Nu är det dags, nya bloggen är färdig för användning

Det här blir mitt sista inlägg på den här bloggen, för den här gången i alla fall. Alla inlägg är flyttade, det mesta har färgats rosa och det känns redan hemtamt och trevligt på mitt nya place. Jag kan inte påstå att det är alldeles färdigmöblerat, men det finns i alla fall sängplatser och läshörnor för alla.  

Det skulle göra mig väldigt, väldigt glad och lite fånigt stolt, om Du vill följa med mig i livet på min nya blogg

"Life as I know it".

Du hittar den både på länken ovan och här: http://ulliiis.blogspot.se/

Efter att först ha varit superhemlig och vägrat lämna ut den här bloggadressen till någon, blev jag med mitt enormt tekniska sinnelag helt officiell på facebook. Efter de första chockartade timmarna, började jag gilla det mer och mer. Det beror på DIG som följt det jag skrivit och ibland även kommenterat, så TACK i massor!!.

Hoppas vi ses på nya stället!

Kram!

Så lik Henke



Emelies senaste inköp


En tid efter Henkes död fick vi änglarna på bilden ovan, som gåvor. Emelie gillar dem och har gjort det hela tiden sedan vi fick dem. Hon gillar även att shoppa och hennes senaste inköp bestod av pojken i mitten av bilden. Emelie köpte honom för att, som hon sa, han var så lik Henke.. i håret, på byxorna och tröjan och så berättade hon att hon bestämt sig för den med ett hjärta av guld, eftersom Henke var så snäll. Sen frågade hon med huvudet lite på sned: - kan den stå bredvid änglarna på skåpet? Så klart att den kan.

Emelies inköpta pojkfigur är lite lik Henke och Henke var snäll, så hon hade alldeles rätt i det hon sa min underbara Emelie. Min Emelie som ständigt försöker hitta sätt att hantera att två av hennes syskon är borta. Ibland genom att vara ledsen, ibland genom att prata och fråga om dem, ibland genom att titta på kort eller rita bilder av dem och ibland, som för inte så länge sen, genom att köpa nåt som påminner om dem. Hon är stark min Emelie och hennes olika sätt att försöka förhålla sig till vad som hänt är kreativt, strålande och så klokt. Det är fantastiskt att se henne, min Emelie, som bara är nio år, men som ändå hela tiden väljer att leva istället för att bara överleva och för att kunna göra det måste hon försöka hitta nåt bra sätt att förhålla sig på. Så ung, så stark och redan så klok. Det går inte att vara annat än förundrat imponerad och rörd. Vilken otroligt strålande liten dotter jag har.

Såna vardagshjältar

Vardagshjältar. Det är ett mycket passande namn på de människor jag har omkring mig. Det är nämligen precis vad dom är. Ta som idag bara.

 

Min ork är så gott som obefintlig, min bilkörning om det gäller mer än någon mil är livsfarlig, min ekonomi allt utom på topp och mina mekaniska kunskaper är obefintliga. Dessa komponenter medför att mitt hem blir eftersatt när mitt mående försämras, det är så gott som omöjligt för att inte tala om livsfarligt att köra till grannorten sju mil bort på läkarbesök, min bil är i behov av byte av bromsklossar och lagning av ett däck för att kunna besiktas – inget jag kan göra själv eller har råd att ordna som det är nu, orken att bära ut Henkes saker som kommit hem från hans skola finns inte och för den delen finns ingen ork att egentligen göra nåt mer ansträngande överhuvudtaget just nu. Jag behöver åka för att träffa min läkare, för att måendet inte ska vara i botten onödigt länge behöver jag flytta ut Henkes grejer ur köket och för att kunna göra det behöver förrådet organiseras upp. Emelie fick en ny säng för ett tag sedan, som Camilla monterade ihop. När det var gjort var hennes ork slut, så den gamla sängen blev ståendes bakom Emelies nya säng. För att kunna bära ut den gamla sängen i förrådet, behöver det som sagt organiseras upp.

 

Idag har Tove, min vän sedan sex årsålder, skjutsat mig till grannorten för läkarbesök. Under bortatiden organiserade Angelica, även hon en vän sedan sex årsålder, upp i mitt förråd, bar ut Henkes grejer och den gamla sängen och städade upp. Mitt ex meddelade mig, när han skulle hämta Emelie under kvällen, att han kan hjälpa mig att köpa bromsklossar till bilen så det blir de rätta och att han hittat en person som kan hjälpa mig att byta dem också. Det kröp fram att Tove tillsammans med Eve, hennes äldsta dotter, hade smugglat iväg det trasiga däcket och lämnat in det på lagning. Väl på väg hem från grannorten började den lånade bilen att krångla, närmare bestämt så gick den inte att starta. Eve och min Camilla ställde direkt upp som chaufförer om vi skulle behöva hämtning och Majan, en av mina vänner sedan några år tillbaka, lånade utan att blinka ut sin bil i det syftet. Nu behövdes inte det, eftersom det ordnade sig med bilen och vi tog oss hem igen. Under kvällen kom mamma insläntrandes med ett paket med kläder vi beställt och meddelade att hon gav mig det jag beställt i present.

 

Ingen av dessa människor lever ett bekymmersfritt liv på olika vis. Ändå tar de sig tid att hjälpa, stötta och finnas. Det går inte i ord att beskriva hur mycket det är värt i min lilla värld och vardag. Så är det några som är vardagshjältar är det människorna jag har omkring mig. De är helt enkelt underbara, har enormt stora hjärtan och är de bästa vänner det går att få. Det är en ren ynnest att få ha såna människor i sitt liv. Tack för att ni finns och för att ni är ni!!

