Vardagshjältar. Det är ett mycket passande namn på de människor jag har omkring mig. Det är nämligen precis vad dom är. Ta som idag bara.

Min ork är så gott som obefintlig, min bilkörning om det gäller mer än någon mil är livsfarlig, min ekonomi allt utom på topp och mina mekaniska kunskaper är obefintliga. Dessa komponenter medför att mitt hem blir eftersatt när mitt mående försämras, det är så gott som omöjligt för att inte tala om livsfarligt att köra till grannorten sju mil bort på läkarbesök, min bil är i behov av byte av bromsklossar och lagning av ett däck för att kunna besiktas – inget jag kan göra själv eller har råd att ordna som det är nu, orken att bära ut Henkes saker som kommit hem från hans skola finns inte och för den delen finns ingen ork att egentligen göra nåt mer ansträngande överhuvudtaget just nu. Jag behöver åka för att träffa min läkare, för att måendet inte ska vara i botten onödigt länge behöver jag flytta ut Henkes grejer ur köket och för att kunna göra det behöver förrådet organiseras upp. Emelie fick en ny säng för ett tag sedan, som Camilla monterade ihop. När det var gjort var hennes ork slut, så den gamla sängen blev ståendes bakom Emelies nya säng. För att kunna bära ut den gamla sängen i förrådet, behöver det som sagt organiseras upp.

Idag har Tove, min vän sedan sex årsålder, skjutsat mig till grannorten för läkarbesök. Under bortatiden organiserade Angelica, även hon en vän sedan sex årsålder, upp i mitt förråd, bar ut Henkes grejer och den gamla sängen och städade upp. Mitt ex meddelade mig, när han skulle hämta Emelie under kvällen, att han kan hjälpa mig att köpa bromsklossar till bilen så det blir de rätta och att han hittat en person som kan hjälpa mig att byta dem också. Det kröp fram att Tove tillsammans med Eve, hennes äldsta dotter, hade smugglat iväg det trasiga däcket och lämnat in det på lagning. Väl på väg hem från grannorten började den lånade bilen att krångla, närmare bestämt så gick den inte att starta. Eve och min Camilla ställde direkt upp som chaufförer om vi skulle behöva hämtning och Majan, en av mina vänner sedan några år tillbaka, lånade utan att blinka ut sin bil i det syftet. Nu behövdes inte det, eftersom det ordnade sig med bilen och vi tog oss hem igen. Under kvällen kom mamma insläntrandes med ett paket med kläder vi beställt och meddelade att hon gav mig det jag beställt i present.

Ingen av dessa människor lever ett bekymmersfritt liv på olika vis. Ändå tar de sig tid att hjälpa, stötta och finnas. Det går inte i ord att beskriva hur mycket det är värt i min lilla värld och vardag. Så är det några som är vardagshjältar är det människorna jag har omkring mig. De är helt enkelt underbara, har enormt stora hjärtan och är de bästa vänner det går att få. Det är en ren ynnest att få ha såna människor i sitt liv. Tack för att ni finns och för att ni är ni!!

Ännu en dag i den vansinniga trötthetens tecken, med gnällig offrighet som främsta drag. Ständiga djupdyk i mörka dalgångar är tydligen den syssla som ska vara förhärskande numer. Jag är helt enkelt trött, omotiverad och en sorglig figur som inte längre hittar nåt som gör att det känns vidare ljust. Flyktberedskapen är på topp och jag vill bara bort, så långt bort som möjligt och allra helst till havet. Som sjukskriven och ensam om alla utgifter är så långt bort som möjligt inte mer än promenadavstånd från hemmet. Nämligen är nämnda komponenter inget som rekommenderas för ett liv på resande fot eller i lyx, utan snarare för att prova den mer asketiska livsstilen. Egentligen spelar det kanske inte heller någon roll. Hur långt bort som helst skulle ändå innebära att jag själv var med och det är mig själv, mina tankar, känslor och min totalt panikartade rastlöshet som gör att jag vill bort. Det och kanske hela situationen egentligen. Arbetsgivaren, den långa vintern, alla krav som jag inte orkar med och så mig själv. Bort eller sova, bara ligga och inte göra nåt. Det är vad jag vill, vad jag orkar för den delen.

Det är jobbigt nu i livet. Trots sommarens försiktiga inträde i vår del av världen, bra arbetsträningsplats och underbara nära och kära, känns livet trasigt, smärtsamt och tragiskt. Det är svårt att hitta någon som helst ork, all energi verkar ha försvunnit till någon bättre behövande och motivationen för så gott som det mesta lyser med sin tydliga frånvaro. Jag saknar Carro och Henke! Det är vad som fyller större delen av min tankevärld just nu. De är borta, jag vill ha dem hos mig och det går inte. Det gör ont att veta det, det sliter sönder att veta att de aldrig kommer tillbaka. Alla minnen väller, triggade av oansenligheter i vardagen, fram från sina dåligt dolda platser i mitt inre. Underbara minnen, vackra minnen och hemska, outhärdliga och förhatliga minnen. Minnen av väntan medan Carros kropp eftersöktes på älvens botten och Henkes kropp identifierades, deras livlösa kroppar på en bår i samma visningsrum där en uppslagen psalmbok, dammiga konstrosor och ett tänt ljus fanns utplacerat och hur vatten sipprade ur Carros ena mungipa och näsborrar medan det istället var blod som rann ur Henkes mungipa och ena öra. Emelie som satte sig på en stol med stora tårar rinnandes ner för kinderna medan hon ledsen och chockad betraktade Carros orörliga kropp och hennes bestörta sorg och smärta när Henkes blod började rinna, vilket vi fick lov att torka bort gång på gång för att hon inte klarade av att se Henke ha så ont. Henkes vackra ögon som svämmade över av tårar när han trasig tittade ner på Carro som låg där alldeles blöt och kall efter tio dygn på älvbotten, för att sedan vilja ta en promenad på egen hand bort från allt som var för jobbigt. Camilla som skakande av gråt försiktigt smekte Carro över hennes blöta hår och Henke över de sargade kinderna, glassplittertäckta håret och de såriga händerna. Så många smärtsamma minnen, så många bilder som ständigt finns i mitt bakhuvud, så mycket tydligare, närmare och mer sönderslitande desto mindre energi och ork som finns.

