Gnäll

Ännu en dag i den vansinniga trötthetens tecken, med gnällig offrighet som främsta drag. Ständiga djupdyk i mörka dalgångar är tydligen den syssla som ska vara förhärskande numer. Jag är helt enkelt trött, omotiverad och en sorglig figur som inte längre hittar nåt som gör att det känns vidare ljust. Flyktberedskapen är på topp och jag vill bara bort, så långt bort som möjligt och allra helst till havet. Som sjukskriven och ensam om alla utgifter är så långt bort som möjligt inte mer än promenadavstånd från hemmet. Nämligen är nämnda komponenter inget som rekommenderas för ett liv på resande fot eller i lyx, utan snarare för att prova den mer asketiska livsstilen. Egentligen spelar det kanske inte heller någon roll. Hur långt bort som helst skulle ändå innebära att jag själv var med och det är mig själv, mina tankar, känslor och min totalt panikartade rastlöshet som gör att jag vill bort. Det och kanske hela situationen egentligen. Arbetsgivaren, den långa vintern, alla krav som jag inte orkar med och så mig själv. Bort eller sova, bara ligga och inte göra nåt. Det är vad jag vill, vad jag orkar för den delen.

 

 

 

Skitjobbigt jävla liv

Det är jobbigt nu i livet. Trots sommarens försiktiga inträde i vår del av världen, bra arbetsträningsplats och underbara nära och kära, känns livet trasigt, smärtsamt och tragiskt. Det är svårt att hitta någon som helst ork, all energi verkar ha försvunnit till någon bättre behövande och motivationen för så gott som det mesta lyser med sin tydliga frånvaro. Jag saknar Carro och Henke! Det är vad som fyller större delen av min tankevärld just nu. De är borta, jag vill ha dem hos mig och det går inte. Det gör ont att veta det, det sliter sönder att veta att de aldrig kommer tillbaka. Alla minnen väller, triggade av oansenligheter i vardagen, fram från sina dåligt dolda platser i mitt inre. Underbara minnen, vackra minnen och hemska, outhärdliga och förhatliga minnen. Minnen av väntan medan Carros kropp eftersöktes på älvens botten och Henkes kropp identifierades, deras livlösa kroppar på en bår i samma visningsrum där en uppslagen psalmbok, dammiga konstrosor och ett tänt ljus fanns utplacerat och hur vatten sipprade ur Carros ena mungipa och näsborrar medan det istället var blod som rann ur Henkes mungipa och ena öra. Emelie som satte sig på en stol med stora tårar rinnandes ner för kinderna medan hon ledsen och chockad betraktade Carros orörliga kropp och hennes bestörta sorg och smärta när Henkes blod började rinna, vilket vi fick lov att torka bort gång på gång för att hon inte klarade av att se Henke ha så ont. Henkes vackra ögon som svämmade över av tårar när han trasig tittade ner på Carro som låg där alldeles blöt och kall efter tio dygn på älvbotten, för att sedan vilja ta en promenad på egen hand bort från allt som var för jobbigt. Camilla som skakande av gråt försiktigt smekte Carro över hennes blöta hår och Henke över de sargade kinderna, glassplittertäckta håret och de såriga händerna. Så många smärtsamma minnen, så många bilder som ständigt finns i mitt bakhuvud, så mycket tydligare, närmare och mer sönderslitande desto mindre energi och ork som finns.

 

Henkes skolgrejer står fortfarande i mitt kök och drar konstant mina blickar till sig, för att sedan få min värld att rämna igen och igen. Det kan verka enkelt att flytta dem, ställa dem i förrådet eller någonstans där de inte syns så tydligt. Det är det inte, utan det är så gott som omöjligt. Bara idag har jag försökt igen. Bara idag har jag ännu en gång öppnat lådan med verktyg i för att försöka sortera och klura ut vart de bäst bör förvaras. Det slutade som vanligt, jag la varsamt tillbaka samtliga verktyg i lådan igen efter att ha placerat dem i bland annat städskåpet under så där tre minuter. Jag klarar det inte, att plocka ut dem, placera dem där de kan komma till användning eller ens flytta dem ur lådan någon längre stund. Jag orkar inte heller ta bort hans snickarkläder och t-shirten som fortfarande luktar lite Henke. Doften av honom som blir svagare för varje dag som går nu, som sakta försvinner och gör mig både panikslagen och lättad. Lättad eftersom jag snart inte klarar av att gå sönder igen medan jag snusar på Henkes använda, lite spåniga tröja. Panikslagen eftersom jag inte klarar av att doften av honom försvinner. Den kommer att försvinna, det vet jag redan. Carros doft försvann. Hur mycket jag än försökte bevara den, ha den kvar och ha den nära, så försvann den. Precis som Henkes gjorde och nu gör igen.

 

Så livet känns jobbigt nu, svårt att orka med. För mig, för Camilla och för Emelie. Emelie som varje dag försöker övertyga sig själv om att ingen mer i familjen kommer att råka ut för nåt hemskt, men som samtidigt drömmer mardrömmar om att alla omkring henne dör. Camilla som försöker hantera livet utan sina syskon, som försöker hantera saknaden och sorgen samtidigt som hon ska klara av livets krav. Jag som konstant pendlar mellan det går till det går inte, som försöker uppbåda nog med energi för att orka med vardagen och som frustrerat upptäcker att min ork och kraft är borta. Nej, de senaste åren har varken sommarens inträde eller nåt annat heller för den delen, lyckats vända våra liv till nåt bra, till att orka eller för den delen fullt ut vilja. Inte idag, inte imorgon, men kanske någon gång. Förhoppningsvis alldeles snart, för Camilla och Emelie i alla fall.. förhoppningsvis så snart det bara går.. om det överhuvudtaget går förstås?

Så trött, så sömnlös

Så trött och ändå så vaken. En av en mängd oönskade effekter av att vara deprimerad, har jag lärt mig. Det spelar ingen som helst roll om jag klivit upp tidigt eller sent, sovit många timmar eller inga timmar alls. När natten kommer är jag vaken. Ibland, som inatt, lyckas jag somna en stund innan nattens oändliga timmar i ensam vakenhet börjar. Ofta tycker jag om nätterna och tystnaden som gör att alla tankar faktiskt låter sig tänkas ostört och oavbrutet, alla stjärnorna och lugnet som råder. En del gånger avskyr jag dock dessa nattliga timmar av mental terror när alla tankar jag inte orkar tänka, tränger sig på och gör livet outhärdligt igen. Varje natt önskar jag mig sömn för att orka med dagarna bättre, varje natt är jag vaken.

 

Naturligtvis har jag fått sömntabletter och naturligtvis sover jag av dem, men det är en dyrköpt sömn. Dyrköpt eftersom nästkommande dag därmed är dömd att genomlevas i total utmattning och utan tillstymmelse till såväl initiativförmåga som ork eller vilja att genomföra nåt. Därför använder jag enbart dessa små, men kraftfulla piller när ångesten över livets framfart tar över och får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn, försvinna bort och att nästan inte orka med en sekund till i min egen närvaro. Dessa piller som får mig att sova tungt, tyst och drömlöst. Piller jag bara använder när jag inte orkar höra alla hemska sanningar en enda sekund till, utan att slitas sönder, krackelera och helt gå under. Så i min värld betyder flykt inte att bege sig iväg under skumma förhållanden. I min värld är det ett litet piller, som ger mig möjligheten att försvinna en liten, liten stund. Men som sagt, dessa piller är exklusiva flyktmöjligheter som, förutom mental vila, leder till en nedåtgående spiral. Nämligen ger mindre ork även mindre motståndskraft mot alla tankar, all ångest och alla minnesbilder som hjärtat inte orkar med, men hjärnan försöker bearbeta. Därför är många nätter ofrivilligt vakna och i väntan på sömn, istället för drömlöst, dyrköpt och tungt sovande.

 

Det finns en hel del vackert att titta på nattetid. Är det inte stjärnor, kan det som inatt vara himlens oefterhärmliga sätt att försiktigt övergå från djupaste mörkblått till ljust gråblått innehållandes ett löfte om en ny dag. Många vackra små mirakler och reflektionstid av bästa kvalitet är nätternas gåva till dem som är vakna. Så inatt, som många många andra nätter, tittar jag på allt det vackra och låter mina tankar vandra till allt som trots allt är bra, till allt som varit bra och till framtiden som jag hoppas ska föra med sig nåt bra. Det vore förstås en osanning av stora mått att påstå att mina förhoppningar, trots all nattlig storslagenhet, ändå innefattar ytterligare några timmars sömn inom en väldigt snar framtid.

Det kan bli bättre

Depression är inte ett tecken på svaghet,

utan en påföljd av att den drabbade tvingats vara stark för länge.