Henkes bal & underbara tjejer

Helgen har inneburit dubbla känslor. Dels har den varit vacker, underbar och precis så bra som helger bör vara. Vi har grillat, klippt gräs, gått nån promenad och plockat lite – allt i solens underbara sken. Mina kära döttrar har uppmärksammat mig på mors dag med en underbar tavla, en väldigt vacker ängel och en himla söt blomma. Glad och rörd är ord som faktiskt inte riktigt räcker till i sammanhanget. Vilka underbara tjejer jag har! Men mors dag är även en dag av saknad, i och för sig som alla andra dagar, men dagar när vi vanligtvis brukar samlas allihop är det så tydligt att två av mina barn inte är här. Därför gör mors dag ont också. En bitterljuv dag, en dag av tacksamhet och lycka över Camilla och Emelie och en saknadens dag.

 

Den här helgen är jobbig av en annan anledning också. Min Henke skulle, om han varit vid liv, gått på skolbal den här helgen. Han skulle ha gått sista året på sitt älskade bygg och snart varit färdig i skolan. Jag kan nästan se honom för mig i kostym på väg till balen. Han skulle ha varit så fin! Antagligen ganska stolt och glad också. Henke gillade att klä upp sig och balen och studenten hade med stor sannolikhet inte varit några undantag. Facebook har visat upp bilder på hans kompisar, uppklädda och jättefina. Jag önskar att Henke hade fått vara med, så även om jag glädjer mig för Henkes kompisars skull känns det även lite orättvist att han inte är en del av allt det som han kämpade så för att uppnå. Det skär i mitt ganska trasiga modershjärta eftersom han är borta helt enkelt. Så som sagt, helgen har inneburit dubbla känslor, hjärtat som har gått balansgång och kärlek till mina barn.

Lycka.nu

En ganska underbar dag, med många underbara människor. Dagen började naturligtvis med kaffe, dessutom i kärt sällskap. Javaflödet fortsatte hos vännen någon kilometer utanför centralorten, vilket förutom allt kaffe även innehöll skratt, prat och cowboykläder. Dessutom utspelade sig en stenhård pingisduell, vilken ingen vet vem som vann. Det spelade egentligen ingen roll, det var roligt och det var det viktigaste. Dagen fortsatte i samma strålande anda, med en biltur för att hälsa på Emelie och hennes pappa i stugan. Det var en riktig energiboost att vandra ner till sjön i solnedgången, med Emelie frenetiskt babblandes och husgudarna frenetiskt springandes bland träden. Så där stod jag sen och beundrade solen som sakta sjönk ner bakom ett berg, medan den strålade sig i glansen från den stilla sjön, och bara kände hur underbar kvällen var. Omgiven av skog, vatten, berg, solnedgång och kärlek, kände jag harmonin svepa in i mig och fylla på några av alla tomma energidepåer. Det var en upplevelse att ta vara på, så det var vad jag gjorde. Kvällen blev inte sämre av att sen dricka kaffe i värmen från elden i kamminen, innan vi åter begav oss till bebyggelsen.

 

Väl tillbaka i de mer centrala områdena av vår del i världen träffade vi på Camilla och Eve, vilka vi snabbt bestämde träff längre upp efter älven med i syfte att spana efter några trevliga bävrar. Trots att bävrarna inte var särskilt samarbetsvilliga vad gäller spontanumgänge kvällstid, var det en trevlig tur med många skratt. Det är underbart att se Camillas glittrande ögon och att höra henne skratta från hjärtat. Det är även det en av de upplevelser som bör tas tillvara på. Det gjorde jag och la den varsamt i mitt hjärta för att kunna ta fram och minnas när dagarna inte är lika ljusa.

 

Efter en sån dag som idag går det inte att göra annat än känna tacksamhet för allt underbart och alla underbara jag haft omkring mig. Det är en ynnest, en storhet och en möjlighet att känna lycka. För i stunder som de idag kan jag känna lycka. Lycka över Camilla och Emelie, över solen och hur vackert det är, över alla underbara vänner och den söta komplexiteten jag har omkring mig och över de helt galna husgudarna som alltid sprider glädje omkring sig genom att bara vara. Jag är tacksam över att jag lärt mig att ta vara på dessa stunder, det är nog nåt av det viktigaste som går att lära under ett liv -  att ta vara på det viktiga och att göra det nu.

Så vackra ord..

Ibland kommer feedback i olika form till mig. Ibland genom en kommentar på bloggen, ibland som ett meddelande eller ett mail eller ibland personligen framfört. Oavsett vilken form det än har, blir jag alltid lika berörd, lika varm i hjärtat och så väldigt gripen av alla vänliga ord. Ofta, ofta är det därför med en och annan tår rinnandes nerför mina kinder, som jag tar det till mig. Många gånger medför den positiva responsen att jag blir tämligen generad och därför inte riktigt lyckas tala om eller visa hur glad jag blir, men jag hoppas ändå att det inte lurar någon utan att det ändå går fram hur mycket alla vackra ord, all medkänsla och allt stöd betyder.

 

SÅ TACK FÖR ATT NI BERÖR OCH VÄRMER MITT HJÄRTA & KRAM! 

