Vi ska alla dö, det är det enda vi egentligen vet. Förr eller senare så kommer alla som lever här att dö. Ingen, inte en enda, är odödlig. Ändå händer det nåt med människor när en person i deras omgivning får en sjukdom som kan leda till döden. Dessa personer blir oantastliga, nästan heliga helt plötsligt. Varför? För att de kanske kommer att dö. Kanske kommer deras sjukdom att leda till att deras liv tar slut, så därför får inget sägas om eller till dessa personer som inte innebär att de stryks medhårs eller lyfts till skyarna. Naturligtvis är det en traumatisk situation, för personen det handlar om, att helt plötsligt stå öga mot öga med sin egen dödlighet. Fast det är just det, alla ska dö och alla står egentligen hela tiden öga mot öga med sin egen dödlighet. Kanske inte lika påtagligt, eller åtminstone är det vad vi tror. Fast ingen vet egentligen när det händer eller hur det sker. Det enda som är helt säkert är att det kommer att inträffa. Kanske kommer den personen, som så gott som helgonförklarar en annan person som är sjuk, att dö innan den personen som är sjuk. Det vet ingen. Varje sekund i livet är egentligen livsfarlig, för varje sekund är ett möjligt dödsögonblick. Därför borde alla människor iså fall vara heliga och alla borde bara strykas medhårs. Egentligen är vi döende, redan från den sekund vi föds är vi faktiskt döende.

Bara i mitt eget liv har jag ett flertal gånger blivit medveten om att livet inte går att styra. Det går sin egen väg och hittar stigar som inte på något vis passar in i hur det borde vara. Själv hade jag inte på något vis trott att jag skulle överleva något av mina barn, det var helt otänkbart i min värld. Men otänkbart är en sak, medan omöjligt är en helt annan sak. Det visade sig att det inte var omöjligt att två av mina barn skulle dö före mig, otänkbart men inte omöjligt. Då hade de inte ha varit döda nu. Borde inte de iså fall varit lika heliga som varje människa som är sjuk. Carro till exempel som var deprimerad, vilket bevisligen är en sjukdom med stor överdödlighet, borde inte hon också fått blivit struken medhårt och helgonförklarats? Det hände inte, hon fick kämpa hårt medan hon levde istället. Faktiskt fick hon nästan kämpa för sitt eget existensberättigande. Varför då? Hon var ju sjuk, dödligt sjuk dessutom. Hon var även ung och borde ha haft hela livet framför sig, istället fick hon inte bara konfronteras med sin egen dödlighet utan hon kände sig till och med tvungen att ta beslutet att avsluta sitt eget liv. Sjukdomens karaktär har tydligen inverkan, eller sjukdomens legalitet. För om det inte är sjukdomen i sig som är avgörande, då är det människan och så låga vill jag inte tro att vi är.

Dagen har inneburit besök av prästen, ett mycket trevligt besök, med många spännande samtalsämnen. Ett av dem handlade just om döden och sjukdomar och hur människor helt plötsligt börjar bete sig när någon är sjuk. Om alla istället insåg och accepterade att döden är ett faktum, så skulle vi nog ta vara på livet mer istället. Kanske skulle inte alldeles för mycket tid gå åt till löjeväckande beteenden eller oviktiga aktiviteter, en del enbart till följd av egoism eller prestige, utan istället kanske det som är viktigt i livet skulle få vara viktigt. Det kanske till och med skulle vara viktigt nu, eftersom ingen egentligen ens vet om det finns något sen. Kanske skulle människor då ägna sig mycket mer åt att öppet visa vem de är, ärligt och avskalat, och kanske det till och med skulle leda till att verkliga, ärliga möten skulle komma till skott. Min bestämda uppfattning är att det inte är förrän livets skörhet blir tydligt framträdande och inte ens det egna livet kan tas förgivet, som det som verkligen betyder något blir viktigt. Så varför är vi så rädda för att inse att vi faktiskt ska dö? Det är en viktig insikt att vi kan dö när som helst, kanske alldeles strax, kanske imorgon eller kanske om många år. Eftersom vi inte vet när det kommer att hända borde vi inte ta det alldeles förgivet att det är så mycket längre fram, att vi nonchalant kan slösa bort så mycket av vår tid på vilka oviktigheter som helst. Eftersom vi dessutom alla är döende i någon form, så borde vi alla ses som heligt oantastliga. Så mycket trevligare världen skulle bli för alla då, istället för krystat vakuumförpackad och konstlat medhårsstrykande för en del och då den del som lider av nån sjukdom som kan leda till döden. Det kan knappast ens ses som vänligt att behandla någon på ett sånt onaturligt sätt vare sig personen ifråga är sjuk eller inte, snarare är det den feges väg att slippa ta ansvar och slippa acceptera och se en person där den är och för vad den är. En människa som någon gång kommer att dö, men som just nu lever och då borde få bli behandlad som en människa som är vid liv i livet. Så även idag kom vi fram till, prästen och jag, att dödens inverkan på livet inte ska underskattas utan istället användas till nåt positivt, kanske till möjligheten att se det stora i det lilla och komma ihåg vad som är viktigt medan vi ännu lever.

Camilla köpte ett halsband idag som ger en ganska bra sammanfattning av det viktiga i livet om det kombineras med insikten om att livet är nu.

Älska den du är, det du gör och dem du lever nära – det är allt!