Carro var deprimerad, svårt deprimerad. Efter Carros död drabbades jag av depression, då i måttlig variant som det heter på fackspråk. Efter Henkes död förvärrades min depression och är numer och sedan lång tid tillbaka, graderad till recidiverande depression utan psykotiska inslag, svår. När Carro var i livet förstod jag inte hur dåligt hon verkligen mådde. Jag såg det naturligtvis, men jag förstod aldrig hur jobbigt det är att må så dåligt att det knapp går att hålla sig kvar i sitt eget skinn. Jag kan än inte säga att jag fullt förstår, men jag kan ana hur hon hade det min Carro och hon hade det inte lätt med allt det dåliga måendet, all den ångesten och all den oförståelsen som hon mötte.

 

Depression är ett svårt ämne har jag kommit att tycka. Många, ibland även jag, slänger sig med begreppet ”jag är deprimerad” eller ”fan va deppig jag blir” när något går emot. Det är bara det att begreppet inte på något vis är i närheten av sin rätta innebörd använt på det viset. Depression är en psykisk sjukdom, den är allvarlig och överdödligheten är hög. Det är många som lider av depression som så småningom tar sitt liv. Carro var som sagt svårt deprimerad, eller som det hette då: hon var ”bara” deprimerad. Depression tas inte alltid på allvar eller ger den riktiga förståelsen som behövs, i alla fall var det så för Carro. Hon var ”bara” deprimerad, men jag såg vad depressionen gjorde mot henne medan hon levde och jag vet att hon numer är död till följd av just sin depression. Carro är död fast hon hade hela livet framför sig, eller som Emelie sa: tänk om Carro bara hade låtit bli att döda sig, då hade det i alla fall inte varit två i familjen som är döda. Till skillnad från Carro får jag mycket hjälp, stöd och förståelse av åtminstone de flesta instanser jag har att göra med. Skillnaden mellan den hjälp Carro fick och den jag får är milsvid. Carro ansågs ofta som bråkig och besvärlig och som att hon borde skärpa sig, hon blev synnerligen stämplad i vårt lilla samhälle. Hade hon fått den hjälp hon behövde från början, hade hon antagligen varit i livet idag. Efter allt för många misslyckanden, för många år av så otroligt dåligt mående orkade hon inte se ljust på livet längre. Vad som händer när någon inte orkar se nåt ljus i mörkret är väldigt tydligt vid det här laget, i alla fall för mig och i alla fall när det gäller Carro.

 

Så av en slump ramlade jag in i cyberrymdens lilla rum för TV 3 play och hittade serien ”Livet blir bättre”. TV är annars inget som styr mitt liv på något vis. Det är inte heller nåt jag har någon större koll på. Jag följer inga serier och jag är inte uppdaterad i vad som sänds. Det medför naturligtvis att en del intressanta program missas, som ovan nämnda serie. Bland annat delar en kvinna med sig av sin historia om hur hon, som hade lyckats med allt och nått sina mål, blev deprimerad, försökte ta sitt liv men fick hjälp att komma tillbaka och lever nu ett bra liv. Kvinnan jag pratar om är Emma Ingelström och programmet jag nämnt går att se här.

 

Det ger hopp om att det går. Det går att må bättre och det går att få hjälp och det är helt suveränt att det sänds på TV, så det förhoppningsvis når ut till många av dem som behöver den hjälpen. Så trots att dessa program i nämnda serie tar upp tunga ämnen, anse jag att det är en underbar programserie. En serie som ger känslan av att det finns en möjlighet, det går att få det bättre!

Saknad har inget med ålder att göra

Ålder spelar ingen roll när det kommer till saknad. Det har ingen som helst inverkan om man är nio år, tjugo år eller i min ålder. Saknad medför ofta dålig sömn, så dålig att det ofta hinner bli morgon innan det blir möjlligt att få en blund i ögonen. Som i natt för Emelie, som många nätter för Camilla och som de flesta nätter för mig. Det finns väldigt små skillnader i symtom på saknad mellan en som är nio år och en som är vuxen, men det finns tydliga skillnader i effekt när dagen sen kommer. Som vuxen behöver du nån vecka i sömnlöshetens tecken innan t.ex. näsblod blir en av de oönskade påföljder på det ofrfivilliga nattlivet som infinner sig. Som nioårig tjej behöver du däremot bara någon natt, innan näsblod, illamående och huvudvärk kommer som en ytterligare belöning för sömnens frånvaro nattetid. I alla fall är det så hos oss.

Så att Emelie inte mådde bra nog för att gå till skolan idag är inget mysterium, i alla fall inte för mig som sett henne vaken under natten. Inte heller var det nåt större mysterium att sömnen uteblev till förmån för egen rädsla att dö eller ångest över att någon mer i familjen ska komma att råka illa ut, i alla fall inte efter att under dagen som gått sett Emelie försiktigt hålla i Henkes hemkomna saker och tittat på kort på honom och Carro. Det är inte lätt att vara en nioårig Emelie med allt vad det innebär och samtidigt försöka förhålla sig till att ha förlorat två syskon med två års mellanrum. Hon kämpar på min Emelie, men idag var hennes ork både fysiskt och psykist slut. Det tog mig inte särskilt lång stund att inse att det vore rent förkastligt att skicka henne till skolan i det skick hon är i, så jag ringde och sa som det var. Emelie har haft en jobbig natt och blöder näsblod och grejer, så jag tar henne hemma idag. Det är otroligt vad sömnlösa nätter och tidiga morgnar kan göra för den verbala uttrycksförmågan, men jag tror budskapet gick fram. Det gick i alla fall fram till Emelie som frusen och snörvlande med en papperstuss i näsan valde att krypa ner i sängen igen. Dessa älskade barn, om det gick skulle jag lyfta alla bördor från deras axlar. Nu går inte det, istället får jag försöka hjälpa till med det jag kan. Ibland, som idag, genom att bara finnas nära, skicka nya papperstussar till näsan och se till att möjligheten till lite vila infinner sig.

Henke flyttar hem

Idag hämtade min pappa hem Henkes grejer från skolan. Vi har försökt, Camilla och jag, att förmå oss att hämta dem ändå sedan i slutet av 2010, men inte klarat av det. Det skulle ha medfört ett alldeles för stort bevis på att Henke verkligen är borta, större än vi tydligen klarade av att tvinga oss själva till att konfrontera. Därför har det, hur vi än har burit oss åt, helt enkelt inte varit möjligt för oss att ta steget att åka till skolan för att hämta Henkes alla verktyg, pärmar, papper och arbetskläder. Det beror inte på att vi inte har velat få hem dem, att vi inte uppskattar att få hem dem eller att vi inte vill träffa övriga elever och läraren. Det hade vi gärna gjort, för att få en möjlighet att tacka för allt de har gjort till heder för Henke efter hans bortgång. Det har bara inte fungerat, trots att vi gång på gång bestämt oss, att sen genomföra det. Vi har helt enkelt varit alldeles för rädda för det lidande som kommer av att riva i alla öppna sår, för smärtsamt medvetna om hur ont det gör att än en gång påminnas om all den framtid som Henke inte fick. Idag gjorde därför min pappa det åt oss istället. Han for med värkande hjärta till Henkes skola, träffade Henkes lärare och fick chansen att tacka och föra vårt tack vidare till honom, för att sen olyckligt medveten om situationens bakgrund åka därifrån med de grejer Henke hade tagit med därifrån själv om han fått leva.

 

Redan i sjunde klass var Henke bestämd på att det var byggprogrammet han ville gå, så han la ner mycket möda och slit för att nå sitt mål. Han lyckades med bravur och började mycket glad och stolt hösten 2009 på bygg i hemkommunen och trivdes som fisken i vattnet. Det gick bra för honom där och han, tillsammans med kompisen Jens som dog i samma bilolycka som Henke, fick som enda byggelever sommarjobb av kommunen 2010. Elever som går byggprogrammet får arbetskläder, nåt bälte som Henke talade om och verktyg vid programstarten. Verktygen ansvarar eleverna själva för att hålla i gott skick och vid avslutat program får de dessutom dessa verktyg.

 

Eftersom Henke var så stolt över att gå på bygg, så glad över varje dag där, hade Camilla och jag som önskemål att han skulle få med sig det där verktygsbältet han pratat så mycket om i kistan. Henkes lärare, som Henke respekterade högeligen, berättade när han var hem till oss några dagar efter Henkes död, att det troligen inte skulle vara möjligt eftersom Henke inte skulle komma att avsluta byggprogrammet och därför inte kunde få dessa grejer. All eloge till läraren som efter många samtal såg till att Henke skulle få samtliga av sina grejer, trots att han aldrig skulle komma att avsluta sina studier. Dock blev detta inte klart förrän efter Henkes begravning, så bältet kom aldrig med Henke i kistan. Nu är dessa grejer då hemma äntligen. De står i köket och inte ens i min vildaste fantasi hade jag förstått hur mycket saker det rörde sig om.