De är alltid med

Vad som än händer under dagarna som sveper förbi, vad jag än gör, vart jag än är och med vem jag än tillbringar min tid har jag alltid Carro och Henke med. Dem ser jag vart jag än tittar, jag har dem alltid i mina tankar jag bär dem alltid med mig i mitt hjärta. Dem, Camilla och Emelie. Fast det finns förstås en stor skillnad. Camilla och Emelie är inte bara med mig i mina tankar, mitt hjärta och min själ, de är här fysiskt också. Dem oroar jag mig för, längtar efter när vi är ifrån varandra, skrattar och gråter tillsammans med, bråkar med ibland när vi drar åt olika håll, har ett vardagsliv med och tar med i och planerar in när jag handlar, lagar mat, tvättar, funderar över hur helgen ska spenderas eller vad jag än gör. Camilla och Emelie är alltid med som en viktig del, en fysiskt närvarande del av mitt liv. Carro och Henke letar jag efter. Vart jag än är, vad jag än gör och med vem jag än umgås så letar jag efter närheten till dem och jag saknar dem. De finns alltid med i mitt medvetande och en del av mig är därför alltid abonnerad av dem, av mina bortgångna barn Carro och Henke.




Det är kanske så det ska vara, det är ju ändå tänkt att man ska se efter sina barn och finnas för dem under hela sitt liv. Kanske det är genom att se dem för sitt inre vad man än gör som blir istället för att oroa sig för dem som man gjorde när de levde. För oron är borta när det gäller Carro och Henke, det värsta har redan hänt. Dom är döda. Fast all den oro man tidigare känt är en del av att vara mamma, en jobbig del ibland, men en del som man inte vill vara utan. Kanske är det ett sätt att fylla upp lite av det gapande såriga hål som blir kvar i ens själ när man förlorar nåt av sina barn, att se dem inom sig alltid. När andra ser en väg framför sig vid bilkörning, ser jag en väg framför mig genom en film som spelas upp inom mig med Carro och Henke. När andra står inför en enorm disk, står jag inför samma enorma disk men tillsammans med Carro och Henke. När andra är på ett träningspass och fokuserar på de olika rörelserna, gör jag också det, men samtidigt är en del av mig upptagen med att se Carro och Henke för mig i mitt inre. När jag ser på Camilla ser jag min underbara dotter samtidigt som jag ser Carro och Henke i mitt inre, samtidigt som jag ser att Camilla tittar på mig och ser mig samtidigt som hon ser Carro och Henke inom sig. För Camilla ser världen som jag gör, genom de egna ögonen, men filtrerat genom bilderna av Carro och Henke. Hon är stark, Camilla. Så mycket smärta inom sig, men ändå med så mycket liv och det är beundransvärt. Om det gick, om jag kunde skulle jag lyfta all smärta från hennes unga, starka axlar. Det går inte, så jag följer beundrande hennes livsval. Hon gör kloka livsval, mogna livsval och val där hon prioriterar det viktiga. Hon prioriterar livet nu, kärleken till dem hon har nära och glitter. Det är så hon är min starka Camilla. Glittrande, klok, mogen nog att våga vara barnslig och så stark. Hon är en riktig stjärna och jag kan lugnt säga att jag är en av hennes största idoler. Hon är så värd att bli sedd som den underbara, starka, kloka människa hon är, av mig och av alla.

Smärtsam kärlek..

Efter Henkes död 3 december 2010, rasade familjen ner till en svart outhärdligt tillvaro igen. En tillvaro utan sömn, utan vilja och utan engagemang att egentligen vilja återgå till livet igen. Efter att vi redan en gång tidigare, i samband med Carros bortgång, försökt kravlat oss tillbaka till en fungerande tillvaro, kändes det inte som orken skulle räckta till ännu en gång. Det är svårt att hitta någon motivation efter att ha förlorat ett barn eller, som för mina kvarvarande barn, ett syskon. Det är inget som blir lättare efter förlusten av ytterligare ett barn eller ytterligare ett syskon. Det var i det omotiverade stadiet vi var, Camilla och jag, i mars 2011 när vi bestämde oss för att göra nåt vi aldrig tidigare gjort. För att säga som det är, hade det två år tidigare aldrig ens svävat genom mitt medvetande att det vore nåt som skulle inträffa i mitt liv att jag skulle göra heller. Camilla och jag bestämde oss för att försöka komma tillbaka till livet och kunna sova på nätterna igen genom att gå på gym. Ingen av oss trodde att vi tyckte om att träna och ingen av oss hade något behov av att vara sociala, utan vår enda avsikt med det hela var att försöka må lite bättre och som sagt att kanske äntligen kunna sova en natt igen. Så med den otroligt lovande starten knallade vi, med stor bävan, iväg till ortens gym och skrev in oss.


Vår syn på ett gym inbegrep ett ställe med obegripliga maskiner och extremt vältränade människor i senaste träningsoutfiten, som med näsan i vädret fnös åt alla mer otränade (läs totalt försoffade) individer som vågade sticka in sina ovärdiga huvuden på dessa mer snobbiga ställen. Dessutom hade både Camilla och jag fått uppleva en mängd olika bemötanden efter att Carro och Henke dött. Många väldigt bra bemötanden av många väldigt bra människor, men även en del ganska underliga bemötanden i form av människor som stod på behörigt avstånd och tittade och tittade, andra som gick förbi oss utan att låtsas om att de någonsin tidigare känt oss eller en del som storgråtandes och desperat slängde sig runt halsen på oss och vägrade att släppa taget medan de gång på gång mässade att förlora ett barn eller i Camillas fall en syster eller en bror måste vara det värsta man kunde råka ut för. Dessa båda referenser var de vi kombinerat inför vårt nya gymliv, dvs. vi var mer än skeptiska till vad som väntade oss när vi klev innanför dessa förskräckliga gymdörrar som antagligen innebar umgänge med både underliga maskiner och massa människor med underliga bemötanden. Vi hade rejält fel och jag kan nu i efterhand bara konstatera att det gym vi har på orten är ett suveränt ställe med helt underbar personal och en alldeles strålande gemytlig stämning. Vi har tur som bor där vi bor för det är nog svårt att hitta ett lika trevligt gym någon annanstans.