Henkes skolgrejer står fortfarande i mitt kök och drar konstant mina blickar till sig, för att sedan få min värld att rämna igen och igen. Det kan verka enkelt att flytta dem, ställa dem i förrådet eller någonstans där de inte syns så tydligt. Det är det inte, utan det är så gott som omöjligt. Bara idag har jag försökt igen. Bara idag har jag ännu en gång öppnat lådan med verktyg i för att försöka sortera och klura ut vart de bäst bör förvaras. Det slutade som vanligt, jag la varsamt tillbaka samtliga verktyg i lådan igen efter att ha placerat dem i bland annat städskåpet under så där tre minuter. Jag klarar det inte, att plocka ut dem, placera dem där de kan komma till användning eller ens flytta dem ur lådan någon längre stund. Jag orkar inte heller ta bort hans snickarkläder och t-shirten som fortfarande luktar lite Henke. Doften av honom som blir svagare för varje dag som går nu, som sakta försvinner och gör mig både panikslagen och lättad. Lättad eftersom jag snart inte klarar av att gå sönder igen medan jag snusar på Henkes använda, lite spåniga tröja. Panikslagen eftersom jag inte klarar av att doften av honom försvinner. Den kommer att försvinna, det vet jag redan. Carros doft försvann. Hur mycket jag än försökte bevara den, ha den kvar och ha den nära, så försvann den. Precis som Henkes gjorde och nu gör igen.

Så livet känns jobbigt nu, svårt att orka med. För mig, för Camilla och för Emelie. Emelie som varje dag försöker övertyga sig själv om att ingen mer i familjen kommer att råka ut för nåt hemskt, men som samtidigt drömmer mardrömmar om att alla omkring henne dör. Camilla som försöker hantera livet utan sina syskon, som försöker hantera saknaden och sorgen samtidigt som hon ska klara av livets krav. Jag som konstant pendlar mellan det går till det går inte, som försöker uppbåda nog med energi för att orka med vardagen och som frustrerat upptäcker att min ork och kraft är borta. Nej, de senaste åren har varken sommarens inträde eller nåt annat heller för den delen, lyckats vända våra liv till nåt bra, till att orka eller för den delen fullt ut vilja. Inte idag, inte imorgon, men kanske någon gång. Förhoppningsvis alldeles snart, för Camilla och Emelie i alla fall.. förhoppningsvis så snart det bara går.. om det överhuvudtaget går förstås?

Väderleken, ett ständigt närvarande inslag i vardagens samtal. Underligt nog, då alla ändå ser vilket väder det är. Eller inte underligt alls kanske, då det är en naturlig isbrytare i ett annars rätt tyst Sverige. Intressant fenomen, eller ett egentligen ointressant ämne av ofarlig karaktär? Kanske båda. Nu är det dock dags att njuta av lite mer kaffe.. i solen dagen till ära ;)

Vaknade två timmar för sent och alldeles för bråttom, men ändå på ett strålande humör. Efter en snabb dietfrukost bestående av rester från gårdagens pizza och kaffe i ansenlig mängd, företogs promenaden till ortens gym för rehabilitering. Väl framme anpassade jag mig snabbt till rådande omständigheter och inmundigade lyckligt ytterligare kaffe, innan någon form av nytta utfördes. Många trevliga människor i en trivsam miljö med kaffe, vad mer finns att begära för att få en trevlig dag liksom?

Därefter var nästa anhalt mellanlandning i hemmet, innan det åter var dags att bege sig till ortens gym. Denna gång för träning i form av ett dansmixpass. Ett för mig nytt pass, som visade sig vara roligt, energigivande och svettigt. I slutet av passet gjorde yngsta dottern mig sällskap, dock inte så mycket i själva rörelserna men däremot med uppmuntrande applåder. Livsglädje förpackad i min underbara nioåring, ett riktigt lyxinslag på dagen. Sen åter mot hemmets lugna vrå, som inte var särskilt lugn på grund av de tre hundarnas kissnödiga krav på uppmärksamhet och promenad. Därefter utsattes jag för ytterligare ett lyxinslag, den här gången i form av serverad middag hos grannen.

