. Inte en chans att det ska läggas några fingrar i kors här för att uppnå nån form av personlighet ala coolt lugn. Nope, istället ska en lagom nivå av drama upprätthållas som förberedelse inför eventuella kommande dramaqueensuppträdanden. Syftet är naturligtvis att härda och vänja, allt för att undvika ifrågasättanden och tillrättavisningar när min eventuella tur att agera nämnda roll sen kommer. Det är så det får bli, ett steg före är vad som gäller för ett lyckat uppträdande av dramaqueensmått. Så det kan jag väl också ge honom då, den mer kloka komplexiteten med drag av drama. Han har under någon timme lärt ut vikten av strategisk planerande och en stor verktygslåda för ett lyckat showande. Med all tydlighet har även vikten av förberedelse för att få en synkronisering mellan förväntan och vad som levereras förmedlats. Ibland kan det som verkar vara tidsspillan faktisk vara en ren lärdom, men som sagt så är det ibland.

Jävla bitch!

Så blev det en sån dag igen, eller i alla fall blev slutet av dagen så. Lördagen som skulle vara så bra och som bara skulle innehålla trivsamt umgänge och trevlig samvaro. Så dök hon upp igen, den bittra, griniga eländesmänniskan, som ingen hade lust att umgås med. Allra minst jag. Min idé om trevligt innefattade inte att ha henne här. Hon bufflade in på sitt osedvanligt irriterande sätt, betedde sig illa och använde dessutom ett otrevligt språk. Vem tror hon egentligen att hon är och varför tycker hon att hennes medfödda rätt är att tränga sig på hos folk som bara vill ha lugn och ro?

 

Det är tur att alla runt omkring mig har sånt tålamod, eller egentligen är det väl bara jag som har tur att det är så. De andra genomlever, tack vare det, den där eländeskärringen som rätt som det är intar min kropp. Själv hade jag antagligen blivit rabiat, det vill säga om det inte pinsamt nog var just jag som betedde mig på detta rabiata sätt. Den jävliga bitchen dyker upp när energin tryter och jag inte orkar med mig själv. Ingen runt omkring har någon anledning att misstänka att det är mig själv jag tröttnat på. Istället ger jag dem all anledning att tro att det är dem jag fått nog av. Det underligaste av allt är att de inte får nog av mig.

 

Det enda som går att säga till mitt försvar är att jag, när det åter lugnat ner sig kring mig, när nattens tystnad ger tid för självrannsakan och reflektion och bitchen tjurigt släppt sitt grepp om mig och dragit vidare för att förstöra någon annans tillvaro, i alla fall har begrepp att förläget säga förlåt. Det är då jag återigen ödmjukt inser att även idag försiggick en uppvisning i tålmodig storhet omkring mig. Även idag hade jag dessa underbara människor omkring mig, som är guld i min värld. När jag förläget förklarat mitt dilemma, att det inte har med dem att göra utan att det är mig själv jag inte orkar med, och sagt förlåt, blir svaret: - det är lugnt, men det var bra att du tog upp det. Som sagt storhet och dessutom storhet i guldig form.

Festligt att träna


Idag är det gymfest. Är än trött som få, men jobbar stenhårt på att vakna till. Har naturligtvis letat reda på ett klipp med Gunde som vilt vrålar "kom igen nurå", för att motivera mig inför dagens största och för den delen första steg mot ett liv som människa. Dusch!! Har faktiskt hunnit med att planera viss "sportdrycksmeny" och känner mig tillfreds med dessa energigivande val. Hittar jag bara garderoben med innehåll, kan det här bli en suverän dag. Eller vad säger jag, är inte riktigt vaken än, Det här kommer att bli en helt galet stålande och festliig dag!!

Helst inga dåliga ligg

Somliga dagar kan antagligen ses som mer underliga än andra. En del gånger rör det sig om hela dagar, andra gånger bara om en del av dagen. Antagligen kan en del av gårdagen anses vara, om inte helt vansinnigt underlig, så i alla fall något besynnerlig. En anledning till det är att den började med en intervju till följd av en situation där ingen intervju brukar ingå. Egentligen är jag inte förvånad, snarare storögt förundrad inför situationens fortgående natur. Dessutom råder viss nyfikenhet kring vart allt kommer att sluta. Det är en spännande del av tillvaron, även om den inneburit och fortfarande innebär en relativt hård kamp för att få möjlighet att återgå till det som de flesta människor ser som det normala. Såna dagar eller delar av dagar har jag lärt mig att spela med, se neutralt leende ut och försöka svara intresserat på vad som sägs. Inte för att jag vill eller tycker det känns särskilt viktigt, snarare för att det ibland är lika bra att glida med för att se vart det bär. Kanske det till sist bär iväg åt nåt trivsamt håll, värt att glida runt lite för innan.