 

Vi blev mycket väl mottagna på nämnda gym av en mycket tålmodigt tränare, som med ett mycket bra bemötande lirkade in oss i gymvärldens alla förehavanden. Samtliga av gymets personal är suveräna och de har ett bemötande som många av dem som är så kallat professionella vad gäller bemötande borde få lära sig. Såväl panikångest, andnöd som hysteriska skrattanfall bemöts på ett suveränt, varmt och mänskligt sätt utan inslag som medför att det känns pinsamt eller jobbigt. Dessutom är samtlig personal helt enastående på att motivera och se det positiva. Mycket tack vare dem har vi, Camilla och jag, gått från att tro att vi inte tyckte om träning till att veta att vi älskar träning och det har snarare blivit svårare att låta bli att vara med på allt än att motivera sig att gå dit. Vår start där i form av styrketräning övergick ganska snabbt till deltagande i olika pass, samtliga väldigt roliga och dessutom med påföljande önskvärd effekt. Vi började må bättre, fick mer energi och sov i alla fall en del nätter. Så nu i januari tappade jag till följd av en enorm arbetsrelaterad stress alldeles för mycket energi, mitt hjärta började rusa precis som mitt blodtryck som rusade i höjden. Min energi räckte inte ens till att gå på gymet, som annars varit det som visat sig ge energi när inte mycket annat fungerat. Under drygt två månader har jag fått lov att enbart vila, men förra veckan begav jag mig så in i gymvärlden igen. Det var underbart! Min kropp kändes till att börja med som den spratt av glädje när det första passet började. Dock kan jag meddela att dagen efter det passet spratt den visserligen, men inte av glädje, utan av en extrem träningsvärk. Det var det absolut värt. Det är nog en av de få former av kärlek som trots att den är så smärtsam ibland, ändå är så underbar att jag skulle rekommendera den om och om igen. För så är det. Från att aldrig tänkt tanken att jag skulle sätta min fot på ett gym, kan jag helt ärligt säga att träning nuförtiden har blivit nåt jag inte vill vara utan. En form av kärlek helt enkelt.

 

Berörd & tacksam

Anders & Carro

 

Natten till igår (dvs natten till onsdag) fick jag ett telefonsamtal från en person som stod Carro väldigt nära och som även betyder mycket för mig. Eftersom det var ganska sent hade jag svårt att prata utan att väcka dem omkring mig, så jag berättade viskande om just nämnda pratproblem. Personen ifråga meddelade att han skulle skicka mig ett sms istället. Det gjorde han också, ett sms som bara en stor människa kan skriva och som värmde mig i både hjärta och själ. Jag blev glad, tacksam, berörd och så rörd att en och annan tår återigen trillade nerför mina kinder. Det är modigt att ge en annan människa nåt så värdefullt, det är bara personer som är stora nog som människor som vågar göra det och en av de personerna hade jag förmånen att få ett otroligt genuint och mycket snällt sms av igår. TACK för ditt mod och dina underbart snälla ord! TACK för att du är du!

Så rörd..

Öppnade förstrött min facebook-sida och noterade ett nytt meddelande, vilket snabbt öppnades. Orden som mötte mig var snälla ord, modiga ord och ord som berörde mig väldigt. En modig människa hade tagit sig tid att skriva ett meddelande där hon delade med sig av sitt tyckande och tackade dessutom för att jag delade med mig av min blogg. Kan meddela att inte ett öga var torrt, i alla fall inte nåt av mina, när jag läste det meddelandet. Riktigt rörd, riktigt glad och riktigt imponerad över att få så snälla ord till mig, kan jag bara från djupet av mitt hjärta säga Tack!

Livets gilla gång

Livet går uppenbarligen sin lustiga lilla gång oavsett vilken inställning man har till det, så även idag. Det storartade med den här dagen har, precis som med många andra dagar, varit de människor omkring mig som påvisat möjligheten att välja inställning och med det även upplevelse och påverkan på de omkring sig.

Trots ett relativt sent uppvaknande och stress i hjärta och själ, har det varit en sån där dag när jag tagit tillvara på viktigheter i mitt liv. Det innebär att jag haft förmånen att umgås med en del av mina nära och kära, både i personlig och IT-baserad form. Det är som vanligt stort! Tack vare alla erfarenheter jag gjort i livet som medfört insikten om att det inte är en total självklarhet, har jag dessutom varit närvarande nog att kunnat suga i mig dagens alla upplevelser till fullo. För det är stort att få lyssna till sin syster som med självinsikt delar med sig av en liten del av sin tankevärld, höra nära vännen beskriva sitt positiva, alltid starka och trygga, sätt att tackla ett av barnens insjuknande och akutenvistelse, få kärlek beskriven för sig i så vackra ord att ögonen tåras av en person som lika väl prestigefullt kunnat använda sina ord för att såra och att få känna samhörigheten med alla dessa underbara människor omkring en.

