Idag hade min åttaåriga dotter Emelie besök av prästen. Det är ett uppskattat besök, ett besök som dessutom ibland innebär känslomålning. Prästen kom en dag i december 2011 till Emelie med två vackra boxar, kort att måla på, pennor och glitterlim i allehanda färger och meddelade att nu var det dags för känslomålning. Det innebar att Emelie fick bestämma vilken känsla det skulle handla om, så skulle hon, prästen och samtliga närvarande måla ett ansikte på varsitt kort som uttryckte den känslan. Det var bra på alla vis. Emelie fick prata om sina känslor, alla fick för den delen prata om sina känslor. Dessutom fick vi alla träna på att både definiera och sätta ord på våra känslor. Enda förbehållet var: ingen sudd får användas. En mycket smart infallsvinkel, för plötsligt försvann allas prestationsångest också. Nåja, idag var alltså andra gången det stod känslomålning på menyn.

Emelie tyckte först att trött var vad som skulle behandlas, efter det kom kär. Vi målade, glittrade och berättade. Sen började storheten och modet som man oftast bara kan uppleva tillsammans med barn att göra sig påmind. Utan att veta ordet för känslan hon tänkte sig, började Emelie att beskriva i vilka sammanhang den kan uppkomma och hur den kan få en att känna. Känslan hon ville måla var skam. Jag var förundrad över min yngsta dotter. Vilken förmåga att beskriva och vilken otrolig förmåga att få fram det hon beskrev i en bild.

När Emelie sen skulle bestämma sista känslan för dagen att måla beskrev hon den så här: det kan bli ganska svårt att berätta om men jag menar den där känslan som om man går sönder, som ens hjärta blir krossat som man kan ha om någon man är ihop med gör slut eller om man förlorar sina syskon. Modiga, modiga Emelie. Det går inte annat än beundra henne, för det är mod för en vuxen att våga ta upp en så starkt smärtsam känsla till diskussion och att våga göra det när man är åtta år är beundransvärt. Vi målade våra kort och sen var det dags att visa vad vi målat och berätta hur vi tänkt. Emelie började med att berättade att hon hade tänkt på Carro och Henke och på när de dog. Hon talade om hur det kändes när vi var och tittade på dem när de var döda och beskrev skillnaden i utseende mellan dem. Hon berättade att det hade känts värst att titta på Henke eftersom han hade varit mer trasig, det hade runnit blod ur ena mungipan och ena örat och han hade ett sår vid halsen som var stort och såg ut att göra så ont. Sen ställde hon frågor. Hon ville bland annat veta om han hade hunnit bli rädd innan han dog, om han hade hunnit haft ont och hur det där såret på halsen uppkommit. Jag svarade sanningsenligt på allt, berättade vad obducerande läkare, ambulanspersonal och polisen berättat för mig. Emelie ställde en del väldigt kloka följdfrågor, jag svarade lika öppet på dem, i alla fall de jag hade några svar på. Sen hämtade hon en liten röd kista som hon har sparat en sten i. Det är en vit rätt slät sten. En sten som hon fått av Henke som hittade den när han var på väg till skolan en dag och då vände och joggade hem för att ge den till Emelie, bara för att han visste att hon skulle bli glad av att få en så vacker sten. Emelie berättade med tårarna rinnandes ner för kinderna om det och om en massa andra grejer hon gjort tillsammans med sin bror. Sen hämtade hon Carros parfymflaska och lät oss lukta på den. Fortfarande med tårarna rinnande berättade hon om hur mycket hon saknar sina syskon, om hur jobbigt det är ibland i skolan när henne kompisar frågar om det och om hur ont det har gjort och fortfarande gör att ha förlorat dem.

Varje dag händer något som gör att jag förundras över en del människors mod, generositet och totala storhet. Idag var det min älskade dotter Emelie som gjorde mig förundrad, tacksam - bland annat över att hon inte håller det inom sig själv - och väldigt stolt. Trots att hon bara är åtta år än och inte når mig mer än till axlarna, så är hon en väldigt stor människa. Idag vågade hon det många vuxna inte gör, hon vågade prata om det som gör allra mest ont i hennes värld, hon vågade fråga efter saker som hon till och med var rädd att höra svaret på men behöver veta för att kunna bearbeta vidare och hon var dessutom så generöst tillitsfull att hon öppet och oförställt vågade låta oss se hennes sorg och trasighet. För mig är det något väldigt, väldigt stort. Jag har träffat vuxna, högutbildade människor i höga samhälleliga positioner som inte vågar erkänna sin egen rädsla, sorg och litenhet ens för sig själv och ännu mindre för någon annan. Att då se sin åttaåriga dotter våga dessa saker, är oerhört stort, oerhört rörande och ger en enorm tacksamhetskänsla. Emelie hade kunnat göra som många vuxna gör, hon hade kunnat välja att låta bli att utvecklas, låta bli att växa som människa och istället gömt sig bakom bittert dömande, ett väldigt vetande för andra och en attityd av normsättare för duktighet bara för att på alla vis försöka bevara förnekelsens illusion för både sig själv och andra. Det gjorde hon inte. Emelie valde att vara modig och att låta det svåraste i hennes liv leda till utveckling och det är i alla fall vad jag kallar mänsklig storhet.