Det var sen, när jag kom hem igen, som humöret vände. En blick mot Henkes kläder, som fortfarande står i mitt kök sen de kom hem från hans skola, räckte för att humöret skulle sjunka. En blick och jag var återigen i mitt inre tillbaka till när Henke levde och behövde tvätta sina byggkläder. En blick och han var återigen nära en liten stund. En enda blick och sen kom ännu en gång den känslomässiga smockan, av vetskapen om att han inte längre är här, vinandes och träffade med stor säkerhet mitt trasiga inre och sargade själ. Orken att känna, veta och inse att Henke är död fanns inte, i alla fall så fanns inte orken att berätta om det igen just där och då. Därför bemöttes komplexitetens vänliga hälsning med gnäll om oviktigheter, som kramp i benen och sämre ork än önskat under träningen. Komplexiteten är dock relativt tålmodig, så detta trista utspel bemöttes med lugn värme och vänlig ömhet. Det, i kombinationen med dagens tidigare innehåll av suveränt slag som grund, räckte för att humörsbarometern åter skulle segla över från dåligt med övervägande åska och regn till ostadigt med övervägande solsken. Så fort kan det gå när måendet går upp och ner, humöret förändras eller livet slås i spillror. Därför tänker jag krypa i säng och njuta av varje sekund jag har förmånen att lyssna till Emelies trygga andetag, husgudarnas snusande från sängens alla vrår och väntan på Camillas insmygande hemkomst efter en sen bilfärd till annan ort.

Helgen har inneburit dubbla känslor. Dels har den varit vacker, underbar och precis så bra som helger bör vara. Vi har grillat, klippt gräs, gått nån promenad och plockat lite – allt i solens underbara sken. Mina kära döttrar har uppmärksammat mig på mors dag med en underbar tavla, en väldigt vacker ängel och en himla söt blomma. Glad och rörd är ord som faktiskt inte riktigt räcker till i sammanhanget. Vilka underbara tjejer jag har! Men mors dag är även en dag av saknad, i och för sig som alla andra dagar, men dagar när vi vanligtvis brukar samlas allihop är det så tydligt att två av mina barn inte är här. Därför gör mors dag ont också. En bitterljuv dag, en dag av tacksamhet och lycka över Camilla och Emelie och en saknadens dag.

Den här helgen är jobbig av en annan anledning också. Min Henke skulle, om han varit vid liv, gått på skolbal den här helgen. Han skulle ha gått sista året på sitt älskade bygg och snart varit färdig i skolan. Jag kan nästan se honom för mig i kostym på väg till balen. Han skulle ha varit så fin! Antagligen ganska stolt och glad också. Henke gillade att klä upp sig och balen och studenten hade med stor sannolikhet inte varit några undantag. Facebook har visat upp bilder på hans kompisar, uppklädda och jättefina. Jag önskar att Henke hade fått vara med, så även om jag glädjer mig för Henkes kompisars skull känns det även lite orättvist att han inte är en del av allt det som han kämpade så för att uppnå. Det skär i mitt ganska trasiga modershjärta eftersom han är borta helt enkelt. Så som sagt, helgen har inneburit dubbla känslor, hjärtat som har gått balansgång och kärlek till mina barn.

Vi ska alla dö, det är det enda vi egentligen vet. Förr eller senare så kommer alla som lever här att dö. Ingen, inte en enda, är odödlig. Ändå händer det nåt med människor när en person i deras omgivning får en sjukdom som kan leda till döden. Dessa personer blir oantastliga, nästan heliga helt plötsligt. Varför? För att de kanske kommer att dö. Kanske kommer deras sjukdom att leda till att deras liv tar slut, så därför får inget sägas om eller till dessa personer som inte innebär att de stryks medhårs eller lyfts till skyarna. Naturligtvis är det en traumatisk situation, för personen det handlar om, att helt plötsligt stå öga mot öga med sin egen dödlighet. Fast det är just det, alla ska dö och alla står egentligen hela tiden öga mot öga med sin egen dödlighet. Kanske inte lika påtagligt, eller åtminstone är det vad vi tror. Fast ingen vet egentligen när det händer eller hur det sker. Det enda som är helt säkert är att det kommer att inträffa. Kanske kommer den personen, som så gott som helgonförklarar en annan person som är sjuk, att dö innan den personen som är sjuk. Det vet ingen. Varje sekund i livet är egentligen livsfarlig, för varje sekund är ett möjligt dödsögonblick. Därför borde alla människor iså fall vara heliga och alla borde bara strykas medhårs. Egentligen är vi döende, redan från den sekund vi föds är vi faktiskt döende.

Bara i mitt eget liv har jag ett flertal gånger blivit medveten om att livet inte går att styra. Det går sin egen väg och hittar stigar som inte på något vis passar in i hur det borde vara. Själv hade jag inte på något vis trott att jag skulle överleva något av mina barn, det var helt otänkbart i min värld. Men otänkbart är en sak, medan omöjligt är en helt annan sak. Det visade sig att det inte var omöjligt att två av mina barn skulle dö före mig, otänkbart men inte omöjligt. Då hade de inte ha varit döda nu. Borde inte de iså fall varit lika heliga som varje människa som är sjuk. Carro till exempel som var deprimerad, vilket bevisligen är en sjukdom med stor överdödlighet, borde inte hon också fått blivit struken medhårt och helgonförklarats? Det hände inte, hon fick kämpa hårt medan hon levde istället. Faktiskt fick hon nästan kämpa för sitt eget existensberättigande. Varför då? Hon var ju sjuk, dödligt sjuk dessutom. Hon var även ung och borde ha haft hela livet framför sig, istället fick hon inte bara konfronteras med sin egen dödlighet utan hon kände sig till och med tvungen att ta beslutet att avsluta sitt eget liv. Sjukdomens karaktär har tydligen inverkan, eller sjukdomens legalitet. För om det inte är sjukdomen i sig som är avgörande, då är det människan och så låga vill jag inte tro att vi är.