 

När pappa var hit med grejerna sov jag, energin är inte på topp så en stor del av tiden går för närvarande åt till vila och, när det är möjligt, sömn. Camilla, som gjort mat, väckte mig på eftermiddagen för att vi skulle äta tillsammans. Jag vimsade yrvaken ner i köket, för att i ögonvrån få syn på Henkes grejer vars anländande jag vid det laget hunnit med att förtränga. När jag vred huvudet för att se efter vad som fångat min uppmärksamhet, fick jag syn på en av Henkes t-shirtar. Där låg den i en låda med alla övriga kläder han haft i skolan, samma t-shirt som jag köpte åt honom en av gångerna vi var i Borlänge tillsammans. Den var, precis som de andra hemkomna kläderna, otvättad och jag kunde inte låta bli att sträcka mig efter den och suga in lukten i mina näsborrar. Den luktade fortfarande lite Henke, min Henke som är borta och som jag aldrig kommer att få se igen. Den luktade mitt barn, min älskade saknade Henke som jag inte har kommit på hur jag ska kunna leva utan i resten av mitt liv. Tårarna av all den saknad jag känner konstant trängde fram, omöjliga att hålla tillbaka. Jag styrde mina steg in på toaletten, skakade i hela kroppen och grät. Som jag längtat efter att känna doften av mina döda barn igen och nu fick jag möjligheten att insupa Henkes doft en gång till, trots att det bara var från en av hans använda förvarade t-shirtar. Det slet i mitt bröst, gjorde ont, sprängde och gick sönder. Saknaden intensifierades ytterligare och känslan av att inte klara av, att inte orka vara utan honom hela livet förstärktes lite till. Samtidigt som det gjorde så otroligt ont, var det en helt ovärderlig gåva. Möjligheten att vara lite nära Henke igen. Så smärtsamt tacksam.

 

Under kvällen har jag med jämna mellanrum strukit med händerna över Henkes saker, verktyg och kläder, luktat på hans t-shirt, hållit i hans arbetshandskar och försökt stoppa tårarna som inte vill sluta att rinna. Hur ska jag klara mig utan honom hela livet? Min Henke, som stolt deklarerade vid tre årsålder att han när han blev stor skulle bli en pappa, som bemötte det mesta i livet med tålmodigt lugn och en alldeles strålande humor och som älskade att spela bas. Älskade Henke, som numer är så långt bort att doften av honom på en av hans använda t-shirtar får honom att kännas lite närmare. Alla dessa grejer, som han var så stolt över. Alla dessa grejer som nu sliter i våra hjärtan. T-shirten som fortfarande luktar Henke och jag därför aldrig mer skulle vilja sluta snusa på. Älskade barn, älskade Henke. Älskade, så väldigt saknade Henke. Nu är dina grejer hemma. Jag önskar så att du också var det.

Saknar Henke

Det går inte att lägga upp kort på bloggen numer uppenbarligen. Hade det gått hade jag lagt upp några bilder på Henke, en bild på en mycket misslyckad mer kaksmet än kaka och en bild där man ser Henkes ryggtavla när han vandrar in i vardagsrummet bärandes sin akustiska gitarr. Nu går inte det och det är synd, men spelar väl egentligen en mindre roll. Alla bilder på Henke finns nämligen ändå ständigt bevarade, alltid tillgängliga i mitt inre.

 

I förrgår natt på väg ner för trappan blev jag ståendes för att titta ut på den underbart vackra månen, som spred sitt sken genom trappfönstret. Just genom det fönster där en lite spretig blomma står, den sista blomman jag någonsin fick av min son. Det är en höstglöd utan några blommor, oansenlig och sliten, men den vackraste blomman som finns. Nu stod den där i månskenet och inom mig fick jag upp en tydlig bild på min älskade Henke i kombination med hans familjärt interna smeknamn. Jag saknar honom, jämt. Jag älskar honom, alltid. Jag vill inte vara utan honom en endaste liten sekund till. För alltid är alldeles för länge, drygt ett år och fem månader är alldeles för länge.

 

Bilden på kaksmetskakan som nämns ovan tog vi den nionde november 2010, mindre än en månad innan Henke dog. Samma dag som Carro dött två år tidigare. Jag hade vispat ihop kaksmeten utifrån ett recept baserat på kaffekoppar istället för deciliter och i ren förvirring tagit en alldeles för liten kakform. Men det visste jag inte då, den kvällen när jag bara skulle ta en promenad med husgudarna och bad Henke passa och ta ut kakan ur ugnen. När jag kom hem sa Henke med lugn röst: - kakan.. den kanske inte blev riktigt lyckad. Det hade han rätt i, min kära son. Han hade tagit ut den ur ugnen på utsatt tid och stjälpt upp den som sig bör, med den lilla petitessen att kakan fortfarande var rinnande. Camilla utbrast full i skratt: - men hur kunde du inte se att den inte var klar, Henke? Han svarade med samma lugn som tidigare: - ibland när mamma ger en uppdrag får man göra vissa val och nu fick jag välja på att låta den vara kvar i ugnen och bli klar samtidigt som den svämmade över kakformen, eller att ta ut den fast den inte var klar så jag tog ut den. Vi skrattade som galningar alla tre åt att han ändå hade följt mina anvisningar och dessutom stjälpt upp den halvrinnande kakan, medan vi satt runt köksbordet och mumsade halvfärdig kaka med sked. Ett bra minne och bra bilder att ha kvar, både inom sig och som kort. Jag fick lov att baka en ny kaka som kompensation två veckor senare, det tyckte Henke var det minsta man kunde begära efter att ha varit kakvakt men bara fått halvgräddad kaksmet för besväret. Det var en dryg vecka innan han dog, även den kakkvällen var en bra kväll. En kväll med mina barn, i alla fall tre av dem.

Carro tog sitt liv

 

Carro begick självmord efter många års psykiskt lidande, som inkluderade bland annat självskadebeteenden. Det var inte otydligt för mig eller för någon annan omkring henne att hon inte mådde bra. Det enda som var otydligt var den hjälp hon själv och vi som fanns närmast omkring henne trodde hon skulle få i samband med att hjälpen efterfrågades. Ingen av de instanser, exempelvis skolan, socialförvaltningen eller barn- och ungdomspsykiatrin, som var inblandad kring Carro hade den kunskap och/eller de resurser som behövdes för att hon skulle få den hjälp hon var i behov av. Istället blev Carro ofta sedd som bråkig, besvärlig och ett problem. Hon själv mådde så dåligt att hon knappt orkade vara kvar i sitt eget skinn och fick utanpå det även utstå att stämplas som en besvärlig och bråkig person. Jag visste inte då och jag vet inte än vad jag skulle ha kunnat gjort för att hjälpa henne. Hade jag vetat det eller, ännu hellre, om de olika professionerna inom området som var engagerad kring henne haft den kunskapen, hade hon antagligen varit i livet idag.

 

Ingen ska behöva må så dåligt som Carro gjorde, ingen ska behöva se självmord som den enda utvägen ur ett sitt inre lidandet. Därför är det extremt viktigt att öka kunskapen kring psykisk ohälsa, självmord och suicidprevention. Det är lika viktigt att våga prata om det, att minska all okunskap som ger upphov till den mängd myter om finns kring självmord och att försöka hitta sätt att hjälpa dem som mår så psykiskt dåligt som Carro gjorde. Alfred Skoglund heter författaren till boken "När någon tar sitt liv - tragedierna vi kan förhindra", som precis kommit ut i handeln och finns att köpa. Frågeställningen är varför det år efter år accepteras att så många tar sitt liv, trots att det finns kunskap kring hur de flesta av dem kan räddas. Nedan finns en inslag från TV4 nyhetsmorgon från den 22/4-12 med just Alfred Skoglund och Ludmilla Rosengren, som förlorade sin fjortonåriga dotter genom självmord i maj 2008 och är intervjuad i berörd bok.



