Pussel & Prostitution

Tisdagen innebar inte enbart ett möte med bland annat försäkringskassan, utan även ett intressant samtal med klokpersonen som det finns förtroende för. Samtalet handlade om allt från grubblerier till varför en del instanser eller personer beter sig på ett alltifrån relativt till totalt obegripligt vis. Denna diskussion kom sig av att en av deltagarna på mötet ställde mig frågan om varför min arbetsgivare beter sig som den gör, med följdfrågan om det berodde på rädsla eller om det bara var ren okunskap? Eftersom jag inte satt inne med någon vidare bra förklaring på den frågan, vidarebefordrade jag den snabbt till klokpersonen för dissekering.

 

Klokpersonens svar var förvånande, intressant och tänkvärt med en inledande förklaring om att det svaret var det egentligen bara arbetsgivare själv som kunde svara på, men en förklaring kunde vara att tänka flockliv. Klokpersonen redogjorde för att om jag tänkte flockliv, så sågs jag i så fall som skadad. Skadad betyder en börda för en flock med påföljden väldigt låg rang för den skadade, som får vara glad om den inte blir ihjälhuggen. Det enda möjliga att göra då är att överleva. Hon fortsatte: så kommer då du som vägrar att foga dig i nåt omedvetet eller förlegat flockliv och istället kräver att det som vi i vårt land anser vara rätt, inte bara ska vara fina ord i nåt dammigt dokument, utan det ska även ske i handling. Det är något som går emot flockinstinkterna hos en del individer och det går definitivt emot jantelagen. Därmed känner sig en del relativt utmanade. Ännu en förklaring presenterades, vilken även den innehöll en stor del jantelag. Den löd ungefär: i vårt land finns det en massa sociala koder för hur människor ska bete sig, vad som ska sägas och vad som ska utföras. En del av dessa sociala koder går ut på att ständigt påstå sig vara tydlig, ärlig, stå för sina åsikter och att ingå i t.ex. en organisation där det är högt i tak. Det är ytterst sällan dessa påståenden är nåt mer än påståenden och de flesta som uttrycker såna saker lever inte efter det de säger. Återigen tog klokpersonen mig som exempel, i och för sig lämpligt nog med tanke på att grundfrågan handlade om bemötande av mig. Hon menade att jag är en stark person med en stor personlighet och självsäkerhet och dessutom kvinna, samt att jag kombinerar dessa attribut med att vara den jag utger mig för att vara. Med andra ord, sa hon, lever du som du lär, så när du säger att du är rak, tydlig, ärlig med mera menar du det och lever efter det. Det är inte så de flesta andra är, utan många använder sig av bara en massa uttryck för att de anses vara rätt, utan att för den skull vara i närheten av att verkligen leva på det vis de utger sig för att göra. Så när det kommer någon och faktiskt beter sig så som den utger sig för att göra, blir det ett hot och något som provocerar många människor.

 

Min spontana reaktion var naturligtvis att påtala det uppenbara, att till syvende och sist är det sig själv man ska stå ut med när man lägger sig på kvällen och hur kan någon göra det om hela ens identitet bara är tomma ord och inget som någon står för. Klokpersonen meddelade att en del inte ens är medvetna om detta beteende och de som är medvetna om det, men ändå fortsätter att spela ett passande spel och att utföra sina arbetsuppgifter på det viset egentligen lika gärna kunde sälja sina kroppar för det är detsamma som att prostituera sig. När någon gör nåt som de inte står för och som kanske egentligen går emot dem själva för att få en viss lön eller ett visst anseende, gör de inget annat än säljer sig – de prostituerar sig. Så kommer då du, fortsatte hon, som vägrar prostituera dig, som vägrar gå emot den du är och som står upp för dig själv genom att säga det du tycker på ett rakt och ärligt sätt utan att för den sakens skull vara otrevlig. Tror du inte att det är skrämmande? Tror du att det är en del av det vanliga sociala spelet eller för den delen ens särskilt socialt accepterat? Det är det inte! I det här landet ska vi inte stå upp för oss själv eller påtala brister eller kritisera det som inte fungerar, det kan ju leda till utveckling och hur skulle det se ut? Fast du gör rätt som står upp för dig själv, fortsatte min kära klokperson, även om en del kommer att reagera mer eller mindre positivt på det. Klokpersonen fortsatte med att tycka att även det var bra, även om det var synnerligen kostsamt också, för det gjorde att jag blev en pusselbit som bara passade ihop med människor från samma pussel, alltså likasinnade människor. Det i sin tur gör att du så småningom bara kommer att ha personer omkring dig som är värd att ha omkring sig.