När jag summerar dagen blir det så väldigt tydligt vilken makt människor har över varandra och sig själv, om insikten, viljan, intentionen och prestigelösheten tillåter det. Min syster som väljer att försöka upprätthålla en positiv bild av människorna och världen och leva efter sitt hjärta, min nära vän som trots många anledningar att ta på sig en offerroll väljer att se de positiva delarna i tillvaron och vända mindre roliga erfarenheter till viktiga lärdomar och den kärleksfulla människan som väljer att svälja sårade känslor och stolthet och istället fokusera på att dela med sig av sin kärlek. Det krävs mognad, mod och medmänsklighet för att göra såna val och jag kan inte säga annat än att jag är tacksam som får möjligheten att vara en del av dessa människors liv.

Ovan nämnda summering medför en koppling till Robin Sharma och nedanstående citat. Är ganska väl överensstämmande med de erfarenheter dagens möten medfört, samtidigt som det faktiskt talar väldigt mycket för sig själv.

"Varje människa som lever idag har makten att inspirera, påverka och lyfta varje person de träffar, genom gåvan att vara en god förebild. Och det behöver man ingen titel för att göra".
Robin Sharma


Carro & Emelie


Igår skickade Carros vän Marre ett kort till mig på Carro och Emelie som bakar. Älskade ungar! Blev glad, blev ledsen och blev tacksam för att jag fick den skickad till mig. Emelie blev jätteglad, åh det är jag och Carro sa hon strålande. Camilla tyckte om den, Eve gillade den och jag gillade den mycket. Samtidigt är det så sorgligt att se. Där var hon, min Carro, mitt i livet med vad allt det innebär och bakade med sin lillasyster. Hon brukade baka, måla och pyssla med Emelie. Hon gjorde det fast hon inte var på topp i livet för att hon tyckte om att göra saker med Emelie, tyckte om att pyssla och tyckte om att vara huslig. Så var hon min vackra Carro, strulig, skör, ledsen, deprimerad men också underbar, kreativ, huslig, intelligent, älskade julen, älskade sina syskon, älskade mig, ärlig, tydlig, hade en suverän humor, kunde diska upp eller städa bara för att glädja, fotograferade, duschade i timmar, färgade håret ofta, gillade katter, gillade Sherlock och hon gick genom sitt korta liv levandes. Naturligtvis hade hon dagar när hon bara överlevde, försökte vila efter alla turer, men ofta ofta gjorde hon saker som en person som verkligen lever gör. Beundransvärt!

Tänker många gånger på det hon sa, det jag efter hennes död läste i hennes dagböcker. Den här världen är bara skit. Är det ingen mer än jag som ser hur den verkligen är? Det är en hemsk värld, en förljugen värld, en värld full av massa spel och lögner, ser folk verkligen inte det? Jag förstår hur hon menade. Nu förstår jag faktiskt hur hon menade. Världen i sig är glittrande, vacker, magisk och en gåva, det är en värld att leva i. Däremot är alla mänskliga fulspel, all prestige, maktkamp, våldshandlingar, egenvinning, lögner, svek m.m. bara fult, mörkt och hemskt - precis som Carro uttyckte på så många vis. Mitt i allt detta mörker som hon befann sig i var hon ändå ett lljus, ett ljus som en del dagar bakade bullar med sin lillasyster Emelie.

Grattis Emelie



Åter en dag som faktiskt inneburit skönsång och födelsedagsfirande på sängen. Idag fyller Emelie nio år! Eftersom hon sovit hos Magnus under helgen, så for Camilla och jag dit tidigt, tidigt. Tidigt, tidigt var klockan 07.40 och då sov Emelie än. Farmor och farfar var också där och tillsammans klev vi in i sovrummet och sjöng jamåhonleva så bra vi kunde, vilket med andra ord var katastrofartat. Det gjorde inget för Emelie blev glad. Hon vaknade och satt sig yrvaket upp, såg nästan förskräckt ut (det var hon antagligen med tanke på det skräckfyllda i att vakna till våra ljuva stämmor) tills hon kom ihåg att dagen till ära var hennes födelsedag och därmed en mycket viktig dag. Det är inte ofta man faktiskt hinner väcka sina barn när de fyller år i den åldern utan istället brukar den väl utförda prövningen "sova räv" vara vad som gäller, men idag lyckades vi faktiskt väcka Emelie på riktigt. Det blev lyckat. Naturligtvis fick hon paket, som hon yrvaket öppnade. Det bästa av allt var ett nintendo spel som hon fick av Magnus, hon pussade faktiskt till och med på det i ren glädje och det var underbart att se. Farmor hade gjort tårta, som gick i rosa. Den var himla god och himla fin. Fin var också Emelies förnöjelse och glädje över starten på sin födelsedag och med den blev hela morgonen suverän!



Grattis Emelie på din 9-årsdag! Glöm aldrig att jag älskar dig. Puss och kräm min underbara dotter <3

Ring 112, surprise



Det har varit en blandad dag, en dag med mycket glädje men även en dag med uppgivenhet, trötthet och mycket oro. Lugn och ro, som jag efterlyst sen jag var i äldre tonåren, är nåt som jag snarare tror är en myt än något som verkligen går att uppnå. Det bästa med dagen var att Emelie blev så himla nöjd! Det är livskvalitet att lyckas göra sina barn glada, nöjda och faktiskt lyckliga i stunden man varit med och ordnat. Det är alltid underbart att se sina barn glada och lyckliga förstås, men mina kvarvarande barn har varit med om så mycket i livet redan att de gånger man lyckas bidra med nåt som får dem att le en stund, är så helt och hållet sagolikt strålande att det inte finns mycket som kan jämföras med det. Det sämsta med dagen var 112-samtalet till följd av att en närstående person meddelade att denne överdoserat mediciner och sömnmedel i syfte att ta sitt liv. Turligt nog är det inget som Emelie är medveten om att det har försigått i bakgrunden, det var hennes dag idag och så skulle det få vara också. 