Dagen har inneburit besök av prästen, ett mycket trevligt besök, med många spännande samtalsämnen. Ett av dem handlade just om döden och sjukdomar och hur människor helt plötsligt börjar bete sig när någon är sjuk. Om alla istället insåg och accepterade att döden är ett faktum, så skulle vi nog ta vara på livet mer istället. Kanske skulle inte alldeles för mycket tid gå åt till löjeväckande beteenden eller oviktiga aktiviteter, en del enbart till följd av egoism eller prestige, utan istället kanske det som är viktigt i livet skulle få vara viktigt. Det kanske till och med skulle vara viktigt nu, eftersom ingen egentligen ens vet om det finns något sen. Kanske skulle människor då ägna sig mycket mer åt att öppet visa vem de är, ärligt och avskalat, och kanske det till och med skulle leda till att verkliga, ärliga möten skulle komma till skott. Min bestämda uppfattning är att det inte är förrän livets skörhet blir tydligt framträdande och inte ens det egna livet kan tas förgivet, som det som verkligen betyder något blir viktigt. Så varför är vi så rädda för att inse att vi faktiskt ska dö? Det är en viktig insikt att vi kan dö när som helst, kanske alldeles strax, kanske imorgon eller kanske om många år. Eftersom vi inte vet när det kommer att hända borde vi inte ta det alldeles förgivet att det är så mycket längre fram, att vi nonchalant kan slösa bort så mycket av vår tid på vilka oviktigheter som helst. Eftersom vi dessutom alla är döende i någon form, så borde vi alla ses som heligt oantastliga. Så mycket trevligare världen skulle bli för alla då, istället för krystat vakuumförpackad och konstlat medhårsstrykande för en del och då den del som lider av nån sjukdom som kan leda till döden. Det kan knappast ens ses som vänligt att behandla någon på ett sånt onaturligt sätt vare sig personen ifråga är sjuk eller inte, snarare är det den feges väg att slippa ta ansvar och slippa acceptera och se en person där den är och för vad den är. En människa som någon gång kommer att dö, men som just nu lever och då borde få bli behandlad som en människa som är vid liv i livet. Så även idag kom vi fram till, prästen och jag, att dödens inverkan på livet inte ska underskattas utan istället användas till nåt positivt, kanske till möjligheten att se det stora i det lilla och komma ihåg vad som är viktigt medan vi ännu lever.

Camilla köpte ett halsband idag som ger en ganska bra sammanfattning av det viktiga i livet om det kombineras med insikten om att livet är nu.

Älska den du är, det du gör och dem du lever nära – det är allt!

Redan från start gick dagen i trötthetens tecken. Trots sol, värme och sommarkänslor var varken energin eller humöret på topp. Min samtalskontakt alias psykbrytet kom på besök. Det är en klok kvinna, som både kan bryta ner det som ska brytas ner och se helheten i sånt som bör betraktas ur ett helhetsperspektiv. Idag gick samtalet mellan allt från arbetsgivare till trötthet och lyster i ögonen. Efteråt, trots att det var ett bra samtal, var energin om möjligt ännu lägre. Inte ens mina matlagningskonster avhjälpte denna otroligt enerverande åkomma, utan energin var fortsatt låg när jag så äntligen knallade iväg till ortens gym för trivsam rehabtid. Det är alltid trevligt där och personalen är suverän, varför tiden kändes kort innan det var dags för kort mellanlandning hemma innan det var dags för afrodans. Där och då hände det. När jag så stod där och svängde på höfterna och stompade med fötterna började humöret att vända. Endorfinerna vaknade till något lite och det var vad som behövdes för att kvällen skulle bli riktigt bra. Det var ett himla roligt pass och det var en väldigt mysig nervarvning och stretch, så efter passet vandrade jag nöjd och på ett relativt bra humör hem i sällskap med Camilla och Eve. Kvällssolen värmde, fåglarna kvittrade och livet kändes helt okej. Säga vad man vill om träning, men det är i alla fall suveränt för humöret.

Gårdagen innebar blandad kompott. Det mesta var dock av alldeles strålande karaktär, som gymet och människorna där. Det går inte att vara annat än imponerad av dem, den atmosfären de lyckats skapa och deras bemötande. Gårdagen var inge annorlunda, så en helt strålande första rehabdag med andra ord. Väl hemma efter gymvistelsen, ringde telefonen. Det var en mycket trevlig och glad kvinna från mitt ordinarie jobb, som undrade om jag kunde vara med på nätverksträff på annan ort under torsdagen. Relativt förvirrad, eftersom jag var på en intervju för en omplacering (ja jag vet, det är underligt och totalkonstigt) och sen inte har hört nåt mer om det, sa jag som det var. Att jag inte hört något efter intervjun, att jag precis dagen till ära börjat rehabiliteras på gymet och att jag skulle ringa personalchefen för att höra vad som egentligen hände.