Fortfarande måndag november 2008

 

Min röst bar tydligen inte längre. Det var inget jag själv var medveten om, utan i min trasiga värld lät jag som vanligt. I alla andras värld viskade jag nästan fram det jag sa. Det var i det stadiet jag var när telefonen åter ringde. I och för sig ringde den ganska ofta, men många gånger pratade min dåvarande sambo med dem som ringde och vidareförmedlade sedan hälsningar till mig. Jag orkade inte, det fanns inte längre kraft kvar att ens prata mer än nödvändigt. Men nämnda samtal var dåvarande sambon bestämd på att jag ändå fick lov att ta. Det var från kommunen, en av nämnda organisations högt utbildade personer gällande krishantering ringde för att höra hur det var med mig. Jag tror att jag svarade att det var bra, konstigt nog eftersom inget längre var bra och det kändes som jag gått sönder. Det var antagligen vanan, vanan att alltid svara det som är bekvämt, vanligt och tryggt när någon frågar efter ens mående. Det som gör att ingen frågar något mer. I den situationen var det inte det mest trovärdiga svaret, men det spelade ingen roll. Jag visste ändå inte vad jag skulle svara, det fanns inga ord som skulle täcka in det jag kände och jag ville inte uttala det hemska ens för mig själv. Jag ville inte ta orden "Carro är antagligen död" i min mun eftersom det skulle göra att det kom ännu lite närmare, att det blev lite mer sant och jag ville inte, inte, inte att det skulle vara så. Det fick inte vara så helt enkelt! Jag vet att personen ifråga undrade om jag behövde någon hjälp, jag svarade nej för att sedan informeras om att personen ifråga tänkte ringa mig dagen därpå och ett flertal dagar till bara för att höra efter hur jag hade det. Sen la vi på. Det var första och sista gången jag hörde något från den personen i samband med Carros försvinnande och död. Istället ringde min chef, både den dagen och några dagar efter Carros försvinnande. Jag hade inte mycket att säga, det enda jag kunde göra var att berätta om vad som hände, vad som antagligen hade hänt och ge min tillåtelse till att hon berättade om det för mina kollegor.

Dagen fortsatte, människor kom och gick, mat lagades och kaffe serverades. Min värld var skyddad, långt bort och förvrängd. Trots det var alla ljud jobbigt höga och så gott som allt ljus smärtsamt starkt. Verkligheten var overklig och svåruthärdlig och det kändes som mitt hjärta var trasigt, krossat och aldrig mer skulle kunna fungera normalt igen. Det gjorde så otroligt ont. Ont i hjärtat, ont i själen. Ingen hade kunnat beskriva hur otroligt ont det gör rent fysiskt att förlora ett barn, samtidigt som ingen fysisk smärta kan göra ont på samma sätt. Framåt kvällen kom samma polis som jag pratat med i telefonen tidigare under dagen. Han hade samma professionella, lugna sätt som i telefonen att berätta vad som utförts. Han visade på kartor vart de hade letat efter min Carro och beskrev hur de skulle gå tillväga dagen därpå i sitt fortsatta letande. Så uttalade han orden.. Ha inte allt för mycket hopp om att det här kommer att sluta bra, jag har varit med i liknande fall och de brukar inte sluta på ett positivt sätt. Ställ in er på att det värsta har hänt! I min inlindade, förvrängda och chockade verklighet hörde jag vad han sa, förstod vad han sa och uppskattade att han var ärlig i det han sa. Samtidigt började mitt inre jämra sig och skrika högt i mitt huvud att det inte var så, för det fick inte vara så. Polisen hade fel, det värsta hade inte hänt för det fick inte hända. Inte mitt barn, inte min dotter, inte min Caroline! Förnuftets inre röst berättade obevekligt att det polisen förmedlade antagligen stämde, han hade antagligen rätt och det värsta hade hänt. Förnuftet tog överhanden och frågor om varför hon inte hittades, om inte drunknade människor flöt upp till ytan och varför inte dykarna såg henne ställdes. Samtliga fick tydliga konkreta svar. De frågor som polismannen inte hade svaren på, besvarades helt enkelt med den enkla frasen: det kan jag inte svara på. Tydligt, tryggt och lugnande. Snabbt kategoriserades han in i facket trovärdig. Det han sa verkade han ha belägg för att säga, han kastade sig inte mellan klyschor om hopp och olika inlindade förklaringar och han hade sagt det han trodde var det mest överensstämmande med sanningen, även om vi inte ville att det skulle vara så. Han uttalade orden ha inte alltför mycket hopp och det gjorde honom trovärdig. Det var vad mitt eget förnuft sa mig och han var modig nog att uttala det högt. Det kanske inte alltid är sanningen som är mest bekväm, men det är i alla fall för mig alltid sanningen som är mest uppskattad. Så var det även denna gång, eller framförallt denna gång. Nåt jag lärt mig efter allt är att det är det sanna, det modigt raka, ärliga och tydliga som får gehör och som ger en känsla av att bli bemött på ett professionellt, kunnigt sätt. Det är det tydliga som förmedlar lite trygghet i en situation där allt annat är kaos och det lyckades polismannen förmedla den där kvällen. Det förmildrade inte smärtan inombords, men det gav en känsla av bli bemött på ett respektfullt och mycket proffsigt sätt.    

När polisen och pappa med familj, som varit hos oss under hela dagen, hade åkt gick jag upp till Carros rum. Jag letade efter Carro, eller snarare efter nåt som skulle kunna berätta nåt för mig om varför hon var borta och varför hon inte sagt nåt om hur vansinnigt dåligt mådde. Jag letade helt enkelt efter någon form av förklaring, nåt som kunde berätta för mig varför allt var som det var och om varför hon inte bett mig om hjälp istället när hon var hem sista gången. Jag satt där på hennes säng i hennes rum och snusade på hennes kudde, samtidigt som jag försiktigt lät mina fingrar stryka över avtrycket av hennes huvud i kudden sen sista gången hon legat på den. Jag hittade en tröja som fortfarande luktade lite Carro, en liten liten länk till min dotter, och jag grät. Hela kroppen skakade och hela mitt inre skälvde. Det kändes som jag skulle kräkas, samtidigt fortsatte gråten att komma högljudd och hulkande. Mina fingrar höll krampaktigt om tröjan som fortfarande doftade lite Carro. Jag ville krypa in i den, trycka mitt ansikte mot den allt som gick men det gjorde jag inte. Jag gjorde inget som kunde göra att doften av min dotter skulle minska, ersättas av min doft och försvinna. Det enda jag hade som var lite grann Carro var hennes doft och den var jag rädd om, så rädd att jag beordrade alla andra att låta bli sakerna som var i Carros säng när jag så småningom utmattad gick ut från Carros rum och in i mitt för att lägga mig i sängen och fortsätta gråta. Smärtan i bröstet eskalerade och förmedlade känslan av att slitas sönder, av att snart dö själv eftersom det inte skulle gå att ha så mycket mer ont utan att faktiskt avlida. Där och då hände nåt, kanske hade jag fått min beskärda del av vad jag tålde och mina skyddsmekanismer tog över eller så hade jag änglavakt som klev in, för plötsligt blev jag alldeles varm i bröstet och kände mig helt och hållet trygg. Det var i den känslan jag var när jag tog min sömnmedicin och så småningom somnade, känslan av att vara innesluten i en väldig trygghet och med en väldig värme i bröstet.

En del av Henke kommer hem


Som tidigare nämnts är jag med i en grupp för föräldrar som förlorat barn, vilken under tisdagen träffades hemma hos två av gruppmedlemmarna. Det är bra möten och ett viktigt stöd med dessa personer som man kan säga allting till, som man kan gråta med, vara arg med, skratta med och som man kan minnas med. Minnas sina älskade barn utan att behöva fundera över hur det uppfattas, eftersom samtliga där har egna erfarenheter av att minnas, sakna och sörja.

Under gruppträffen kom ett sms med frågan om jag var hemma från en av Henkes närmaste kompisar, samma kompis som han varit på en Ozzy Osbournekonsert tillsammans med hösten 2010, som var med i samma band som Henke och som sen var en av dem som spelade på Henkes begravning. Jag meddelade att jag var på vift, samt hur de skulle få tag på Camilla. Eftersom jag träffat samma kompis tillsammans med ytterligare en av Henkes närmaste kompisar någon vecka tidigare visste jag vad det gällde. De kom för att återlämna Henkes förstärkare som varit i den gemensamma spellokalen, ända sen Henke själv tog dit den. Återigen gick en stöt av smärta genom min kropp. Återigen kom rädslan smygande, rädslan för att det än en gång skulle komma att slita upp, göra ont och få mig att rasa igen. För det är så det är. Att få hem något som tillhör ens avlidna barn, ger inte bara en närhetskänsla, utan det gör även otroligt ont.

Redan på väg in genom ytterdörren hemma stålsatte jag mig. Med försiktighet sneglade jag in mot köket för lokalisera vart Henkes förstärkare placerats, för att upptäcka den i ögonvrån där den stod precis innanför dörröppningen in till köket. Så fort jag bara kunde försökte jag att slå bort bilden ur mitt huvud, för att snabbt stampa fram till datorn utan att se mig omkring och utan att ens ta av mig ytterkläderna. Med stor koncentration ägnade jag mig sedan åt att studera allt som flimrade förbi på skärmen, allt i ett lönlöst försök att skjuta upp ögonblicket när mitt medvetande skulle få lov att acceptera att ännu en del av Henke kommit hem utan att han för den sakens skull var på väg att närma sig hemmet eller komma närmare oss. Det gick en liten stund, sen drogs mina ögon mot min älskade sons förstärkare. Samma förstärkare som jag skjutsat honom till Borlänge för att köpa sensommaren 2010. Samma förstärkare som Henke köpte samtidigt som han köpte sin älskade bas, som han döpte till Lina och som han var så stolt över. Där stod den nu i mitt kök och påminde mig om min älskade Henke och hur mycket jag saknar honom. Fem steg senare var jag framme vid förstärkaren. Jag lät ena handen, som skakade, stryka lite försiktigt över ena sidan på den. Henkes förstärkare, min älskade sons förstärkare. Så nära och så långt bort. Så ledsen och samtidigt så glad över att få känna lite närhet till min saknad son ändå. Bitterljuvt, hemskt och ändå en liten känsla av att åter ha honom lite nära.