Emelie fyller år den 1:a april, men det var idag det var dagen för hennes överraskningskalas. Just att det var en dag för tidigt bidrog nog en del till att Emelie inte räknade ut att det var på gång. När Camilla fyllde 20 år och blev firad med ett överraskningskalas, tyckte Emelie att det verkade vara så roligt att hon också ville ha det så. Från att ha önskat sig ett kalas på badet med kompisar, ändrade hon sig i all hast till att inte vilja ha kalas alls för sina kompisar utan hon ville minsann bli överraskad av släkten och de som inte är släkt men så gott som familj ändå. Vi kompromissade, vi hade ett överraskningskalas där tacos stod på menyn och enbart Emelie och nära familj (genom både blods- och livsband) och släkt var med. Det blev väldigt lyckat. När Emelie helt ovetandes klev in hos grannarna där kalaset var och vi ropade surprise, blev hon så blygt förvånad att så tyst har nog ingen hört henne förr. Det gick förstås över efter en stund och medan vi åt började vi babbla om hur vi skulle ta oss dit vi skulle sen, det kunde ju bli jobbigt att gå så långt som en mil, om flytväst och sovsäck hade packats ner osv. Emelie blev mer och mer nervös, men även mer och mer nyfiken. Hon gjorde en hel del försök att få någon av oss som var närvarande att försäga oss om vad som var planerat, men vi höll tyst. När det så äntligen var dags för avfärd fick hon en ögonbindel på sig, precis som Camilla, och så körde Eve, Camilla, Johanna och Anna omkring på henne ett tag för att hon inte skulle veta vart hon var på väg. I syfte att ytterligare förvilla henne angående färdriktning och destination, fick Emelie kliva ur bilen och gå runt ute här och där. Väl framme vid destination okänd, som för övrigt utgjordes badhuset som vi hyrt i smyg, väntade jag, Magnus, två kompisar och en kusin när Emelie anlände fortfarande försedd med ögonbindel. Det var den kompromissen jag nämnde tidigare, när vi bjöd in i alla fall två kompisar och en kusin utöver familj och släkt, men med tanke på den exceptionella småskalighet denna kompromiss utgjordes av går det nästan inte ens att räkna den som en sådan. Vi gjorde ju i alla fall nästan som Emelie sa, så det får allt anses knappt nämnbart som kompromiss. Dessutom blev det knappt nämnbara väldigt lyckat, så därmed är den diskussionen avslutad. 



Camilla, Eve, Johanna och Anna ledde fram Emelie mot badhusets dörr, lurade henne ett flertal gånger på vägen att lyfta benen högt för att hon inte skulle snubbla över de icke befintliga stockarna och så kom hon in och fick äntligen ta av sig ögonbindeln. Hon blev glatt överraskad och väldigt förtjust av såväl nämnda destination som det faktum att Elvina, Jennifer och Linn också var där. Om vi vetat det hade vi kunnat bjuda fler, men eftersom Emelie varit lite trött på slutet så gjorde vi nästan som hon sa och höll oss nästan bara till familjen. Det badades, åts glass, delades ut godispåsar och lektes. De av kvinnligt kön bytte naturligtvis om inne på herrarnas. Varför? För att vi kunde och för att vi kände oss väldigt busiga när vi gjorde det.





Så till det som drog ner glädjen en hel del snäpp för dagen. Redan medan vi åt tacos togs första kontakten av relativt oväntat slag. Obefogat tjurigt och relativt obegripligt. Stämningen runt bordet blev spänd ett tag, eftersom samtliga uppmärksammade att jag var i nåt mindre trevligt. Emelie kommenterade det kort, med att hon förstod då inte vad det var som hände. Det var den mesta inblandning hon hade i händelsen och det var bra. När vi sen förflyttat oss till badhuset ringde det igen. Personen i andra änden meddelade den här gången att denne intagit en överdos av mediciner och sömnmedel i syfte att ta sitt liv. Jag ringde 112 och meddelade vad som hänt och kollade sedan så personen i fråga kom i kontakt med ambulans mm. Kontakterna med aktuell person var inte särskilt harmoniska och min insats var inte bejublad. Det gör inget, jag hoppas bara att det går bra. Jag vet nämligen inget mer. Jag vet inte hur personen mår, inte vart denne är eller om/vilken behandling som satts in. Jag vet faktiskt inte ens om det gått bra. Det känns olustigt att inte veta, oroande och bara nervpåfrestande, samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur otroligt onödigt detta agerande var. Många hamnade i kläm, det händer i och för sig alltid såna här gånger, många blev och är oroliga och rädda och många ligger sömnlösa och funderar oroat. Jag tänker automatiskt tillbaka på Carro såna här gånger. Hon redde upp en hel del, gjorde sig sams med de hon eventuellt var osams med, fixade till det hon kunde och såg i möjligaste mån till att på sitt hemliga vis ta ett vänligt farväl av dem hon hade nära. Så vitt jag vet finns det inte många likheter med dagens händelse. Det är bara tragiskt alltihop!

Dessa händelser i form av totala ytterligheter är vad som väger in dagen. Lycka till följd av barnaskratt (från såväl snart 9-åringar som 20-åringar) och umgänge nära och kära kontra rädsla, olycka, medicinöverdos och nödsamtal. Jag vet inte än hur jag ska förhålla mig. Jag är naturligtvis galet glad över att Emelie fick en så lyckad dag, det andra går inte att förhålla sig till än. Det kommer det inte riktigt att göra förrän jag vet hur det gått. I vilket fall som helst avslutades min dag med en helt oväntad tulpanbukett på mitt köksbord när jag kom hem. Det värmde mitt hjärta. Ibland kan tulpaner faktiskt vara det som får dagens vågskålar att väga över mot positivt och så kändes det idag.