 

Som sagt, ett mycket intressant samtal. Trots att allt ifrån reptiler till djurflockar verkar ränna runt på kontoren/bordellerna mellan alla prostituerade, så finns det tydligen en och annan som intresserar sig för pussel också. Trots att den mänskliga evolutionen pågått i många miljoner år, är det tydligt att det inte alltid är alldeles uppenbart. Vad som däremot verkar helt uppenbart, är att det som vanligt handlar om det egna valet och för mig är prostitution inget val.

FK som medspelare

Mitt liv involverar en mängd olika aktörer efter Carros och Henkes död. En av dem är försäkringskassan. I mitt fall är det som medspelare, som en instans som står på min sida i ett samhälle som jag ibland tror består av medmänskligt förfall, professionalismens professionella sönderfall och den förlegade gudsformen personlig vinning genom girigt fulspel. Försäkringskassan är en av de instanser som för min del ställer krav på den annars förväntade tryggheten, hjälpen tillbaka till livet och det normala. Ibland går mina funderingar till om mitt fall är unikt eller om det bara är alla andra fall som det hörs något om, för i mitt fall är inte försäkringskassan boven. Det är istället den onämnbara. Onämnbar för att vara omsorgsfull om mig själv, för att inte trampa på någon öm tå eller på annat vis verka omedgörlig.

 

Det pratas mycket om försäkringskassan och deras förfarande med människor i olika utsatta situationer. Senast under kvällen snubblade jag över en krönika, Vi blev sjuka av sorg, av Marcus Birro. Där underkänns Försäkringskassans förfarande totalt, medan delar av det svenska jämförs med en krigszon från ett inbördeskrig där de sjuka, arbetslösa och ledsna är de civila offren. En krönika av väldigt läsvärda mått, men den i kombination med allt jag hört, läst och även sett i min närhet, gör att mina funderingar kring det unika i mitt ärende förstärks. Precis som redan är nämnt ovan, är försäkringskassan min medspelare i kampen för att ses som någon med värde, som en värdig medmänniska, medarbetare eller i alla fall som något annat än ett kostsamt problem. Naturligtvis är det inte den allenarådande stämplingen på alla arenor jag rör mig på, tvärtom är det enbart på en arena och då den arena som vanligtvis brukar vara den positiva beståndsdelen i återgången till ett normalt liv efter en sjukskrivning som står för den kategoriseringen. Det krig som Birro menar att bl.a. försäkringskassan för mot landets medborgare, det för en helt annan instans mot mig. Funderingarna rör sig därav kring moral, vars betydelse oftast brukar ses som rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, eller mer korrekt så rör sig mina funderingar snarare kring bristen på moral.

 

Det verkar som om en del, och då den delen som inte borde vara en sån del, bestämmer sitt värde genom vad de gör istället för vad de är och det de gör ska per automatik ge en personlig vinning och ett ytligt erkännande. De verkar som de glömmer rättigheter, moral och medmänsklighet i sin principiellt ytliga och själviskt fåfänga tillbedjan av den outvecklade kvarlevan till gud, som individuell vinning och personlig girighet är. De verkar även som att de glömmer att en dag, kanske redan i morgon, övermorgon eller om en vecka, kan det vara dem som livet sveper undan benen för och som då dessutom blir inbördes nerskjuten av det som borde vara vad som höll dem uppe och hindrade dem från att rasa igenom, krackelera och förlora den sista gnistan som gör skillnad mellan att vilja och att inte vilja längre. Något förunderligt kan det tyckas vara att det tycks som en del av dem som glömt, borde vara en del av dem som omvärderat vad som är värdefullt och viktigt. Medan de upplevt glömska småmysande över sin egen brillianta förmåga att ringlande ta sig fram på en inbillad och väl upplysta motorväg mot förnuftet och framtiden, färdas resterande medresenärer på konsekvensernas och den bristande moralens sönderfallande väg som stupar rakt ner utan annat val än att njuta av utsikten.

