Dagsform



En dag utan krav, utan tider att passa och utan något som ens liknade måsten. En dag som gav tillbaka lite energi och minskade smärtan i bröstet några hack. Bara det att efter ytterligare en sömnlös natt kunna somna när John Blund äntligen behagade komma på besök, utan att veta att det bara var en kort stund kvar innan det fanns en tid att passa och ett krav att uppfylla var en lisa för själen. Dessutom sken solen och viskade strålande om att det kanske finns en ljusning någonstans, någon gång.

 

Det spontana uppvaknandet följdes av kaffe i kärt sällskap och utan någon som helst stress. Därefter stundade frunch tillsammans med glad och sprudlande Camillas, varpå dagen lutade än lite mer uppåt och gav den extra energi som behövdes för att träningslusten skulle spira. Vi vandrade därför iväg tillsammans, kära dottern och jag, till ortens underbara gym där step stod på menyn. Det visade sig vara ett suveränt beslut. Är energinivån farligt låg, men räcker till en enda aktivitet så är träning ett bra val. Det är en av de få saker som faktiskt kan ge energi och energins värde är att jämföra med guld, åtminstone för dem som inte har denna vara i övermått. Efter träningen vandrade vi därför hemåt fylld med lite ny energi, som vi beräknade skulle räcka precis till en kvällspromenad med husgudarna och lite lättare matlagning. Vi hade tur. Väl hemma möttes vi av min komplexitet, som planerat middag dagen till ära. Promenadtid utan matlagningstid är lyxigt. Speciellt när kvällssolen lyser, vinden lekfullt drar en i håret, husgudarna myser och Camilla kvittrar ikapp med fåglarna. Dessutom är det lyx i stora mått att kunna komma insläntrande, nöjd men hungrig, och få maten serverad. Dessutom god mat. Kvällen fortsatte sin gilla gång med en resa norrut. Somliga (läs jag) färdades med bil, andra (läs komplexiteten) valde att jogga. Naturligtvis imponerades jag av denna innovativa sida som först visat sig genom middagsbestyr, sedan genom ett vilt joggande inom orten. Ytterligare kaffe var vad som fick avsluta denna underbara dag utan krav, tider eller andra jobbigheter.

 

Nämnas bör att det räckte med några telefonsamtal för mycket för att mitt inre skulle signalera varning genom att bröstet återigen började värka och humöret sakta vände åt fel håll igen. Som tur var återställdes lugnet, kravlösheten och kaffets obegränsade flödande varpå lite av den dyrbara energin gick att rädda. Så skört är det, så lite behövs det efter förlusten av Carro och Henke för att jämvikten ska rubbas och gränsen överskridas. Sånt som andra inte ens ser som krav eller problem, är sånt som är övermäktigt, extremt jobbigt och som kräver en sån enorm mängd energi att det till sist inte ens finns energi kvar att försöka hålla ihop. Det syns inte utanpå, det märks inte eller hörs inte. I alla fall inte förrän det är för sent och all energi, motivation och vilja är borta. Som igår, som så många gånger förr. Det blir för mycket, det är för jobbigt och varenda liten sak, vartenda litet krav som omöjliggör chanserna till vila, till att få vara ifred och försöka överleva, medför ytterligare ett steg åt fel håll. Varje dag är en kamp och en balansgång för att orka överleva och för att välja att leva och för att det ska vara möjligt, måste det finnas utrymme att bara vara utan att överlastas med vardagliga små krav i övermått. När det blir för mycket av sånt som andra inte tycker är mycket alls, försvinner nämligen det viktigaste av alla verktyg. Då försvinner orken att välja förhållningssätt till livet och med det all vilja att ens se efter om nåt är eller skulle kunna vara ljust. Så lite, men ändå så enormt mycket. Den insikten skulle nog kunna göra stor skillnad för många om den togs på allvar.

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0