Tårarna kom så klart, i mängder och svåra att stoppa. Tårar av en otrolig saknad och tårar för att det inte går att ändra, han är borta och jag hatar det. Än har inte känslan av saknad gett vika för känslan av all glädje Henke hade av sin förstärkare och av sin vackra bas. Så småningom kommer jag att kunna titta på den och komma ihåg den glädjen istället, men inte riktigt än. Den får stå där i mitt kök tills jag vet vart jag ska flytta den, tills jag kommer ihåg alla toner som flutit in genom mina öron från den och tills jag kommer ihåg all stolthet och all lycka den faktiskt gav Henke.

Åter till november 2008

Carro lunchar nudlar i sitt rum                                Carro utanför sin lägenhet hon hade ett tag

 

Carro posar i sitt rum, min födelsedag 2007           Carro i sin lägenhet september 2008

 

Helgen spenderades som sagt i brottsofferjourernas anda vid Stiftsgården i Rättvik. Det innebar bland annat att under första dagen presentera sig själv kortfattat med namn, boendeort, arbete, familj, fritid och varför man valt att bli stödperson. Jag funderade länge på hur jag skulle säga. Jag har fyra barn, även om två av dem inte längre finns i livet, men skulle jag tala om att det numer bara är två av dem som lever? Så klev en av föreläsarna fram och presenterade sig. Förutom allt annat hon sa, talade hon även om att hon har en dotter som lever och en son som är död. Det avgjorde saken, min presentation innefattade mina fyra barn - två som är i livet och två som är döda. Senare under dagen kom samma kvinna fram till mig och frågade mig om mina döda barn och berättade även om sin döda son. Det var vad som krävdes för att jag sedan dess åter varit tillbaka till när Carro försvann och när Henke dog. Eftersom jag bestämt mig för att skriva om allt som har med dessa händelser att göra i den takt det kommer upp, så är det precis vad jag nu tänker göra. Jag tänker fortsätta där jag slutade förra inlägget om Carros försvinnande och död, fortsätta att berätta om hur jag upplevde det och hur jag kommer ihåg det. Även om jag är lika mycket tillbaka i tiden för Henriks död, kommer jag att berätta om det vid ett senare tillfälle. Det blir för rörigt annars, antagligen helt obegripligt för alla att förstå.

Måndagen den tionde november 2008 var en grå dag, en typisk novemberdag, ändå var det absolut inget som var typiskt över den. Bara det faktum att större delen av morgonen hade dominerats av polishelikopterns enträgna surrande när de sökte efter mitt barn i älven, gjorde dagen till en väldigt otypisk, för att inte säga helt makaber, dag. De sökte efter mitt barn, min Caroline.. min älskade Caroline, henne sökte dom efter i älven! Det fick inte vara så och ändå var det vad som hände. Men hur kunde det hända, det fick ju inte vara så, det fick inte hända min dotter, så hur kunde det vara henne de letade efter? Hela morgonen dominerades av känslor av chock, smärta och en väldig rädsla. Rädslan för att de faktiskt skulle hitta henne, att någon skulle komma och meddela att hon var funnen och att hon var död. Det skulle innebära att det inte fanns någon som helst återvändo, det skulle betyda att det inte längre skulle gå att ens försöka intala sig själv att allt bara var en ond dröm och att allt snart skulle bli normalt.

 

Vid tolvtiden ringde polisen för att meddela vad som pågick och vad som hade hänt tidigare under dagen. Samtalet ingav inget nytt hopp, snarare tvärtom, men det var i alla fall bättre att veta vad som hände än att inte göra det. Polisen berättade att de hade sökt efter stränderna från bron som ligger cirka en mil norr om där vi bodde till norr om centralorten med helikopter, att sikten ner i vattnet var väldigt dålig – kanske bara en halvmeter ner och att det inte skulle tjäna något till att fortsätta sökandet med helikopter under dagen just på grund av detta. Helikoptern skulle komma tillbaka en annan dag, kanske onsdag. Polismannen i telefonen berättade också att de hade sökt med hundpatruller, med dykare och även släppt ner sänken för att se hur strömmen i vattnet gick, allt utan resultat. Det var en tydlig polisman i telefonen. Han återberättade fakta om vad de gjort och vad som nu skulle komma att ske, utan svammel eller tröstlösa klyschor, i en säker och lugn ton. Trots allt kaos som rådde inom mig kunde jag därmed ta till mig vad han sa och förstå vad han berättade. Det är en viktig kvalitet när man är chockad, förtvivlad och trasig. Konsten att vara så säker i det man gör att man kan återberätta på ett lugnt och sakligt sätt och därmed förmedla en känsla av kompetens och respekt är jätteviktig. All eloge till polisen för det. Trots detta kunde jag när samtalet var slut bara vara kvar där i min overkliga värld fortfarande utan nytt hopp eller värre förtvivlan, allt kunde bara fortsätta i samma smärtsamt overkliga vakuum medan polisen fortsatte att göra sitt jobb.

 

Polisen hade bestämt meddelat mig tidigare att de inte skulle uppskatta min medverkan vid platsen, antagligen för att de skulle kunna sköta sitt jobb utan att de dessutom måste ta hänsyn till mig och mina reaktioner. Det spelade ingen roll, inget hade kunnat få mig att åka dit. All min tidigare tro på att jag om nåt av mina barn försvann skulle leta i varenda tänkbar vrå efter dem, var ersatt av erfarenheten av att faktiskt vara i den situationen och att drabbas av en bedövande kraftlöshet och en väldig hopplöshet. Helt plötsligt sviktade till och med min annars så osvikbara tro på min egen inre styrka, jag vågade inte ens åka dit. Inom mig fanns egentligen inget hopp om att Carro fortfarande var vid liv och bara tanken på möjligheten att vara närvarande när min älskade dotter återfanns död, gjorde att mitt mod svek och jag inte vågade. Det var inte längre alldeles självklart att min inre styrka skulle stå pall, utan jag var helt skräckslagen inför bara tanken på att se Carros livlösa kropp. Jag var livrädd för att det skulle göra så ont att jag slutligen faktiskt helt och hållet skulle slitas sönder, eller att jag för den delen skulle bli galen, så jag vågade inte helt enkelt. Jag orkade inte heller med min helt igenom bedövade kropp, så bedövad att det nästan kändes som om den inte ens tillhörde mig. Allt kändes overkligt, långt bort och inte sant. Jag försökte förstå att det ändå var sant, men kunde inte få ihop hur björkkvistarna som vajade utanför fönstret som om inget hade hänt iså fall kunde vaja på som vanligt. Hur kunde något överhuvudtaget vara som vanligt, fortsätta bete sig som vanligt där utanför mitt hem, när hela livet hade stannat upp och världen rasat. Hur kunde något vara som det brukade när min dotter var borta och antagligen död? Det var helt otroligt, nästan fräck att det var så. Borde inte hela jorden stanna när någon som var viktigast i världen antagligen inte längre fanns hos oss, fanns hos mig?

 

Jag är jävligt rolig

Min filosofi är: man ska leva när man lever, man ska njuta av alla små mirakulösa händelser i vardagen och ta sig tid att se och höra människors storhet som visar sig bara man tar sig den tiden. Det är viktigt att inte ta allt förgivet, utan man ska ta tillvara på livet och dem man bryr sig om så länge man lever och har dem omkring sig. Men idag är jag trött. Trött, less, gnällig och ältande. Bästa sätt att definiera mig på just nu är nog i form av en tragisk figur eller trist varelse, men det är inte så jag vill vara egentligen. Jag vill leva, se livet och människornas storhet, njuta av alla nära och kära och ha roligt, få skratta och bjuda på mig själv.

 

Hemkomsten efter helgens brottsofferjoursutbildning innebar bröstsmärtor redan i bilen på gården. Inte för att jag ogillar mitt hem, utan antagligen för att det för närvarande enbart är förknippat med så många krav, så mycket måsten och så enormt mycket att göra. Inte i form av hushållssysslor, men i form av olika skrivna alster som ska skickas hit och dit till den ena eller den andra eller möten som ska till för det ena och det andra. Om det vore en sak, så vore det lugnt. Det är det inte, utan snarare är det ovanligt om det bara är en sak per dag som måste utföras. Nu är jag trött. Så trött att jag skulle behöva ta hand om mig själv lite, kanske kura ihop mig i sängen, kanske åka bort, kanske lita på att någon annan tog hand om allt som måste göras och skötas. Inte en dag, inte en vecka utan så länge att det verkligen gav utrymme för återhämtning, helande och dessutom tid för sorg. För så är det och så måste det få vara, sorg tar tid. Antagligen resten av mitt liv kommer den att ta tid och så måste det få vara.