 

Somliga dagar kan antagligen även ses som mer storartade än andra. Antagligen kan en del av gårdagen anses vara, om inte helt suveränt strålande, så i alla fall relativt storslagen. Anledningen till det är dessa fantastiska människor som jag har förmånen att träffa och höra av i min stävan mot en fungerande framtid. De ger mig tillbaka min tro på mig själv de gånger jag har tappat den. Igår i form av uttalanden som talade till mitt ganska trötta inre. En arbetsrelaterad kvinna sa till exempel till mig: ”du ska aldrig förminska dig för att du har varit och är ärlig, det borde fler vara för det måste få genomslagskraft till slut. Du ska inte låta någon annan ta bort den du är, utan tro på dig själv och ta tillbaka rätten att vara den du är ämnad att vara, den som är du”. En annan kvinna som har ett relativt fäktigt liv ringde mig med meddelandet: ”du är otrolig som orkar stå upp för dig själv i allt som är”. En tredje kvinna sa lite som i förbigående: ”du borde vara här hos oss”. När ord är ärligt menade, vänligt menade och uttalade i syfte att lyfta någon annan för att det är den känslan som finns bakom, kan ord ha en enorm genomslagskraft. Då är ord stora, men det som är störst är människorna som är så aktningsvärda i sin mänsklighet att de ger såna ord till någon annan. Ord som är fyllda med hopp och kraft, tydligt upplyftande och ärliga ord. Egentligen är jag inte förvånad över dessa människors storhet, utan snarare storögt förundrad och tacksam över att få ha dem omkring mig på olika vis.

 

Somliga dagar kan antagligen till och med ses som mer uttröttande än andra. Antagligen kan en del av gårdagen anses vara, om inte alldeles utmattande, så i alla fall något nertyngande. Ord formaterade till berättelser om total utmattning, önskan om att göra nåt annat och om nåt som borde fungera men som inte fungerar alls från ett flertal håll tågade in i min sfär. Berättelser om nåt jag tidigare varit en del av, men inte längre vill tillhöra. Lämnade efter sig en trött, uppgiven känsla som var svår att skaka av sig. Tröstlöst att det får vara så. Tröstlöst att en del människor verkar ha hur stort tolkningsföreträde som helst, medan andra inte har något utan bara förväntas tiga och lida för att så småningom välja att engagera sig någon annanstans istället. Somliga dagar kan antagligen även anses vara mer underhållande än andra. Antagligen kan en del av gårdagen anses vara, om inte helt hysteriska rolig, så åtminstone rätt roande. Äldsta dottern, älskad som få, informerade mig buttert om att jag de senaste dagarna betett mig som ett barn. Jag replikerade på detta helt omotiverade påhopp genom att ifrågasätta varför hon iså fall inte tagit på sig vuxenrollen och diskat upp hemma. Roande åtminstone för min del, men helt uppenbart inte lika roande för andra.

 

Alla dessa olika dagsvarande under dagen medförde i alla fall en bestämd känsla. Känslan av att måsta sova, så jag sov stor del av eftermiddagen och kvällen. Upp en snabbis till söta grannen för ananaspaj och kaffe, sen var det åter sängen och sömn som gällde. Faktiskt hela natten och ända fram till halvtre idag. Uppenbarligen kan somliga dagar även anses som mer energifattiga än andra. Antagligen kan en del av gårdagen och dagen idag anses vara, om inte helt kraftlös, så i alla fall rätt uttömd på ork.

 

Slutsatsen blir således att alla dagar innehåller olika delar, en del bra delar, andra helt förkastliga delar, ytterligare några delar är suveräna och vissa delar genomlever man med viss tolerans inom ramen för hur man bör bete sig. För att likna dagarnas innehåll med sex så kan somliga dagar iså fall ses som olika typer av ligg. Suveräna ligg som lämnar en avslappnat nöjd, ligg man lika gärna kunde vara utan, ligg man provat som lämnat en så totalt otillfredsställd att bara att behöva höra talas om dessa ligg gör en tröstlöst medveten om vad man inte vill vara med om igen och ligg som kanske inte var de allra bästa, men ändå roade för stunden. Alltså är det av största vikt att försöka uppnå en dag fylld med suveräna ligg, arbeta för att välja bort de dåliga liggen och väja allt vad det går för de helt tröstlösa liggen som bara leder till energiförlust, utmattning och en känsla av att aldrig vilja vara med om dessa igen.