 

För en del är tydligen försäkringskassan den biljett som behövs för att bli medresenär på nederlagens och hjärtlöshetens boulevard. För mig är försäkringskassan en av de aktörer som bedriver en revolt mot den bristande moralens snabba utförsbacke vilken enbart för ödeläggelse med sig. Det verkar när allt kommer omkring som att det är människorna och deras sinne för moral som är det viktiga, inte instanserna i sig. Återigen detta personliga ansvar, ständigt återkommande och aldrig möjligt att undkomma. För när allt kommer omkring är det nog inte en yrkesroll som är det viktiga, utan snarare vem denna någon är. Det är här det personliga ansvaret och det egna valet kommer in, för vem vi är utgörs helt och hållet av vem vi väljer och strävar efter att vi vill vara.

Välbekant!!?



Kan inte säga annat än att denna video slog an en känsla av deja vu.. På något vis känns det som nåt jag varit med om, nåt bekant eller kanske rent utav välbekant. Mina funderingar rör sig mot ett för mig naturligt mål för detta välbekanta, detta något i Murphys anda som kanske kan beskrivas som en vardaglig företeelse i vardagliga situationer i mindre genomtänkta former för företeelsen ;)

Hjärterdam är inget ess

Funderar en del över vad som känns så bekant med Alice i underlandet? Alice som ramlar ner i ett kaninhål och hamnar i en helt absurd värld där inget är sig likt. En värld där perspektiv ändras, fantasin upphäver tid och rum och figurer krymper och förstoras. En värld som dessutom styrs av hjärterdam, en förkrympt, sträng, pompös och tämligen otrevlig vuxen kvinna, som impulsivt agerar ut sin svartsjuka och maktlystnad, ägnar sig åt fuskspel, får raseriutbrott, står för en kaotisk rättegång och beordrar omotiverade anfall med hjälp av de spelkort hon styr över. Förutom hjärterdam innehåller underlandet karaktärer som den brett grinande Cheshire-katten som ger råd av olika slag, den stressade, nervösa vita kaninen som alltid är sen med en klocka som går exakt två dagar efter och hattmakaren som har sitt eviga och totalt galna teparty. Den enda som har vettet i behåll är Alice själv, vars styrka är hennes kavata och beslutsamma framtoning trots hennes uppenbara malplacering i denna helt galna värld.

 

Plötsligt drabbas jag av klarseendets bistra tydlighet och inser, inte lika förvånad som jag skulle önska, att det omisskännligen påminner mig om nåt normalt och väldigt närvarande i de flestas liv. Nåt som åtminstone min upplevelse av, har gått från att verka vara det normala, till att visa sig likna ett gränslöst underland med egna perspektiv på det mesta, egen uppfattning om tid och rum och figurer som krymper och förstoras i takt med hjärterdams skiftande sinnesstämningar. Hjärterdam som för övrigt utgörs av en mycket liten klick med ett formellt tolkningsföreträde, som maktgalet fuskar sig fram mellan regler och paragrafer för att beordra anfall mot samtliga med annan åsikt. Hjärterdam är även den klick som gärna hittar nån form av syndabock, nån som utmålas att ha så fel att hon slipper stå för att inte ha rätt. Istället för att medge någon form av brist råder en förkärlek för kaotiska interna rättegångsliknande tillställningar, i syfte att skicka någon utan tolkningsföreträde och därmed även utan försvar till giljotinen, allt för den enorma prestigens skull. Det närvarande underlandet fortsätter konstant sitt evigt pågående galna teparty, utan risk för ingrepp eller avbrott då den sublima rädslan för syndabocksstraffet konstant hägrar i kulissen. Det vill säga tills en Alice ovetandes om rådande komplexitet ramlar ner genom kaninhålet och beslutsamt tar sig an uppgiften som den enda förkämpen med vettet i behåll. Ibland lyckas Alice i sitt korståg, men ofta får hon se sig som lyckligt lottad om hon bara lyckas kravla sig upp ur kaninhålet med vettet i behåll till skillnad från de flesta andra av underlandets invånare.


