Murphy i stressträsket

 

Igår, efter att den sista lilla spiken i kistan som gjorde att livslusten försvann slagits i, började jag fundera igenom hur mitt liv ser ut egentligen. Det jag kom fram till var frustrerande.

 

Jag är ju då deprimerad, för att vara exakt lider jag av recidiverande depression, svår depressiv episod utan psykotiska symtom (är ju i alla fall en positiv aspekt av det hela). Det finns olika faktorer till varför depressioner uppkommer, såsom biologiska och genetiska orsaker, sjukdomar och yttre händelser. Exempel på yttre händelser är bland annat förlust av en nära anhörig, egen eller nära anhörigs sjukdom, skilsmässa och stress. Stress ja, denna ständigt återkommande stress! Yttre händelser som ses som stressfaktorer är bl.a. ekonomiska problem, negativa händelser i arbetslivet, alltför höga krav och understimulans. För den som redan är känslomässigt utsatt kan även en till synes bagatellartad sak bli övermäktig, men även många till synes lättare påfrestningar som händer under en längre period kan samverka till att en depression uppkommer. Faktorer som däremot minskar risken för depression är ett starkt socialt skyddsnät, ett givande arbete eller familjeliv, god självkänsla, en känsla av att kontrollera sitt öde och en positiv inställning.

 

Så åter till mitt liv då:

  • förlust av min 18-åriga dotter 2008 - check (grundläggande orsak till min depression)
  • förlust av min 17-åriga son 2010  - check (grundläggande orsak till min depression)
  • ekonomiska problem – check
  • negativa händelser i arbetslivet – check
  • känslomässigt utsatt – check
  • många till synes lättare påfrestningar under en längre period – check

Positiva faktorer i mitt liv:

  • ett starks socialt skyddsnät – check
  • ett givande familjeliv – check, i alla fall förutom all saknad och trasighet
  • en positiv inställning – check, i alla fall ibland

Det är vid det här laget som min frustration börjar göra sig rejält påmind. Mitt liv innehåller alltså flera olika faktorer som var för sig kan leda till att människor i allmänhet kan drabbas av en depression. Mitt liv innehåller dessutom dessa faktorer ovanpå det faktum att jag förlorat, inte en, utan två av mina barn. Är det verkligen meningen att man ska orka med allt det? Hur kommer det sig att en del inte orkar med eller tål nåt iså fall? Helt plötsligt känner jag mig rent ut sagt rosenrasande över det faktum att jag, trots att ingen överhuvudtaget tror att man ska kunna stå upp efter förlusten av ett barn – än mindre efter förlusten av två, tydligen ska stå ut med lite allt möjligt. Vetskapen om att min gräns är överskriden och mitt konto för orka med totalt övertrasserat, medför plötsligt att jag med all tydlighet känner att jag helt och hållet har fått nog av allt krångel, allt strul och de människor som tycker att de kan bete sig hur som helst. Jag har nog med att hålla mig över ytan efter att jag förlorat mina barn, jag vill i övrigt ha lugn och ro för att åtminstone få en chans att få tillbaka någon form av energi och livsinspiration. Om jag räknar de två positiva faktorerna som inte riktigt håller måttet som en halv var, finns det två faktorer som minskar risken för depression. Dessa ligger helt och hållet under mina egna påverkansområden. Om jag räknar bort de faktum att Carro och Henke har dött, så är det ändå övervägande del faktorer som kan leda till en depression gentemot de faktorer som minskar risken. Det är konstigt! I min värld är det väldigt väldigt konstigt att det ska behöva vara så. Jag förstår överhuvudtaget inte logiken, eller för att uttrycka det lite tydligare, jag förstår helt enkelt inte bristen på logik. Och det gör mig väldigt frustrerad att det ens kan anses vara okej.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0