 

Även om jag inte vill vara trist, tragiskt gnällig, ältande och trött, så måste det få vara så ibland. Även om det medför att jag bara överlever en stund så lever jag under tiden. Åtminstone om jag får tid att göra det, tid att orka, tid att hitta kraft och tid att sörja. Under den tid jag faktiskt överlever levande gör jag det genom att verkligen uppleva hur min energi är borta, uppleva min sorg och saknad och genom att uppleva att jag ibland inte orkar mer och då vill jag kunna få uppleva möjligheten till vila, återhämtning och återvändandet av mina livsandar. Det är när jag inte får det utrymmet, den tiden och vilan som hon kommer fram. Hon den sura, gnälliga, ältande och trista figuren och den tragiska varelsen, som jag inte vill vara. Då står hon bara där rätt som det är en dag, som idag, och kräver sin rätt till vila under högljudda protester mot såväl alla krav som allt annat som för närvarande försöker ta plats i mitt liv. Hon den tragiska trista ägnar sig åt låga former av ältande, gnällande och ett tjurande över världens orättvisor. Hon ger sig aldrig av förrän hennes uppdrag är slutfört, för det är nämligen så att hon har ett viktigt uppdrag. Uppdraget att sätta gränser, säga ifrån och skapa utrymme för all den återhämtning jag behöver. Så även om jag egentligen inte vill vara den där bittra varelsen som invaderar min kropp, så tar jag emot henne som min vän. En riktig vän som värnar om mig en stund, ser till att jag får lite av det jag behöver och som alltid ställer upp när det behövs.

 

Så en del dagar får vara levande överlevande i tristhetens och tragikens tecken. Jag vet nämligen att det är de dagar som kostnaden för en längre tids för mycket inkasseras och att de dagarna utgör den livboj som gör att andra dagar innehåller liv, storhet, mirakler, njutbarhet, glädje och skratt. Så även dagar som idag kan vara bra dagar, på ett underligt bitterljuvt sätt, bra för att de berättar att snart så blir det bättre igen.

Istället för brevduvor


Jag och Henke som trängs i framsätet på en kort biltur, inför sista semestern
vi hade tillsammans som en hel familj. Carro har tagit kortet.

Henke var rädd för fiskmåsar. Han tyckte att de var något av det läskigaste man kunde råka ut för på ett par havsslipade klippor eller en sandig badstrand. Vi delade inte den uppfattningen. För mig betyder måsar nåt positivt, som att det kommer en sommar och nu för tiden betyder de även en närhetskänsla till Henke. 

Igår (tisdag) kom måsarna. De flög så högt att det enda som bevisade att de kommit, var deras skränande sånger som med jämna mellanrum svepte ner mot den lerigt våta marken. Idag var det sol och blå himmel och måsar som faktiskt var synliga där de stolt seglade omkring och skränade ut sin närvaro. Under husgudarnas sedvanlig kvällsäventyr efter järnvägsspåret i hopp om att hitta något nytt doftspår att helt galet försöka följa, lunkade jag med och ägnade mig samtidigt åt nåt helt annat än suspekta dofter. Jag studerade den som alltid lika vackra stjärnhimlen, när de åter dök upp i mitt synfält. Fria, vackra och så vita att det nästan såg ut som om de strålade ikapp med stjärnorna. Måsarna tog uppenbarligen en kvällstur de med, kanske för att se på stjärnorna eller antagligen för att ägna sig åt nåt mycket mer måsaktigt än så. Vad det nu än var som fick dem att flyga runt och visa upp sig mot den svarta kvällshimlen, medförde synen av dem en varm känsla som spred sig i kroppen samtidigt som ett leende började leka i ena mungipan. Där flög de i all sin måsighet och bara vidareförmedlade känslan av en kommande sommar genom sin blotta närvaro. Så vackra, så underbara och så mycket påminnelse om Henke.

Ibland kan en och annan mås faktiskt komma med ett meddelande. Ibland bara om att det är vår på riktigt, ibland om att sommaren faktiskt är på väg och ibland om en så väldigt efterlängtad närhet till min så väldigt saknade son.

Därför hatar jag postlådan



Om du mot alla odds skulle ha förträngt det faktum att du förlorat två barn, eller om du omotiverat fått för dig att dagen idag är något så när okej och går att genomleva på ett rätt positivt sätt kan du snabbt ändra dessa förutsättningar. Hur? Hur enkelt som helst, hämta posten bara. Det är nämligen ungefär lika smärtsamt att ta upp brev där det står Stafås, Dödsbo, Henrik eller Stafås, Dödsbo, Caroline, som att få ett räjält knytnävsslag i magen. Alla som nån gång fått ett sånt slag, vet att det förutom smärtan leder till att man tappar luften och att närmaste minutrar går åt till att försöka kippa efter andan. Därefter kommer den riktiga smärtan, smärtan som för varje andetag du äntligen lyckas ta gör ännu ondare.

Så att hämta posten är alltid förenat med rädslan att få ett slag i magen som gör att man blir omkullkastad och förtvivlat kippar efter luft under några minuter, för att sedan känna sån smärta att det under resterande dag inte är möjligt att företa sig nånting mer. Därför låter jag bli det så ofta jag kan, jag har helt enkelt ingen lust att frivilligt utsätta mig för att eventuellt drabbas av ytterligare ett slag. Ibland går det dagar utan att någon i familjen har lust att utsätta sig för den risken. Trots att vi tycker lite synd om dem som delar ut posten, kan vi inte på något vis förmå oss att faktiskt genomföra det förhatliga momentet som kanske ännu en gång kastar det vi minst av allt vill få slängt på oss i ansiktet. En del dagar orkar vi helt enkelt inte återigen få det dyvlat på oss, påminnas igen och igen.. Vi vet att Carro och Henke är döda, vi vet hur mycket vi saknar dem och hur ont det gör att vara utan dem. Det vet vi utan ständiga påminnelser och därför avskyr vi allt som oftast att hämta posten..

Påsk igen

Ännu en påsk, utan att hela familjen är samlad. Ännu en påsk när traditioner inte längre betyder särskilt mycket, för de traditioner vi brukade ha brukade vi ha tillsammans.. Vi.. Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag, vi skapade våra egna traditioner som vi höll oss till vid påsk, jul, födelsedagar och midsomrar. Nu när allt har hänt, när Carro och Henke är borta känns det inte lika viktigt att hålla på våra traditioner längre. Vi som vi var är inte längre kvar, utan nu försöker Camilla, Emelie och jag skapa oss ett nytt vi. Det blir inte lika, saker som tidigare var viktiga är inte lika viktiga och traditioner vi alla hade tillsammans blir mer en påminnelse om vilka vi var en gång men inte är längre. Traditioner som är mycket mer en påminnelse om den tomhet Carro och Henke lämnat efter sig, än något positivt, familjärt eller nära. Det är bara ett sätt att ytterligare tydliggöra hur tomt det är när två av stolarna numer är tomma och hur halva vi, som i det vi vi var, är.

Så den här påsken åker Camilla till Branäs för att umgås med sin pappa. Emelie och jag är ensamma hemma idag och vi har gjort allt annat än påskpysslat. Emelie är sjuk och har ingen energi alls, dessutom har hon nog smittat mig för även jag börjar känna av halsen. Vi har ätit potatisgratäng och fläskytterfilé och inte ett enda ägg. Inte särskilt traditionellt påskigt, men ganska mysigt ändå. Vi dukade med levande ljus och servetter och satt här bara Emelie och jag och var helt nöjda med det. Senare ska vi käka chokladpudding och kolla på film. Jag och Emelie, med Camilla på vift, ska vi i vårt nya vi göra allt som inte är traditionellt påskigt, men som ändå är tillsammans. Vi tillsammans, för det är det enda som är riktigt viktigt numer, det är att vi är rädda om den tid vi har tillsammans och har vett att uppskatta den så mycket det bara går. Det gör inget om vi inte sitter ihop under påsk längre, det är viktigare att vi har vardagar där vi är rädda om varandra. Känslan av att vart vi än är, på samma ställe eller inte, så är det vi mot världen - vi som i vi i vår familj. Det som är kvar av vår familj, vår nya familjekonstellation. Vi mot världen, eller förhoppningsvis hellre vi tillsammans i världen.

Ont..

Efter att ha haft en dag med underbara döttrar (älskar så!) omkring mig, fick jag en liten energikick, diskade och lagade mat. Det kanske inte låter så stort, men det är det. Vissa dagar är det en omöjlighet att företa sig det överhuvudtaget, så när det blir gjort är det bara att göra vågen och jubla av förvånad glädje.

