I foldern ”Att prata om självmord är ett skydd för livet” läste jag under kvällen om riskfaktorer och varningssignaler som är kopplade till självmord. Några riskfaktorer som nämndes var:

• Förlust av närstående, en relation, arbete, status eller pengar
• En större besvikelse som kränkning, utebliven befordran eller mobbning
• Sjukdom såsom depression, psykoser, allvarliga kroppsliga sjukdomar, missbruk.

Varningssignaler som nämndes var:

• Ett förändrat beteende t.ex. som lynnighet, ledsenhet, tillbakadragenhet, tal om hopplöshet, en känsla av att vara värdelös eller hjälplös, uttryckta tankar om döden, tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar.
• Riskfyllt och självdestruktivt beteende.
• Ibland kan en självmordsnära person upplevas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på det a då det kan tyda på ett tyst beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Så blev jag då sittandes här i natten och funderade tillbaka på Carros resa genom livet. Med hennes alla brutna relationer, brustna förhoppningar om hjälp, en skolgång som mer kan beskrivas som en misslyckandeplan uppsatt av skolan, soc inblandning som enbart förvärrade hela situationen och innebar fler brutna relationer, barn och ungdomspsykiatrin som brast radikalt (vilket socialstyrelsen även gav reprimander för efter Carros död) och en utvecklad svår depression, känns det inte särskilt svårt att hitta riskfaktorer. Även alla punkter gällande varningssignaler uppfylldes, men det förstod jag inte då. Jo jag förstod att hon inte mådde bra, men inte riktigt omfattningen av det. Carro kände sig hjälplös, ledsen och var ibland även väldigt lynnig. Hon var även väldigt självdestruktiv och skar sig, drack mycket alkohol och gjorde sig själv illa på fler vis som jag inte vill lämna ut här. Carro är inte här och kan värna om sin integritet, så jag tycker att jag ska behandla henne och det liv hon levde respektfullt genom att inte lämna ut henne totalt. Cirka en månad innan hon avslutade sitt liv drog sig Carro undan mig och resten av familjen genom att helt sonika dra iväg till en kvinna cirka en mil från vår bostad. Det var inte heller det något jag reagerade på, precis som jag inte uppfattade faran i att hon var så lugn, tom. harmonisk sista gången hon var hem för alltid. Jag missade det totalt, jag hade helt enkelt inte kunskap nog om att lugn harmoni kunde vara ett tecken på att beslutet att ta sitt liv var taget. I stället kände jag mig för första gången på väldigt många år lugn, tom. lycklig en kort stund. Nu är jag mest uppgiven och arg. Beror det på vart i landet man bor för möjligheten att få rätt vård, bra skoltid och ett soc som inte bara släpper när det är som jobbigast? Hur det nu än är spelar det ingen roll längre hur arg jag känner mig på skolan, psykiatrin eller Soc Carro är likväl död och borta föralltid. F-n! Jag önskar så att hon var här, hon och Henke så vi alla var samlade igen. Mina älskade barn! Jag saknar dem helt enkelt radikalt mycket.