Ny svärson - blåst minst sagt!

Jag har dagen till ära, på Camillas 20-årsdag, fått en ny svärson. Blåst men trevlig, kanske är en bra sammanfattning. Camilla verkar åtminstone vara väldigt förtjust, trots att hon träffade honom alldeles nyss för första gången hon med. Har dock inte fått reda på vad herrn kan tänkas heta än, kanske är lite ohövligt av honom. Det och klädkoden!



Dessutom är Camilla kidnappad nu också, hon och nya svärsonen. Hon fick i alla fall tydligen lov att ringa hem för sina kidnappare. Camilla ringde nämligen alldeles nyss för att tala om att hon var framme och mådde bra. Tortyren hennes kidnappare verkar använda sig av är skratta tills magmusklerna nästan går av. Det är bra att Camilla har roligt och det är helt underbart att höra henne så sprudlande, glad och full av skratt och liv. Hon är så värd det efter alla turer som varit. Bra ordnat av hennes kompisar minsann. Guld till henne, guld till kompisarna och jag vet inte vad jag ska ge svärsonen för betyg.. Möjligen en stående ovation ;)

Grattis Camilla

Grattiskram från en syster till en annan. Underbara döttrar jag har!      


Idag har vi i alla fall fått fira med skönsång, frukost på sängen och paket. Camilla fyller 20 år idag! Tänk, hon är vuxen?! Det spelar ingen roll, hur gammal hon än blir är hon fortfarande mitt lilla barn. Hon blev lite överraskad av morgonens körstorlek. Camilla trodde nämligen att det bara skulle vara jag som kom och sjöng och grattade på morgonen, eftersom Emelie är hos sin pappa ock komplexiteten är på vift. Det var vad hon trodde det. Visserligen kom jag och sjöng, men tillsammans med Emelie, Magnus, Eve, Chatrin och Raif. Var roligt att se henne bli både förvånad och glad. Catrin hade med en regnbågstårta som hon hade gjort. Var så himla Camilla, väldigt vacker och dessutom god. Hon fick blommor av Emelie och av sin farmor, ölkorv och godis av Emelie och Magnus och Hannah Montana kit och ett presentkort på systembolaget av Eve och kompani. Camilla verkade mer än nöjd. Vilken bra morgon det blev, sa hon bara hon väl vaknat till liv. Göttmos! Det medförde att det blev en himla bra morgon för mig med.





Grattis Camilla på din 20-årsdag! Kom alltid ihåg att jag älskar dig. Puss och kräm min underbara dotter <3

Marres ord..

Det här är Marre..                   Carro & Marre                                       & Marre igen



Marre är Carros närmaste vän, eller hon var i alla fall det när Carro levde. I dag satt jag och läste Marres blogg. Hon hade skrivit så vacker om Carro och till Carro på hennes födelsedag i ett inlägg, att mina tårar bara rann när jag läste det hon skrivit. Det berörde mig så mycket att jag bestämde mig för att lägga upp det här. Naturligtvis har jag bett om lov först.

Marres inlägg om och till Carro
Idag skulle Caroline blivit 22 år. Känns hårt och sorgligt att det som hänt hände. Kan än idag komma på mig själv hur jag inte riktigt förstått att hon är borta. Ibland tar jag upp telefonen för att ringa henne. Men det som gör mest ont är när drömmar blir så verkliga att när jag vaknar är jag helt säker på att hon fortfarande finns. 

Hur som helst, så låg jag och tänkte inatt. Istället för att ringa och sjunga falskt för henne började jag sjunga inombords, "ja må hon leva, jag må hon leva" Och så slår det mig, som en jävla käftsmäll. Kan ju för fan inte ligga och tralla på den födelsedagssången inombords. Då kom tårarna istället. Av all saknad. Av allt vi inte hann göra tillsammans. Av att hon inte är här.

Men hur som helst så är det faktiskt Carolines fördelsedag idag, och även om jag inte kan trycka en glass i hennes söta ansikte idag, så kan jag iaf tända ett ljus och tänka på henne. 

Det vi fick tillsammans är något unikt, något fint att se tillbaks på. Även om det aldrig kommer bli sig likt så kan jag leva på alla fina minnen jag fått. Jag saknar oss, men även om allt är annorlunda nu och allt förändras, så kommer ingen kunna vara lika bra som Caroline. För det är oersättligt. 

Så.. Grattis finaste ängel. 
Älskad och saknad.

Vackra ord! Vacker bild nedan på Carro och Marre, som Marre har gjort. Jämför med kortet i mitten i början av det här inlägget. Duktig Marre som klarat av att göra den och dessutom så bra.