Trots det så smög den sig på mig igen från ingenstans, känslan av outhärdlig saknad. Jag saknar dem! Jag saknar Carro och Henke och jag vill ha dem här! Tittade på kort av dem, mina vackra barn. Det var ett dumt val, eller det var det väl kanske inte heller för det skulle inte ha gjort någon skilland om jag inte tittat på korten. Jag vill inte vara utan dem! Jag vill ha dem hos mig! Jag saknar dem och det gör ont att vara utan dem, att aldrig få träffa dem igen, att de är borta för alltid och jämt. Jag hatar att det är så!

Hjärtligt flimmerfri på rehab

Som jag nämnde i tidigare inlägg har dagen innefattat ett möte med representanter från min arbetsgivare, representant från Försäkringskassan, en överläkare, mitt psykbryt och så jag. Innan mötet skulle blodtrycket mätas. Jag minns inte om jag nämnt det, men mitt blodtryck har senaste tiden blivit för högt och ska därför mätas varje vecka. Även idag låg det för högt, 216/112 för att vara exakt. Det var innan nämnda möte. Det optimala är tydligen 140/80.

 

Tror det i något inlägg finns nämnt att det efter att två av mina barn gått bort, inte varit en alldeles smärtfri återgång till arbetslivet. Finns nog även redogjort vilket bakslag det är för mig som person att kastas tillbaka till hel sjukskrivning, efter att ha kämpat för att komma tillbaka till ett något så när normalt liv med arbete i en omfattning av åtminstone 50 %. Det är dock vad som hänt, så från den 25 januari är jag, efter att ha sjukskrivit mig själv den 19 januari, officiellt sjukskriven av läkare på heltid igen. Idag blev det på nämnda möte bestämt att min rehabilitering tillbaka till ett fungerande arbetsliv inte kommer att ske genom min arbetsgivare, utan utanför berörd organisation. Vart och hur är inte bestämt ännu, det enda som är riktigt klart är att det i alla fall inte kommer att bli inom den organisation jag är anställd av. Initiativet till detta är taget av behandlande läkare och Försäkringskassan och jag är faktiskt ganska lättad av nämnda beslut, eftersom det ger mig helt andra förutsättningar att kunna återhämta mig. Det innebär inte att jag säger upp mig eller blir uppsagd på något vis, utan det innebär kort och gott att all rehabiliterande verksamhet som jag ska genomgå ska vara utanför min arbetsgivares regi och att arbetsgivaren ska se över sin verksamhet efter lämpligt arbete tills jag åter är arbetsför. Blir faktiskt lite spännande att prova på något annat ett tag. Efter dagens möte mättes mitt blodtryck återigen. Det var vid det laget nere på 147/105, så det var en väsentlig skillnad. Likväl var det för högt, så en tid på ortens vårdcentral ordnades pronto.

 

14.30 var utsatt tid för nästa granskning av mitt blodtryck. Jag fick träffa en väldigt trevlig människa, som hade ett suveränt bemötande. Mätning av blodtrycket igen, vilket resulterade i ett påföljande EKG. Mitt hjärta går tydligen för fort visade det sig, så nu blir det medicinering i form av beta-blockerare för att få mitt hjärta att lugna ner sig lite. Tydligen var det en orsak till att jag har ont i bröstet. En positiv sak var i alla fall att jag inte hade nåt flimmer. Jag hade aldrig kommit fram till den positiva saken på egen hand, men vänligt bemötande människa berättade att det annars var vanligt när hjärtat slår så fort. Så återigen en vågenrörelse för det positiva i livet med andra ord.

 

Nåt mer, förutom mitt flimmerfria liv, som var trevligt var att mamma bjöd Camilla, Emelie och mig på mat idag. Det är lyx att slippa laga mat, det är så in i nordens tråkigt och jag kan vissa dagar inte ens ta mig för det. Gott var det också. I vilket fall som helst är jag för närvarande alldeles slut av dessa två senaste dagars alla möten. Det enda som återstår är sängen och dit ska jag masa mig nu.

Bekräftelse!

Med hänvisning till mitt förra inlägg, "sorgligt".. Satt här i godan ro, sippade kaffe och läste runt i lite av nätets oändliga utbud. Rätt som det var ramlade jag in på en sida, Svenska institutet för sorgebearbetning, och hamnade där på en sida med artiklar, reportage, uppsatser mm. Jag startade förstrött det reportage som var högst upp på sidan och lyssnade till en början till vad jag upplevde var en del självklarheter. Rätt som det var spetsade jag ändå öronen. Hade jag verkligen hört rätt? Jag backade reportaget en smula och lyssnade igen. Jodå, där var det igen:"det viktiga är att inte förneka och att inte fly, utan att tillåta sig att känna. När allt kommer omkring så är det sorgen som läker sorgen".

 

Wow! En del av det jag skrivit i gårdagens inlägg var: "För att jag ska orka välja att leva gång på gång går det inteatt förtränga och skjuta undan hela tiden. Sorgen måste få ta sin plats, komma fram, riva upp det man helst av allt önskar vore en hemsk dröm och bearbetas. För att kunna leva måste man nämligen både tillåta sig och våga släppa fram sorgen i alla dess former". Det kan låta löjligt, men det bjuder jag på. För i min lilla värld kändes det bra att få lite bekräftelse på att det jag tänker, hur jag handlar och förhåller mig inte är alldeles tokigt, utan snarare mer lite rätt. Så skönt! Uppenbarligen är jag emellanåt en ganska klok människa ändå.

Sorgligt..

En naturlig känslomässig reaktion på en stor förändring i livet. Det är definitionen av sorg. De senaste veckorna har frågor ställts och uttalanden gjorts som fått mig att begrunda begreppet sorg. Först kom frågan om hur det är att sörja två barn istället för ett? Även följdfrågor ställdes. Sörjer man båda sina barn samtidigt eller sörjer man ett och ett? Kraschar man över hela situationen, eller känns det olika? Kloka frågor, modiga frågor och frågor som fick mig att fundera. Därefter kom kommentarer från olika personer vid olika tillfällen, som rörde sig inom samma område: det syns nästan aldrig på dig hur du mår eller vad du tänker. Du visar nästan aldrig ditt dåliga mående eller hur kraschad du egentligen är. Det är till och med svårt att som nära vän veta vad som rör sig inom dig för du visar nästan aldrig nåt utåt, utan är bara lugn fast man vet att det inte är lugnt där inne. Utom när det är något som du verkligen tycker nähää om.. då märks det för då blir du tyst och man ser att du tänker.

 

Jag har funderat över sorg i allmänhet, min sorg och sorg på olika vis. För visst finns det olika sorg, eller i alla fall olika dimensioner av sorg. Åtminstone är det min upplevelse.Jag hade innan något av mina barn dog förlorat min mormor, morfar, farmor, farfar och min styvfar och sörjt dem. Naturligtvis hade jag även känt sorg i samband med älskade husdjurs åldrande och död och vid uppbrott ur relationer. Jag hade känt olika former av sorg i olika situationer. Så innan Carro dog hade jag visserligen sörjt men aldrig så till den milda grad att jag gick sönder inuti, krackelerade, trasades sönder och nästan dog. För så kändes det när först Carro och sen Henke dog. Det var, och är än, min största fasa att förlora något av mina barn. Antagligen är det för att det är de som alltid, ändå sen de föddes, varit de som stått och står mig allra närmast. De är de människor jag sätter före mig själv, som är viktigare än mig själv och det är dem som jag varenda dag utan att blinka skulle välja att dö för bara jag visste att det skulle rädda någon av dem, ge dem livet i behåll eller återge någon av dem livet. Faktum är att jag än idag tror att det är mycket lindrigare att faktiskt dö, än att genomleva sorgen efter att ha förlorat nåt av sina barn och jag tror att det till viss del beror just på att de står en närmare än någon annan, går före en själv i alla situationer och är det viktigaste i ens liv. Smärtan som följer i sorgens fotspår efter förlusten av ett barn är intensiv, okontrollerbar, skrämmande och totalt sönderslitande. Den känns i både hjärta och själ, men även rent fysiskt. I alla fall är det så jag upplevt det och jag är fortfarande otroligt förundrad över att det ens går att hålla ihop rent fysiskt såna gånger. Hur otroligt det än verkar så överlever man. Man fortsätter att sitta ihop, i alla fall fysiskt. Till en början är det nog mestadels fysiskt, men så förr eller senare ställs man inför ett avgörande aktivt beslut. Man ställs inför att välja mellan att dö, överleva eller leva. Att inte göra nåt eller att fly på olika sätt genom exempelvis droger, alkohol eller sömtabletter är även det ett aktivt val, valet att resten av sitt liv vara ett offer under sorgen. Som jag sagt tidigare har jag både efter Carros och Henkes död valt att leva och det är ett aktivt val, som man måste göra gång på gång på gång på gång. Varje minut ibland, varje dag andra gånger men fortfarande alltid aktivt och alltid gång på gång.