Dock ska poängen i originalberättelsen om Alice i underlandet, att påminna om att ingenting är omöjligt, att allt inte är vad det ser ut för och att om du av någon anledning faller ner i ett hål i marken behöver det nödvändigtvis inte betyda att du hamnar i en grop, inte glömmas bort. Det trista i verklighetens underland är att om man inte vet att man är på väg ner i en grop, finns alltid möjligheten att man hamnar i ett avgrundsdjupt hål där inget är möjligt utanför Hjärterdams fördomsfulla vilja. Trots detta hoppas jag att olika fasoner av Alice fortsätter att konstant falla ner i kaninhålet och tar upp påföljande strid för förnuftets framtoning och reducerandet av den egentligen lilla Hjärterdams enorma maktutövning. För när allt kommer omkring finns i alla fall möjligheten då att en ensam röst så småningom blir hörd, vilket inte alla andras tystnad kommer att bli.

Självständig tankenöt

 

Ägnade en del av kvällen åt nåt som inte är en idog vana på banvallen, nämligen att skumma genom nättidningarna i syfte att hålla mig nå så när ajour med världens hemskheter. Skriver hemskheter för oftast brukar sysslor av ovan nämnda slag ge en känsla av en ond, cynisk värld, som knappast är människovänlig eller vänlig överhuvudtaget. Nåväl, på grund av denna sporadiskt förekommande syssla hamnade jag i ett lååångt utlägg om samhällets pinjenötter och pesto och varför en del individer i samhället drabbas av det mystiska fenomenet pinjemun. Sammanfattningsvis kom jag fram till att samhällets mindre trivsamma förfaringssätt i form av kamouflerad egenvinning för personer, organisationer och myndigheter genom olika sätt och på olika plan är att likna vid de härskna fetterna, bekämpningsmedlen och kådan i pinjenötterna och/eller peston, men den tysta vetskapen hos de som vågar tänka utanför ramarna, vågar tänka självständigt, ändå är det som är själva orsaken till den bittra, sura, gamla, härskna och unkna eftersmaken som den samhälleliga, metaforiska fenomenet pinjemun medför hos dessa individer. Dessutom lyckades jag komma fram till hypotesen att metaforen pinjemun är en av orsakerna till att Hitler, chefen, regeringen eller en styrande kollega får sån makt. Så slutklämmen blir nog tänk självständigt, uppmuntra konstruktiv kritik och försök ha självinsikt. Nu tänker jag ha självinsikt nog för att inse mina begränsade energiresurser och släpa mig i säng.

 

Mitt i nyhetsläsningen om allt elände snubblade jag över en artikel om en skum åkomma, kallad pinjemun. Inget som är dödligt, utan bara obehagligt med symtom som en obehaglig besk, bitter och metallisk smak i munnen under några veckor. Fenomenet beror tydligen på ett oralt intag av pinjenötter, men i övrigt vet ingen vad det beror på. Spekulationerna handlar om härskna fetter, bekämpningsmedel och kåda. Vad det än är som förorsakar det medför det en ovälkommen bismak i form av att allt som därefter förtärs smakar surt, gammalt, härsket och unket under en period. Ytterligare något som förbryllar med berört fenomen är att även om två eller fler personer äter ur samma pinjenötspåse eller samma pestoburk, drabbas inte samtliga blint av obehagen utan det slår lite hur som helst. Oviktigt vetande, men ändock vetande tänkte jag och läste förstrött vidare i allehanda nyheter.