Personalchefen på firma fiffel och båg, meddelade att han minsann skickat ett mail den tolfte maj om att de var vidare intresserad av mig i en arbetsroll för sökt tjänst/tänkt omplacering. Eftersom jag inte fått vare sig mail eller, vilket kanske vore mer förväntat, ett telefonsamtal om detta, var det vad jag meddelade. Personalchefen framhärdade, men gjorde även tillägget om vilken mail-adress han skickat detta meddelande till. Mail-adressen utgjordes av min jobbmail! Jag är som sagt sjukskriven och har därför varken anledning eller möjlighet att kolla min jobbmail. Det var precis vad jag även svarade honom, varpå personalchefen replikerade med att jag kunde kolla av min jobbmail från vilken dator som helst. Nej, det kan jag inte. Jag har ingen sån inloggning och även om jag hade det skulle jag inte som sjukskriven sitta och kolla av min jobbmail. Det vore en sak om det rörde sig om en kortare sjukfrånvaro, men i mitt fall vet jag till och med att det finns en vikarie för mig och jag antar att denna vikarie har koll på den mail som kommer in. Åtminstone är det så det ska vara, frånvarande kollegors mail ska frekvent kollas av för att inget ska missas. Till sist frågade jag om vi kanske skulle ha ett möte, men fick svaret att det behövde vi inte om inte jag då ville det utan vi kunde höras längre fram. Min tanke? Whatever! Det är inte jag som är ansvarig för det där, tack och lov. Nä, jag tänker lugnt genomföra min rehab på gymet. Som sagt så avgudar jag deras sätt att vara, bemöta och skapa stämning. För att inte tala om hur mycket jag gillar deras professionalism.

Fortsättningen på eftermiddagen/kvällen innehöll föreläsning av Annika Östberg. Hon berättade naket, utlämnande och bra om det liv hon fört, men det som utgjorde hela skillnaden mellan att det var en berättelse till storhet var hur hon avslutade. Hon berättade att hon var tacksam för sitt liv, eftersom hon hade lärt sig så enormt mycket. Inne i fängelset så var ett viktigt ord respekt. Där blev de fråntagna alla grejer som i vanliga fall är en del av den egna personligheten. Alla ytliga roller, alla spel och så vidare var helt oviktiga. Det enda som kunde ge en respekt i fängelset var att vara sig själv, våga visa vem man var och att stå för det man sa, bara säga det man stod för och att hålla sina löften. Hon sa att den lärdomen och den vänskapen som var ärlig, rak och utifrån var och ens kärna, var hon så tacksam att hon fått erfara. Dessutom hade hon lärt sig att inte ta något förgivet, att vara tacksam, att förlåta – sig själv och andra och att se det lilla. Det var en riktigt ödmjuk kvinna som stod där framför detta hav av människor och föreläste, en ödmjuk och väldigt imponerande kvinna. Hon hade lika gärna kunnat vara bitter på livet, men hon hade helt enkelt valt att vara tacksam på ett väldigt ödmjukt sätt. Jag är glad att jag fick höra hennes berättelse. Jag är glad att det finns människor av den sorten. Människor som lärt sig att leva, att vara tacksamt förundrad över livets storhet och att se det lilla. Speciellt imponerande är det när människor som verkligen prövats av livet, väljer att ha det förhållningssättet inför livet och vad det medför. En riktigt, riktigt varm, ödmjuk och klok kvinna!

men..

Här är vart jag borde vara                               Här är vart jag är

Det är kväll och tystnaden störs enbart av vattenkokarens surrande. Hemmet är tomt förutom på hundar och svin och mina tankar får vandra fritt, utan avbrott och utan hänsyn till andra. Det är en sån kväll när de tankar som annars får stå tillbaka och förvisas till bakhuvudets omedvetna sfär, får tillträde till det medvetna och klarsynta. Tankar som behöver tänkas och beslut som behöver fattas. Det är alltså en av dessa sällsynta, men värdefulla, gånger när funderingar och frågor ska upp till ytan, vändas och vridas på för att så småningom landa i något vettigt, konkret och utvecklande. Eller det borde vara det i alla fall, istället flyr jag dessa tankar till förmån för nåt mer trivsamt. Som stenpartier i trädgården, olika hundrasers användningsområden och vampyrfilmer.

Kvällen ska helt enkelt ägnas åt drömmar och funderingar som ger energi, istället för djuplodande viktigheter som antagligen inte är lika viktiga om en vecka. I tystnaden och lugnet ska jag svepa runt och bara ägna mig åt återhämtning, måbrasaker och åt Daim. Efter en dag med en dramakomedi, vilda western, tillfälliga skilsmässor, matintag hos herr x och minsta dottern, skogstur med Emelie, Tove, husgudar och bonusgud, möte med en mycket vacker men ack så räddarg orm, trädgårdsarbete utan framgång vad gäller att få igång gräsklipparen och naturligtvis mycket kaffe tänker jag lugnt anamma reklamens slogan. Den här kvällen ska det njutas. varför? Because  I´m worth it!