 

Även om jag gjort och fortsätter att göra det aktiva valet att jag ska leva, betyder det inte att jag lever hela tiden. En del dagar, som idag, överlever jag. Då får tiden gå medan jag ligger i sängen. Har jag tur kan jag sova, annars stirrar jag mestadels tomt ut i ingenting. Det spelar ingen roll vad jag tittar på för det är inte i den fysiska världen det jag ser finns. Det jag ser och känner finns i mina tankar och i mitt hjärta, för det är där de är.. alltid. Carro och Henke är i vad jag än gör alltid med mig där, det är dem jag ser i mitt inre det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar. Där är alla bilder och känslor, bilder av dem när de var små, skolbarn, tonåringar, när de mått dåligt, varit glada, ledsna, haft magsjuka, gett mig frukost på säng på mors dag, varit förälskade, kommit hem full för första gången, lärt sig hur man sätter på en tvättmaskin, när vi bråkat, skrattat och gråtit tillsammans eller bara suttit tyst bredvid varandra i soffan medan vi tittat på film. Alla dessa bilder virvlar runt i mitt inre ständigt blandade med alla bilder på Carros och Henkes livlösa kroppar, Carro med hår och kläder som fortfarande var blöta efter tio dygn på älvens botten och Henke som var skadad, blodig och hade glassplitter fulla sitt hår efter olyckan. Det är svårt att få ihop att det är samma personer, att Carro och Henke som när de levde var fulla av energi och hade glimten i sina ögon är desamma som Carro och Henke när vi såg dem döda. Men det är det och det är när det varit mycket ett tag, när energin är under minusstrecket, som jag inte orkar leva med vetskapen om det och därför bara överlever. Det är såna dagar alla dessa bilder inte bara konstant är med i mitt bakhuvud i allt jag gör, utan tar över och blir alldeles för stora för att det ska vara möjligt att fokusera på nåt annat. Då orkar jag inte umgås, svara i telefonen, prata eller ens gå upp. Jag orkar bara överleva, så det är vad jag gör dessa dagar och det måste få vara så.

 

För att jag ska orka välja att leva gång på gång går det inte att förtränga och skjuta undan hela tiden. Sorgen måste få ta sin plats, komma fram, riva upp det man helst av allt önskar vore en hemsk dröm och bearbetas. För att kunna leva måste man nämligen både tillåta sig och våga släppa fram sorgen i alla dess former: uppgivenheten (hur ska jag orka, vad ska jag göra, hur ska jag göra, herregud.. ni hade ju hela livet framför er), hopplösheten (jag orkar inte, det finns ingen mening med det här livet, jag kunde inte rädda mina barn – jag har inte ens rätt att leva, vart finns det nåt ljus efter det här), ilskan (varför? varför skulle det här hända mina barn, varför skulle det här hända våran familj, varför kunde ingen hjälpa min Carro och varför måste min Henke också dö?) och saknaden (jag saknar era röster, era skratt, alla era aldrig sinande åsikter, lukten av er, ljuset av era själar genom era ögon, er speciella humor, er känslighet som ni försökte dölja på olika vis, er kreativitet, era häftiga humör – jag saknar er! alltid! Ni fattas mig! alltid! jag saknar er, saknar er, saknar er).

 

Alla sorgens skiftningar måste få finnas, men de måste få finnas tillsammans med glädjen över de barn jag har kvar, över att solen lyser, över alla mina vänner som finns där i vått och torrt, över mina hundar som ständigt har galna upptåg på gång och lockar fram leenden, över att våren är här, över ett leende från en okänd person i affären och över den utveckling jag genomgått. Just att vara glad över den personliga utvecklingen jag är och har varit med om, på grund av nåt jag hatar mest av allt – förlusten av två av mina barn, förlusten av Carro och Henke, är ibland svårt. Jag skulle välja bort den varje gång om det betydde att jag fick mina barn tillbaka. Men de är borta och det skulle vara väldigt förmätet av mig att inte ge dem det erkännandet. För trots att de inte finns med mig fysiskt mer, så får de mig varje dag att utvecklas som människa och det är stort. Så stort att jag tänker hedra dem med att glädja mig över utvecklingen, samtidigt som jag tänker fortsätta att hata att de är döda.

 

Så det är så det är, det syns inte alltid på mig hur jag mår. Jag försöker oftast att låta bli att visa allt som finns i mitt inre. Jag har märkt att det är för jobbigt för de flesta att ständigt bli påminda om att två av mina barn har dött. De flesta önskar att jag ska fungera som vanligt, det är ren omsorg om både mig och dem själva och ett sätt att kunna bemöta mig som en människa. En människa som kan skratta, babbla, sjunga och leva, samtidigt som sorgen efter Carro och Henke finns med. Nåt som dock kan kännas lite jobbigt är att möta dem som tittar lite underligt för att man lever och skrattar.. tills jag kommer ihåg att de faktiskt inte vet vad som döljer sig i mitt inre och att de aldrig har gått i mina skor och därför egentligen inte heller kan döma nåt jag gör.

Murphy i stressträsket

 

Igår, efter att den sista lilla spiken i kistan som gjorde att livslusten försvann slagits i, började jag fundera igenom hur mitt liv ser ut egentligen. Det jag kom fram till var frustrerande.

 

Jag är ju då deprimerad, för att vara exakt lider jag av recidiverande depression, svår depressiv episod utan psykotiska symtom (är ju i alla fall en positiv aspekt av det hela). Det finns olika faktorer till varför depressioner uppkommer, såsom biologiska och genetiska orsaker, sjukdomar och yttre händelser. Exempel på yttre händelser är bland annat förlust av en nära anhörig, egen eller nära anhörigs sjukdom, skilsmässa och stress. Stress ja, denna ständigt återkommande stress! Yttre händelser som ses som stressfaktorer är bl.a. ekonomiska problem, negativa händelser i arbetslivet, alltför höga krav och understimulans. För den som redan är känslomässigt utsatt kan även en till synes bagatellartad sak bli övermäktig, men även många till synes lättare påfrestningar som händer under en längre period kan samverka till att en depression uppkommer. Faktorer som däremot minskar risken för depression är ett starkt socialt skyddsnät, ett givande arbete eller familjeliv, god självkänsla, en känsla av att kontrollera sitt öde och en positiv inställning.

 

Så åter till mitt liv då:

  • förlust av min 18-åriga dotter 2008 - check (grundläggande orsak till min depression)
  • förlust av min 17-åriga son 2010  - check (grundläggande orsak till min depression)
  • ekonomiska problem – check
  • negativa händelser i arbetslivet – check
  • känslomässigt utsatt – check
  • många till synes lättare påfrestningar under en längre period – check

Positiva faktorer i mitt liv:

  • ett starks socialt skyddsnät – check
  • ett givande familjeliv – check, i alla fall förutom all saknad och trasighet
  • en positiv inställning – check, i alla fall ibland

Det är vid det här laget som min frustration börjar göra sig rejält påmind. Mitt liv innehåller alltså flera olika faktorer som var för sig kan leda till att människor i allmänhet kan drabbas av en depression. Mitt liv innehåller dessutom dessa faktorer ovanpå det faktum att jag förlorat, inte en, utan två av mina barn. Är det verkligen meningen att man ska orka med allt det? Hur kommer det sig att en del inte orkar med eller tål nåt iså fall? Helt plötsligt känner jag mig rent ut sagt rosenrasande över det faktum att jag, trots att ingen överhuvudtaget tror att man ska kunna stå upp efter förlusten av ett barn – än mindre efter förlusten av två, tydligen ska stå ut med lite allt möjligt. Vetskapen om att min gräns är överskriden och mitt konto för orka med totalt övertrasserat, medför plötsligt att jag med all tydlighet känner att jag helt och hållet har fått nog av allt krångel, allt strul och de människor som tycker att de kan bete sig hur som helst. Jag har nog med att hålla mig över ytan efter att jag förlorat mina barn, jag vill i övrigt ha lugn och ro för att åtminstone få en chans att få tillbaka någon form av energi och livsinspiration. Om jag räknar de två positiva faktorerna som inte riktigt håller måttet som en halv var, finns det två faktorer som minskar risken för depression. Dessa ligger helt och hållet under mina egna påverkansområden. Om jag räknar bort de faktum att Carro och Henke har dött, så är det ändå övervägande del faktorer som kan leda till en depression gentemot de faktorer som minskar risken. Det är konstigt! I min värld är det väldigt väldigt konstigt att det ska behöva vara så. Jag förstår överhuvudtaget inte logiken, eller för att uttrycka det lite tydligare, jag förstår helt enkelt inte bristen på logik. Och det gör mig väldigt frustrerad att det ens kan anses vara okej.

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0