 

Nästa nyhet som fångade mitt intresse var en artikelserie om polisen och dess arbetsformer. Fascinerades av den lilla människans oviktiga roll som medför att många fall läggs ner, med den påföljden att många känner sig totalt rättslösa, utlämnade och otrygga. Fängslades (haha) även av alla mål som verkar sättas upp utan någon som helst tanke bakom, mål som bara går att uppnå genom olika former av fusk. Verkar dessutom som att nämnda oärlighet är så gott som framtvingad genom att utredarna ligger under press för att uppnå förväntat resultat, vilket kontrolleras bland annat med hjälp av att statistik förs över hur varje enskild utredare ligger till. Tydligen är kvalité inte heller det något som står högt i kurs, utan istället får arbetet genomföras hur som helst bara det ser ut som alla mål uppnås eller som verksamheten är välfungerande.. på papper. Noterade även intresserat att rapporter som kommer med verkligheten gärna mörkas och att de som vågar uttrycka kritik och säga vad de tycker om de upplevelser de har av vad som inte fungerar, snabbt belönas med att utsättas för vuxenmobbing. Den som påtalar fel anses som jobbig, men det är inget som sägs rakt ut, utan det straffar sig bland annat genom att chansen till avancemang i jobbet uteblir gång på gång.

 

Funderade lite över om det är det tragiska, ledsamma, oetiska, oekonomiska eller omänskliga i det nyligen lästa som ger den bittra eftersmaken? Så slog det mig att naturligtvis är det samtliga av uppräknade karaktäristika som ger nämnda effekt, men framförallt för att det inte är obekant på något vis. Det är inte något som enbart sker inom poliskåren, utan är ett mycket vanligt inslag inom de flesta myndigheter och organisationer. Det är ett vanligt inslag i samhället. Det är det som är det tragiska, ledsamma, oetiska, oekonomiska och omänskliga! Den som samtliga påstår sig arbeta för att hjälpa, den lilla människan, har blivit ett bortglömt, oviktigt och problematiskt inslag i verksamheterna. Istället är målet att verka ha allt under kontroll, verka vara professionellt kunnig och verka viktigt eniga om hur duktigt allt genomförs. Att uppnå målet har alltså blivit målet, men hur kan någon uppnå nåt mål om det ursprungliga målet med de olika verksamheterna är bortglömt, borttappat och inte på något vis eftertraktat att påminnas om? För nog är det underligt att de som vågar säga vad de upplever vara fel, kritisera det som inte går riktigt rätt till är de som anses vara besvärliga. Det borde vara mycket mer besvärligt att flertalet verksamheter, av vilka många dessutom bedrivs med skattemedel av olika slag, inte längre har skattebetalarnas/invånarnas bästa i fokus utan istället någon form av egennytta där prestige, makt och oändligt klappande på ryggen i tid och otid är vad som är centrum för all aktivitet. Självklart ger den sublima vetskapen om detta utbredda förfaringssätt, samhällets förfarningssätt, en bitter eftersmak - en smak av nåt gammalt, unket, härsket och surt.

 

De flesta av dagens organisationer och myndigheter som ska hjälpa den lilla människan, hjälper bara sig själv. Sig själv som verksamhet, sig själv som person i olika arbetsroller och sig själv i nån självuppfyllande egoprofetia. Kanske är det en följd av den ständigt ökande individualismen, bristande självinsikt både som personer och organisationer eller kanske bara rädslan för att inte vara bra nog, inte räcka till och vara nog duktig. Men duktig för vem? För sig själv, för varandra, för politiker, väljare, chefer eller makthavare? Borde inte det mest duktiga ändå vara att vara duktig för dem man ska vara duktig för? Vem är det man ska vara duktig för nu då igen? Jo för dem som behöver hjälp, skydd och stöd - för den lilla, utsatta människan som behöver kunna lita på att få den hjälp hon behöver, när hon behöver och dessutom utan att behöva ta strid för att få tillgång till det hon behöver.