Det kanske skulle vara lätt att tro att jag är den som är i rubriken nämnda dramaqueen, kanske Camilla eller möjligen Emelie. Så är dock inte fallet. I det här huset är det komplexiteten som agerar dramaqueen, dessutom utstyrd till cowboy. Till hans försvar bör väl nämnas att han är på väg på maskerad, därav cowboyutstyrseln. Dramaqueenstilen finns det däremot inget försvar eller nån vettig bortförklaring till. Dramaqueen i alla ära och det kan väl vara okej en stund med underhållning av det slaget, men nu hoppas jag föreställningen lider mot sitt slut för den här gången. En stor anledning till det, förutom mitt trytande tålamod eller kanske snarare på grund av mitt trytande tålamod, är att risken är överhängande för att det annars snart kommer att ränna runt två dramaqueens av enorm dignitet i detta hus inom kort. Det kan bara leda till ett resultat, total katastrof. Som dramaqueen finns det liksom inte utrymme för någon annans helt oviktiga draman att utspelas inom samma fyra väggar, så ett sådant resultat måste avstyras. Det är i och för sig på god väg. Den komplexa dramaqueenen är snart på väg till mer manliga aktiviteter. Han ska som sagt agera cowboy och det ska han ägna sig åt tills imorgon någon gång, dessutom på annan ort. Ligger nära till hands att tro att whiskeyröst är mer klädsamt tillsammans med cowboyhatt, så jag hyser gott hopp om en snar förvandlig.

För att ge komplexiteten viss upprättelse bör väl nämnas att det är ytters sällan han agerar någon form av dramaqueen överhuvudtaget. Nä, hans vanliga stil är stoiskt lugn och moget övervägande. För att vara av det komplexa slaget är han synnerligen klok, i alla fall oftast. Kanske det är därför jag betraktat denna förvandling med ögonbrynen något höjda och ögonen lite uppspärrade i förvåning? Kanske det är anledningen till mitt skeptiska ställningstagande och relativt oförstående emottagande?

Utifrån den synvinkeln finns bara en slutsats att dra för egen del. Inte en chans att det ska läggas några fingrar i kors här för att uppnå nån form av personlighet ala coolt lugn. Nope, istället ska en lagom nivå av drama upprätthållas som förberedelse inför eventuella kommande dramaqueensuppträdanden. Syftet är naturligtvis att härda och vänja, allt för att undvika ifrågasättanden och tillrättavisningar när min eventuella tur att agera nämnda roll sen kommer. Det är så det får bli, ett steg före är vad som gäller för ett lyckat uppträdande av dramaqueensmått. Så det kan jag väl också ge honom då, den mer kloka komplexiteten med drag av drama. Han har under någon timme lärt ut vikten av strategisk planerande och en stor verktygslåda för ett lyckat showande. Med all tydlighet har även vikten av förberedelse för att få en synkronisering mellan förväntan och vad som levereras förmedlats. Ibland kan det som verkar vara tidsspillan faktisk vara en ren lärdom, men som sagt så är det ibland.

Depression är inte ett tecken på svaghet,

utan en påföljd av att den drabbade tvingats vara stark för länge.

Carro var deprimerad, svårt deprimerad. Efter Carros död drabbades jag av depression, då i måttlig variant som det heter på fackspråk. Efter Henkes död förvärrades min depression och är numer och sedan lång tid tillbaka, graderad till recidiverande depression utan psykotiska inslag, svår. När Carro var i livet förstod jag inte hur dåligt hon verkligen mådde. Jag såg det naturligtvis, men jag förstod aldrig hur jobbigt det är att må så dåligt att det knapp går att hålla sig kvar i sitt eget skinn. Jag kan än inte säga att jag fullt förstår, men jag kan ana hur hon hade det min Carro och hon hade det inte lätt med allt det dåliga måendet, all den ångesten och all den oförståelsen som hon mötte.

Depression är ett svårt ämne har jag kommit att tycka. Många, ibland även jag, slänger sig med begreppet ”jag är deprimerad” eller ”fan va deppig jag blir” när något går emot. Det är bara det att begreppet inte på något vis är i närheten av sin rätta innebörd använt på det viset. Depression är en psykisk sjukdom, den är allvarlig och överdödligheten är hög. Det är många som lider av depression som så småningom tar sitt liv. Carro var som sagt svårt deprimerad, eller som det hette då: hon var ”bara” deprimerad. Depression tas inte alltid på allvar eller ger den riktiga förståelsen som behövs, i alla fall var det så för Carro. Hon var ”bara” deprimerad, men jag såg vad depressionen gjorde mot henne medan hon levde och jag vet att hon numer är död till följd av just sin depression. Carro är död fast hon hade hela livet framför sig, eller som Emelie sa: tänk om Carro bara hade låtit bli att döda sig, då hade det i alla fall inte varit två i familjen som är döda. Till skillnad från Carro får jag mycket hjälp, stöd och förståelse av åtminstone de flesta instanser jag har att göra med. Skillnaden mellan den hjälp Carro fick och den jag får är milsvid. Carro ansågs ofta som bråkig och besvärlig och som att hon borde skärpa sig, hon blev synnerligen stämplad i vårt lilla samhälle. Hade hon fått den hjälp hon behövde från början, hade hon antagligen varit i livet idag. Efter allt för många misslyckanden, för många år av så otroligt dåligt mående orkade hon inte se ljust på livet längre. Vad som händer när någon inte orkar se nåt ljus i mörkret är väldigt tydligt vid det här laget, i alla fall för mig och i alla fall när det gäller Carro.