 

Tack Marre för dina väldigt vackra och berörande ord, dina suveränt fina bilder och för att jag fick föra ditt inlägg vidare <3

Plötslig insikt

Igår morse stod jag på trappan och funderade över Henriks födelsedag och hur jobbig jag upplevt att det var att han skulle ha blivit 19 år, men aldrig fick möjligheten att bli det. Vi gjorde inget speciellt, utom att tända ljus för Henke på vår trapp, kyrkogården undveks som vanligt till så gott som varje pris. Så kom jag på min reaktion när jag pratat med en del andra som förlorat barn om hur de gjorde på årsdagarna till när deras barn avlidit. Jag mindes hur jag lyssnat till hur de brukade samlas i släkten, äta middag och tända ljus och att det enda jag kunde tänka var: varför skulle jag fira då? Nu tror jag inte att de jag pratade med såg det som att fira, utom som att hedra sina barn, men min tanke var fortfarande: Varför skulle jag fira dessa datum med sammankomster, middagar och anstränga mig på det viset de datum mina barn hade dött? Det är ju datum som är sammankopplade med det jag hatar mest av allt i mitt liv, med när två av mina barn dog. Jag vet att jag betämde där och då för mig själv att det tänkte jag helt enkelt inte. Naturligtvis hedrar jag mina avlidna barn de datum de dött med att tända ljus, tänka på dem, prata med dem inom mig själv och låta mig och de runt mig prata om mina barn och hur det var dessa datum 2008 och 2010, men det är absolut inte någon festlig dag i någon bemärkelse.

Det var dessa funderingar som rastlöst svepte runt i mitt huvud, när nästa bestämda tanke kom. Den 18 mars föddes min Carro, den 24 mars två år senare föddes min Camilla, knappt ytterligare ett år senare den 13 mars föddes min Henke och tio år efter Henkes födelseår föddes den 1 april min Emelie. Samtliga av dessa datum har de allra lyckligaste och några av de mest betydelsefulla händelserna som hänt i mitt liv skett, jag har fött mina barn det allra bästa och viktigaste överhuvudtaget i mitt liv, och det har bara varit förknippat med glädje, kärlek och lycka. Det har varit datum värda att fira! Så kom den, insikten ramlade in i mitt medvetande. Jamen naturligtvis! Trots att det är jobbigt att veta att Carro och Henke skulle ha blivit ett år äldre om de varit i livet, så är deras födelsedagar fortfarande värda att fira. Deras födelsedatum var de lyckligaste dagarna i livet och storslagna på alla vis och som Emelie så klokt uttryckte det: Henke blir fortfarande 19 år och Carro kommer fortfarande att bli 22 år på sin födelsedag, det spelar ingen roll var de är. Dom fyller fortfarande år och blir äldre. Självklart kloka, söta Emelie. Insikten om att dessa datum, trots att de nu även innehåller sorg, är datum som verkligen är värda att fira kom som sagt inramlandes i mitt medvetande och jag kände direkt i hela mig att ja, så ska det vara. Carro och Henkes födelsedagar ska från och med nu firas! Även om det inte blir genom att sjunga, ge presenter och servera frukost på sängen så genom middag, och då med den mat de antagligen valt till sina födelsedagar, ljus och glädje över att de funnits med i våra liv. Nytt tänk kring dessa datum med andra ord. Vart de än är, som Emelie sa, så ska de så klart få firas på sina födelsedagar. Från och med nu är det den nya ordningen helt enkelt! Bra insikt, bra morgon!

Varm inombords

Emelie räckte mig det här kortet som hon gjort själv med orden: det står I love you på (stavningen i kortet är aj lav ju). Rörd och väldigt varm inombord, kunde jag bara konstatera att det är kärlek det minsann.





Mirakulöst nog från puppa till nattuggla

 

Efter att ha haft relativt mycket energi och en positiv anda under några dagar, vaknade jag idag totalt utmattad och på ett mindre strålande humör. Inte blev det bättre av det otroligt korkade beslutet att slänga en snabb blick på klockan heller, men det förklarade åtminstone den akuta koffeinbristen. Ett flertal timmar senare med ett konstant babblande från yngsta dottern Emelie i kombination med att inte mycket av värde blev gjort, var humöret långt under gränsen för grinig. Det värsta med dagar som denna är, förutom att man är en total pest för sin omgivning, att det är otroligt ansträngande att orka med sitt eget eminenta sällskap. För nog känns det rätt illa att vara fast tillsammans med en sur bitterkärring, som vägrar lämna ens hem eller för den delen ens sida? Det enda som kan vara än värre är väl möjligen att det oangenäma sällskap som nyss beskrivits, är misstänkt lik en själv på ett förvridet, tjurigt vis?! Om det fanns en firma som bekämpade skadedjur av den odjursliknande typ som ovan beskrivna surighet är, skulle den antagligen vara hårt lejd. Om inte annat så i alla fall av mig såna här dagar.

 

Nu har jag inte hittat nån sån firma än. Istället har jag turen att ha väldigt underbara människor omkring mig, så även idag. Efter mycket pockande lyckades de med hjälp av varmkorv, vit choklad, bastubad och ett oändligt tålamod mota iväg den tjuriga bitterkärringen, åtminstone utanför dörren, till förmån för en om inte sprudlande glad så i alla fall ganska neutral och avslappnad person. När sen två helt sinnesrubbade dårar, även kända som mina husgudar i hundform, dundrade in i bastun och förnöjt la sig som om det vore den mest naturliga platsen i världen för hundar att vara på, fick till och med jag träna smilbanden lite. Där i bastuns hetta, omgiven av tålmodig underbarhet, ett babblande under och gudomliga dårar, ramlade äntligen insikten om att saker och ting faktiskt var rätt okej över mig igen. Det är absolut ingen överdrift att säga att den insikten förstärktes ytterligare när jag nybastad och nöjd tog emot ett sms från min näst äldsta dotter Camilla där det stod: - Jag älskar dig!

 

En sån dag! En sån förvandling! Från puppa till fjäril – eller i alla fall från surpuppa till rätt nöjd och sedvanlig nattuggla. Mirakler händer uppenbarligen! Idag i min värld bestod de av tålmodighet, värme, dårskap och kärlek – rätt stort när man tänker på det.

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0