 

Är det alltså så det är, är det samhällets förfaringssätt som ger denna bittra eftersmak? Fast när jag tänker på det kanske det är detta som är samhällets pinjenötter eller pesto. Det är nog att verksamheter bedrivs i ett påstått hjälpsyfte, men egentligen bedrivs i syfte att förverkliga sig själv – som person, organisation, samhälle - som är pinjenötterna eller peston. Fenomenet pinjemun uppstår kanske när någon vågar tänka utanför ramarna, tänka självständigt, och inser samhällets vägran att erkänna det felaktiga i nämnda förfaringssätt, det orätta i att tyst vara en del av det som pågår. Det som medför den bittra, beska, unkna eftersmaken, så kallat pinjemun, är kanske helt enkelt att tyst acceptera det pågående, trots vetskapen om vad som felar sublimt viskandes i bakhuvudet. När allt kommer omkring är oviljan att se vad som pågår, oviljan att tillåta kritik och oviljan att tillåta en annan åsikt nåt som genom världshistorien straffat sig hårt. För att nämna ett väldigt tydligt exempel så är andra världskriget och Hitlers Nazityskland ett bra sådant. Kanske ett extremt exempel, men som sagt ett väldigt tydligt sådant. Antagligen insåg en del människor, redan innan Hitler hade fått all sin makt, att de åt härsken pesto och besprutade pinjenötter och antagligen drabbades dessa insiktsfulla men uppenbart tysta individer av den tidens pinjemun.

Förlegad kameleont

Rehabiliteringsansvar, arbetsmiljölagen, arbetsmiljöverkets föreskrifter, socialförsäkringsbalken, policys, särbehandling, rättspraxis och avstämningsmöten är ord som för närvarande cirkulerar i min värld. Eller de har cirkulerat i min värld ända sen jag återgick i arbete efter Carros död, fast mestadels som substanslösa ord av enorm vikt.. i alla fall i olika policys. Det är förunderligt hur ord som inte skiftar innehåll eller betydelse ändå kan skifta så enormt när det gäller vilken vikt det läggs vid dem. Det är även väldigt förvånande att dessa ord aldrig verkar ha någon tyngd överhuvudtaget när de på något vis skulle kunna vara användbara i praktiken. Nej dessa ord är synnerigen underliga ord, som ständigt skiftar i tyngd beroende på dess omgivning. Vid närmare eftertanke har dessa ord, som trots allt bara är ord och därför bara blir det man gör dem till, väldiga likheter med en kameleont. Kamleontord, med andra ord.

 

Fast det är egentligen att göra det alldeles för enkelt. En kameleont skiftar inte bara färg efter omgivningen, utan framförallt styrs färgen av temperament och sinnesstämning. Med andra ord så skiftar kameleonten färg efter humör och humöret skiftar efter andra kameleonters färg. Kameleonter är ensamvargar och vistas två eller flera kameleonter på en alltför liten yta är risken överhängande att de kommer att skada varandra illa. De kan samexistera med andra ödlesorter, så länge dessa inte är för små och då riskerar att ses som en mumsbit för kameleonten. För att den ska trivas bör det finnas växter och grenar där den kan klättra. Värt att nämna är också det faktum att man inte bör handskas med en kameleont mer än nödvändigt.

 

När ovanstående ord sätts i relation till kameleontens karaktäristika, blir det åter tydlig att orden bara är ord. Den varierande tyngden beror inte på orden i sig utan på omgivningens användande av dessa ord utifrån sinnesstämning och temperament. Så är det naturligtvis, det är omgivningen som får dessa ord att verka mer eller mindre betydelsefulla efter såväl humör som behov. Så med andra ord är det inga kameleontord. Är det då kameleonter som använder sig av orden? Med tanke på raden likheter, de klättrar, tål ingen konkurrens – åtminstone inte av en värdig motståndare i form av någon med lika beteende, de skiftar färg och man bör inte handskas med dessa mer än nödvändigt, så går de kanske att härröra dessa ordanvändare till om inte ödlesläktet så i alla fall till nån form av kameleontföreneing för de som lever efter dessa reptilers principer.