Så av en slump ramlade jag in i cyberrymdens lilla rum för TV 3 play och hittade serien ”Livet blir bättre”. TV är annars inget som styr mitt liv på något vis. Det är inte heller nåt jag har någon större koll på. Jag följer inga serier och jag är inte uppdaterad i vad som sänds. Det medför naturligtvis att en del intressanta program missas, som ovan nämnda serie. Bland annat delar en kvinna med sig av sin historia om hur hon, som hade lyckats med allt och nått sina mål, blev deprimerad, försökte ta sitt liv men fick hjälp att komma tillbaka och lever nu ett bra liv. Kvinnan jag pratar om är Emma Ingelström och programmet jag nämnt går att se här.

Det ger hopp om att det går. Det går att må bättre och det går att få hjälp och det är helt suveränt att det sänds på TV, så det förhoppningsvis når ut till många av dem som behöver den hjälpen. Så trots att dessa program i nämnda serie tar upp tunga ämnen, anse jag att det är en underbar programserie. En serie som ger känslan av att det finns en möjlighet, det går att få det bättre!

Rehabilitering, social träning och alla andra uttryck som används i instanserna och myndigheternas värld, ord jag själv har använt när jag arbetade. Ord som nu används om mig. Det är svårt att foga sig till att dessa begrepp nu är en del av min personliga värld, istället för min yrkesvärld. Varje gång medför det att jag får smaka på orden, rulla runt dem i munnen flera gånger för att ändå inte riktigt komma fram till om jag gillar smaken. Livet kan förändras fort, på en sekund kan det som var självklart ena dagen plötsligt förvandlas till vant men ändå helt ovant och så fort kan det som tidigare bara var synonymt med arbetslivet, med andra i deras personliga sfär, vara en del av ens eget privatliv. Det är ovant, men samtidigt är det en värdefull erfarenhet och en chans att göra tidigare delvis rent intellektuell kunskap till en känslomässigt och personligt implementerad del.

Det är nämligen skillnad, faktiskt inom så gott som alla områden av livet. Skillnaden mellan att förstå rent intellektuellt, till att den förståelsen ramlar ner i ens hjärta och blir en del av en själv som person. Den egentliga förståelsen kan kanske aldrig uppnås förrän både hjärta och hjärna har fått insikt, vet och har tagit till sig. Åtminstone är det så i min värld. Min erfarenhet är att den fullständiga förståelsen för någots hela innebörd bara går att ha när det blivit en personlig erfarenhet, en erfarenhet som dessutom fått tid på sig för att hinna bearbetas så den kan ta plats och bli en del av hela den egna personen. Först då kan det gå att förstå vad det innebär för en person, dennes livssfär, den egna synen på sig själv och vilka konsekvenser det kan ha för en människa.

Alla dessa ord och begrepp som har en så laddad innebörd, som används för att understryka, göra saker legitima eller för att styra något i den riktning som var tänkt. Även om jag tidigare rent intellektuellt förstod vikten av att använda dessa ord och begrepp på ett respektfullt sätt, har jag nu full förståelse för vilken effekt och inverkan dessa ord faktiskt har. En underbar erfarenhet egentligen och en ovärderlig erfarenhet som ger förståelse på ett nytt sätt. En förståelse som dessutom medför att jag numer närmar mig vissa ord med än mer respekt och ännu större ödmjukhet. Naturligtvis leder den även till att det personliga ansvaret ökar, ansvaret för hur jag i fortsättningen väljer att hantera och förhålla mig till dessa ord och begrepp, oavsett område i livet. Alla dessa nya erfarenheter som jag inte bett om, men som nu är en del av mitt liv. Vilken möjlighet de ger att utvecklas som person och människa, det vill säga när jag väljer att förhålla mig till dem på det viset. En fråga som per automatik växer fram ur ovanstående är: hur kan någon människa verkligen möta en annan människa om den fulla förståelsen saknas? Intressant tanke, som kommer att ge mig huvudbry ett bra tag framöver skulle jag tro. Varför? Naturligtvis för att det har med det personliga ansvaret gentemot mig själv och gentemot andra att göra, inom alla områden av livet faktiskt.

Mitt liv involverar en mängd olika aktörer efter Carros och Henkes död. En av dem är försäkringskassan. I mitt fall är det som medspelare, som en instans som står på min sida i ett samhälle som jag ibland tror består av medmänskligt förfall, professionalismens professionella sönderfall och den förlegade gudsformen personlig vinning genom girigt fulspel. Försäkringskassan är en av de instanser som för min del ställer krav på den annars förväntade tryggheten, hjälpen tillbaka till livet och det normala. Ibland går mina funderingar till om mitt fall är unikt eller om det bara är alla andra fall som det hörs något om, för i mitt fall är inte försäkringskassan boven. Det är istället den onämnbara. Onämnbar för att vara omsorgsfull om mig själv, för att inte trampa på någon öm tå eller på annat vis verka omedgörlig.