 

Lev idag




En del låttexter slår an lite extra i en, den här är en av dem. Klokt! Skratta ofta, lev nu, ta inget förgivet, var en så bra människa det går och ta vara på tiden för livet är kort. Lättbegripligt, konkret och precis som jag vill leva mitt liv.

Jag skrattar idag

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag

Vers 1
Jag har aldrig varit rädd, nä. Gått igenom sånt som varit fett wack
Livet är hårt och det visste jag då men jag följde inga råd jag är självlärd
Jag är det. Jag svär, bre
Vill leva fullt ut jag är värd det
Jag tuggar och ler. Och jag duckar problem för det är vad det är
Är det sant? Mannen, yeah!
Jag har lät mig av saker jag gjort. Saker jag sett nära min port
Där i min ort där fett med flous jämt saknades, inget vi tog lätt på
Men det var rätt så lätt att bli väck då
Folk i min närhet dom becknade hekton
Jag brukade bruka för att lämna misär
Nu gör jag så här

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag

Vers 2
Vissa dagar är brorsan på topp andra dagar är brorsan på noll
Vissa dagar är jag redo att dra för det känns som
att ingenting spelar någon roll
Som när nära går bort, livet tar stopp
Jag lever i nuet vår tid här är kort
Jag pussar min mamma på kinden och ax
För benim vill leva ut livet till max
Är det nånting jag lärt mig i livet är det att aldrig ta nånting för givet
Låt oss skåla för det för man får det man ger
Inget mera med det allt är skrivet
Gårdagen är redan förbi. Morgondagen är för långt bort i tid
Tar vara på tiden jag fått, det är så jag vill leva mitt liv

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag

Så jag skrattar idagx3
Följde inga råd jag är självlärd
Jag är det. Jag svär, bre
Vill leva fullt ut jag är värd det

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag

Vardagens gilla gång

Sammanfattande kortversion av vardagens gilla gång under de senaste dagarna.

Blodtryckstagning, skogspromenad, träning gånger två i form av latin move och step, rundpingis, besök i Vallerås, besök i Sillerö, besök hos Tove gånger flera, tvättstugan, överraskande bjuden på pizza i hemmet, sol, hagel, regn, veckans regnbåge, besök av Tove, Majan, moder, syster och Magnus gånger flera, besök av psykbryt och präst, motorcykelbusar, hundliv, kaffekonsumtion ala enorma mängder, lunchbjudning hos Tove, suveränfilm med påföljande tankeverksamhet, filmkväll och grannsämja med salladsbuffé, naturupplevelser, solstollar, 35 svanar, idiotuppvaknanden till kravfyllda rop från hall, svineri som i marsvin, blanketter, kosmetikbranchen, träff med chef, parfym, mail om intervju, telefonsamtal, telefonsamtal, telefonsamtal och affärer. Naturligtvis har jag även haft kvalitetstid med komplexiteten, njutit av Camilla och Emelies suveräna sällskap och haft ett vanligt, rätt händelselöst vardagsliv.


Dock innebär ett relativt trivsamt vardagsliv per automatik att misstänksamheten gentemot den illvillige Mr Murphy och hans konstanta planerande för framtida katastrofer, genast eskalerat till oanade höjder. Han arbetar nämligen efter mottot, "plötsligt händer det", vilket alltid bör finnas med i planeringen i kombination med konstant beredskap för kommande attack. Vad som händer det vet man inte, men när Murphy ibland stryker medhårs gäller det att vara på sin vakt, det enda man nämligen kan vara säker på vid dessa tillfällen är att det händer, Det är tom svårt att räkna vad som kan komma att hända, trots en mycket kreativ framförhållning. När det händer är däremot relativt enkelt att räkna ut, tidpunkten är nämligen alltid när man är minst beredd. Nåja, även Murphy kanske sitter inne med några mer positiva egenskaper och förvånar med att fortsätta på denna mer samarbetsvilliga bana.


Parfym från chefen                         Suddiga svanar

Planen var att lägga upp fler kort för att styrka de senaste dagarnas händelser, men Murphy beslutade sig för att bevisa sin pålitlighet genom att omöjliggöra det. Sånt är livet ibland, så bildligt talat får ni nu lita på mina ord ;)

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0