 

Det går att utläsa i samband med ett av orden, rehabilitering, att för att resultatet av en rehabilitering ska bli så bra som möjligt ligger ett stort ansvar på den som ska rehabiliteras. Den egna motivationen och viljan är en förutsättning för ett lyckat resultat. Nästa fråga blir av naturliga skäl, hur upprätthålls motivationen och viljan hos en liten ödla tillsammans med en kameleont? När allt kommer omkring finns det inga ord som är användbara mot dessa medlemmar i kameleontföreningen, eftersom de har stor kompetens vad gäller att använda sig av orden efter sinnesstämning, humör och behov. Nej, det som återstår är att avgöra om man som liten ödla ses som en mumsbit eller som någon en kameleont kan samexistera med. Om det verkar luta åt samexistens, vilket antagligen inte är särskilt vanligt förekommande, så gäller det att ha en tydlig strategi. En strategi för att varken bli stor på sig och försöka gå med i nämnda kameleontförening, vilket omedelbart kommer att leda till att någon skadas allvarligt, eller att förminska sig så man ses som en mumsbit och blir slukad. Det handlar därmed om ganska svåra avgöranden, en svår balansgång och stora svårigheter att hitta en källa till motivation och vilja för samtliga som av olika anledningar inte har något annat val än att hantera befintliga medlemmar i kameleontföreningen. Just begreppen motivation och vilja har på försök införts vid ett flertal empiriska studier, utan någon som helst framgång. Det närmaste dessa studier har kommit ett positivt resultat har varit en svag indikation på ett ändrat synsätt på de försöksobjekt som ingått i studien, hos befintliga medlemmar i redan nämnda förening. Nämnda försöksobjekt har vid dessa tillfällen antingen blivit slukade eller allvarligt skadade, varför diskussioner om att starta ett säkerhetsarbete för att förhindra upprepning av dessa negativa konsekvenser nu pågår.

 

Något mer som är av vikt att nämna om kameleonter, är att de framförallt lever i den så kallade gamla världen. Ett rätt intressant faktum, satt i relation till befintlig kameleontförening. Kan det innebära att medlemmarna i nämnda förening inte bara är reptiler, utan dessutom förlegade? Det är något som framtida studier får avgöra.

 

Mr. Murphy som *piiip*

Pengar, vad annars. Vad är det som får en att alltid tappa fattningen snabbare än det mesta världsliga man kan stöta på? Jo alltid dessa pengar.. Och det faktum att inget fungerar!! Det är just det, när inget fungerar på vissa ställen (läs min *piiip*) så slutar det alltid med att det påverkar mina pengar på något vis. Om det någon gång vore positivt så det vägde upp det hela, men nej. Det verkar liksom alltid vara åt det andra hållet.

Jag har ofta stora problem med att komma överens med Mr Murphy (för de som inte vet: Murphys lag - lagen om alltings jävlighet), men jag har väldigt ofta även stora problem med att förstå hur han hinner med att verka på alla områden av livet. Hur är det möjligt att vara överallt samtidigt och enbart ställa till oreda, elände och kaos? Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till kloning, men jag är övertygad om att det måste vara Herr Murphy him self som gjorde den upptäckten. Det finns ingen annan förklaring till hans ständiga uppdykande överallt.

I vilket fall som helst så har jag för andra gången sen Henke dog nu råkat ut för ett samma problem kopplat till min *piiip*, som påverkar min ekonomi. Det har varit en del turer nämligen sen jag *piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip*, så de specifika problem jag babblar om nu är bara några få i mängden. Det här kommer att bli lite invecklat beskrivet, eftersom jag reviderat texten rejält när jag uppfattade att en människa trott sig vara personligen utpekad. Så är det inte, jag pekar inte ut någon enstaka människa och bad naturligtvis om ursäkt till personen. Den personen fanns aldrig ens i mina tankar när jag skrev inlägget. Nåväl, jag kan ärligt säga att jag struntar i vad det är som krånglar och vad som funkar och inte funkar, jag bryr mig för närvarande bara om att de får det att funka för mig. Hur det nu än är så finns det ingenting hos mig som känner att jag borde acceptera allt krångel för att jag är sjukskriven. Näpp, nu är det nog helt enkelt. Jag har tröttnat på att tyst göra alla möjliga underligheter bara för att det är så man bör bete sig. Min nya rebellpersonlighet har precis vaknat ur en alldeles för lång dvala.