Det pratas mycket om försäkringskassan och deras förfarande med människor i olika utsatta situationer. Senast under kvällen snubblade jag över en krönika, Vi blev sjuka av sorg, av Marcus Birro. Där underkänns Försäkringskassans förfarande totalt, medan delar av det svenska jämförs med en krigszon från ett inbördeskrig där de sjuka, arbetslösa och ledsna är de civila offren. En krönika av väldigt läsvärda mått, men den i kombination med allt jag hört, läst och även sett i min närhet, gör att mina funderingar kring det unika i mitt ärende förstärks. Precis som redan är nämnt ovan, är försäkringskassan min medspelare i kampen för att ses som någon med värde, som en värdig medmänniska, medarbetare eller i alla fall som något annat än ett kostsamt problem. Naturligtvis är det inte den allenarådande stämplingen på alla arenor jag rör mig på, tvärtom är det enbart på en arena och då den arena som vanligtvis brukar vara den positiva beståndsdelen i återgången till ett normalt liv efter en sjukskrivning som står för den kategoriseringen. Det krig som Birro menar att bl.a. försäkringskassan för mot landets medborgare, det för en helt annan instans mot mig. Funderingarna rör sig därav kring moral, vars betydelse oftast brukar ses som rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, eller mer korrekt så rör sig mina funderingar snarare kring bristen på moral.

Det verkar som om en del, och då den delen som inte borde vara en sån del, bestämmer sitt värde genom vad de gör istället för vad de är och det de gör ska per automatik ge en personlig vinning och ett ytligt erkännande. De verkar som de glömmer rättigheter, moral och medmänsklighet i sin principiellt ytliga och själviskt fåfänga tillbedjan av den outvecklade kvarlevan till gud, som individuell vinning och personlig girighet är. De verkar även som att de glömmer att en dag, kanske redan i morgon, övermorgon eller om en vecka, kan det vara dem som livet sveper undan benen för och som då dessutom blir inbördes nerskjuten av det som borde vara vad som höll dem uppe och hindrade dem från att rasa igenom, krackelera och förlora den sista gnistan som gör skillnad mellan att vilja och att inte vilja längre. Något förunderligt kan det tyckas vara att det tycks som en del av dem som glömt, borde vara en del av dem som omvärderat vad som är värdefullt och viktigt. Medan de upplevt glömska småmysande över sin egen brillianta förmåga att ringlande ta sig fram på en inbillad och väl upplysta motorväg mot förnuftet och framtiden, färdas resterande medresenärer på konsekvensernas och den bristande moralens sönderfallande väg som stupar rakt ner utan annat val än att njuta av utsikten.

För en del är tydligen försäkringskassan den biljett som behövs för att bli medresenär på nederlagens och hjärtlöshetens boulevard. För mig är försäkringskassan en av de aktörer som bedriver en revolt mot den bristande moralens snabba utförsbacke vilken enbart för ödeläggelse med sig. Det verkar när allt kommer omkring som att det är människorna och deras sinne för moral som är det viktiga, inte instanserna i sig. Återigen detta personliga ansvar, ständigt återkommande och aldrig möjligt att undkomma. För när allt kommer omkring är det nog inte en yrkesroll som är det viktiga, utan snarare vem denna någon är. Det är här det personliga ansvaret och det egna valet kommer in, för vem vi är utgörs helt och hållet av vem vi väljer och strävar efter att vi vill vara.

Så blev det en sån dag igen, eller i alla fall blev slutet av dagen så. Lördagen som skulle vara så bra och som bara skulle innehålla trivsamt umgänge och trevlig samvaro. Så dök hon upp igen, den bittra, griniga eländesmänniskan, som ingen hade lust att umgås med. Allra minst jag. Min idé om trevligt innefattade inte att ha henne här. Hon bufflade in på sitt osedvanligt irriterande sätt, betedde sig illa och använde dessutom ett otrevligt språk. Vem tror hon egentligen att hon är och varför tycker hon att hennes medfödda rätt är att tränga sig på hos folk som bara vill ha lugn och ro?

Det är tur att alla runt omkring mig har sånt tålamod, eller egentligen är det väl bara jag som har tur att det är så. De andra genomlever, tack vare det, den där eländeskärringen som rätt som det är intar min kropp. Själv hade jag antagligen blivit rabiat, det vill säga om det inte pinsamt nog var just jag som betedde mig på detta rabiata sätt. Den jävliga bitchen dyker upp när energin tryter och jag inte orkar med mig själv. Ingen runt omkring har någon anledning att misstänka att det är mig själv jag tröttnat på. Istället ger jag dem all anledning att tro att det är dem jag fått nog av. Det underligaste av allt är att de inte får nog av mig.

Det enda som går att säga till mitt försvar är att jag, när det åter lugnat ner sig kring mig, när nattens tystnad ger tid för självrannsakan och reflektion och bitchen tjurigt släppt sitt grepp om mig och dragit vidare för att förstöra någon annans tillvaro, i alla fall har begrepp att förläget säga förlåt. Det är då jag återigen ödmjukt inser att även idag försiggick en uppvisning i tålmodig storhet omkring mig. Även idag hade jag dessa underbara människor omkring mig, som är guld i min värld. När jag förläget förklarat mitt dilemma, att det inte har med dem att göra utan att det är mig själv jag inte orkar med, och sagt förlåt, blir svaret: - det är lugnt, men det var bra att du tog upp det. Som sagt storhet och dessutom storhet i guldig form.