Helgen har inneburit dubbla känslor. Dels har den varit vacker, underbar och precis så bra som helger bör vara. Vi har grillat, klippt gräs, gått nån promenad och plockat lite – allt i solens underbara sken. Mina kära döttrar har uppmärksammat mig på mors dag med en underbar tavla, en väldigt vacker ängel och en himla söt blomma. Glad och rörd är ord som faktiskt inte riktigt räcker till i sammanhanget. Vilka underbara tjejer jag har! Men mors dag är även en dag av saknad, i och för sig som alla andra dagar, men dagar när vi vanligtvis brukar samlas allihop är det så tydligt att två av mina barn inte är här. Därför gör mors dag ont också. En bitterljuv dag, en dag av tacksamhet och lycka över Camilla och Emelie och en saknadens dag.

Den här helgen är jobbig av en annan anledning också. Min Henke skulle, om han varit vid liv, gått på skolbal den här helgen. Han skulle ha gått sista året på sitt älskade bygg och snart varit färdig i skolan. Jag kan nästan se honom för mig i kostym på väg till balen. Han skulle ha varit så fin! Antagligen ganska stolt och glad också. Henke gillade att klä upp sig och balen och studenten hade med stor sannolikhet inte varit några undantag. Facebook har visat upp bilder på hans kompisar, uppklädda och jättefina. Jag önskar att Henke hade fått vara med, så även om jag glädjer mig för Henkes kompisars skull känns det även lite orättvist att han inte är en del av allt det som han kämpade så för att uppnå. Det skär i mitt ganska trasiga modershjärta eftersom han är borta helt enkelt. Så som sagt, helgen har inneburit dubbla känslor, hjärtat som har gått balansgång och kärlek till mina barn.