Första steget blev att hårt och besinningslöst rapportera om min ilska på Facebook. Jag vet, det låter lite lamt. Dock ska man inte underskatta små steg, om det är ett steg i rätt riktning och det är det. Det är nämligen ett första steg mot att stå upp för mig själv. Idag mot min *piiip* alias Mr Murphy! Jag avstår gärna alla former av hejaklackssupport i form av ”krångligheter” och liknande. Ska jag ha något support över huvud taget, se för guds skull till att inte blanda in Herr Murphy!!

Soc psykiatriska galla

Jag följer Yasmine som i sin blogg skriver starka texter om bland annat psykisk sjukdom och idag medförde det en snabb flashback till alla turer runt min älskade dotter Carro. Turer när vi bland annat kontaktade individ och familjeomsorgen på soc och barn och ungdomspsykiatrin (BUP) för att hon skulle få hjälp att må bättre. Om jag vetat hur lite hjälpt hon skulle komma att bli genom det, eller snarare om jag vetat att det skulle medföra att hon blev än mer stjälpt hade jag aldrig blandat in någon av dessa instanser. När jag startade min blogg var ett av mina syften med det att kanske kunna vara till hjälp för någon annan som förlorat någon eller några av sina nära och kära, kanske kunna visa på att det går att överleva och ibland även att leva. När jag nu slungades tillbaka till allt det min dotter som redan mådde väldigt psykiskt dåligt fick genomleva, bestämde jag mig för att jag även ska skriva en del om allt det. Kanske någon blir hjälpt av att se att det finns andra i liknande situation, kanske jag kan beskriva lite av hur det är att hjälplöst gå bredvid någon som man älskar så mycket som mår så dåligt utan att ha den minsta aning om hur man ska kunna hjälpa. Kanske det ger någon en insikt om hur det är att tro att man efter många års kamp ska få hjälp att hjälpa, men istället upptäcker att ingen vet hur man ska hantera någon som faller utanför normen och att man dessutom betraktas som besvärlig när man påpekar vad som inte fungerar. Förhoppningsvis medför det för nån en förståelse för att alla de personer som mår så dåligt att de inte klarar av att hålla sig inom de ramar samhället satt upp och därför ses som bråkiga, som problem eller till och med som farliga i allra högsta grad också behöver förståelse, att bli lyssnade till och ett respektfullt bemötande i stället för att bli utestängda, stämplade och förtalade. Inte vet jag, men på nåt vis känns det som om det även är ett sätt för mig att stå upp för min dotter som fick kämpa så hårt i en otroligt oförstående värld. Eller så är det helt enkelt så att ibland är det bra att göra saker för sin egen skull och strunta i vad andra tycker. 

Det jag har sett i samband med Carros dåliga mående som medförde att hon inte hade någon given plats i vårt samhälle, har gjort att det andra kallar samhällets skyddsnät upplever jag som en förtäckt form för att på minst kostsamma sätt bedriva en verksamhet med mänskliga försökskaniner. Innan jag beskriver en del av de upplevelser jag fått genom Carros resa behöver jag samla en del energi, men även hitta ett förhållningssätt som inte medför att jag enbart spyr galla. Det gör mig nämligen fortfarande väldigt uppriven, otroligt ledsen och vansinnigt arg när jag tänker tillbaka på allt som min starka, sköra och väldigt sårbara dotter fick genomleva. Det gör det inte det minsta bättre av att veta att många fler med henne har upplevt eller upplever samma eller ännu värre saker, men som sagt.. andas och hitta ett vettigt förhållningssätt.

 

Efter ovanstående statement, frenetiskt mumlande "alla kan inte och somliga vill helt enkelt inte", ska jag försöka släpa mitt omedgörliga själv i säng för dagen. Så förhoppningsvis godnatt..

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0