Jag borde vara nöjd, eller i alla fall ovanför ytan. Eller vem bestämmer för den delen när någon borde det? Hur det nu än är med den saken är jag är varken nöjd, ovanför ytan eller överhuvudtaget motiverad att fortsätta en sekund till. Det enda ord som på nåt vis är i närheten av hur jag känner mig är trött, så in i själen trött. Hur jag än försöker att intala mig att det är bra, eller åtminstone drägligt, så överensstämmer det inte på nåt vis med hur jag känner mig. Jag har tröttnat helt enkelt. Det är inte roligt, det är inte suveränt eller ens drägligt. Istället går jag i bitar, krackelerar, och vart enda litet krav som ställs får ytterligare en bit att rasa bort. Jag orkar inte kämpa längre, energin är slut. Varje dag är lika. Gå upp, överleva, försöka leva, försöka se det som är ljust och kämpa. Kämpa för vad? För ytterligare en dag med krav som jag inte längre orkar med, med frågor som jag inte kan besvara eller med nån påklistrad optimism inför framtiden som inte verkar bli särskilt mycket annorlunda än de dagar som redan gått.

 

Inte ens min kropp tycker att det är roligt längre. Det gör ont i bröstet, i lederna, axlarna, ryggen och jag mår illa. Mitt hjärta värker och det känns som min själ skriker inombords. Jag vill bort, fly, jag orkar inte längre se mitt hem, mig själv eller nåt omkring. Jag orkar inte längre streta på eller kämpa. Kämpa för vad, ännu en dag i samma spiralformade rörelse. Eller det är fel, rörelsen är inte spiralformad. Den är rund och snurrar på i sitt konstanta hjul dag ut och dag in, runt, runt, runt. Alla dessa möten, dessa samtal där alla påtalar hur bra det ska bli och hur det ska ordna sig. Hur ska det ordna sig? Inget ordnar sig och ingen ordnar nåt, det ligger på mig och jag orkar inte längre. Jag har inte ens längre någon lust, jag är som sagt trött, så trött att motivationen tryter och lösningarna är slut. Jag har inga fler lösningar och ingen lust att hitta några heller. Det räcker nu, det är nog. Den här cirkusen har pågått alltför länge utan några som helst framsteg redan.

 

Jag mår inte bättre, frågan är om jag någonsin kommer att må bättre, för inget kommer att kunna ändra på det som gör mig trasig. Det enda som gör någon skillnad är hur jag själv väljer att förhålla mig till livet, hur det ska levas och vad som är viktigt. Att två av mina barn är döda kan jag inte ens förhålla mig till, men när energin tryter är det vad som tar överhanden. Det är det enda jag försöker förhålla mig till och förstå och det går inte, så då försöker jag förhålla mig till hur jag ska orka leva med att de är borta istället. Hur förhåller man sig till det? Hur förhåller man sig till att två av ens barn är döda medan man själv förväntas leva och orka ta tag i alla vardagliga sysslor och måsten? När energin är borta är det mycket nog att fundera över, så när alla andra krav läggs på blir det för mycket. Som arbetslivets krav till exempel. Arbetslivet, ja vad ska jag säga om arbetslivet? Det blir inte heller annorlunda och med annorlunda, så menar jag att det inte blir bättre. Det händer ingenting utom att det med jämna mellanrum krävs nåt av mig, och jag orkar inte längre med några fler krav. Det finns inte längre någon ork att försöka ordna, fixa eller ens se ljust på situationen. Det borde vara någon annans ansvar att hitta en lösning, för jag har ingen och är definitivt inte den som bestämmer, har ansvaret att veta eller ens har blivit särskilt lyssnad på. Efter alla turer har jag ingen som helst förståelse för hur jag kan ses som den som ska vara den kreativt lösande delen. Ingen förståelse och ingen ork. Om åtminstone den delen av detta farsartade cirkusnummer kallat livet kunde fungera och någon annan än jag vore satt som cirkusdirektör åtminstone på den arenan, kanske det skulle bli någon ork över till annat. Som att orka förhålla sig till livet till exempel, eller att orka njuta av de två kvarvarande döttrarna eller för den delen orka se framåt i någon gladare färg än svart.

 

Einstein definierade galenskap som att fortsätta göra samma sak och förvänta sig ett annat resultat. Jag håller med och lägger trött ner mitt aktiva deltagande i den här galenskapens ekorrhjul. Någon annan får hitta en lösning, jag har kämpat nog. Det enda mina kvarvarande energirester räcker till för närvarande är att försöka hålla någon bit av mig själv på plats, så det är vad jag tänker göra. I alla fall nu, i alla fall imorgon och den tid det tar. Det spelar nämligen ingen som helst roll vad någon annan har att säga om det, när energin är borta är det inte mycket annat att göra än att försöka hålla ihop och hoppas på någon form av energimässig input som gör att orken att inte bara hålla ihop utan även att leva kommer igen.

Redan här vill jag förvarna om att det längre ner i inlägget finns med några bilder på Carros armar, efter en del av hennes självskadebeteende. Det är inga smaskiga sensationsbilder, så de som eventuellt förväntar sig bilder av sådant slag kommer att bli besvikna. Anledningen till att jag informerar om dem redan i början av inlägget är för att undvika att någon tar anstöt, samt för att möljiggöra ett eget val om huruvida bilderna är något man vill ta del av eller inte och därigenom även överlämna ansvaret för detta på var och en. Hur bilderna nedan uppfattas är antagligen väldigt individuellt. Det som gör att jag blir illa berörd av dem är det faktum att någon ska behöva må så dåligt att det blir nödvändigt att fysiskt skada sig själv för att lätta upp måendet en stund. Att denna någon dessutom i det här fallet är min dotter Caroline som senare valde att genomföra det yttersta av alla självskadebeteenden genom att ta sitt liv, gör det naturligtvis extra känsligt för just mig och min familj.

Det är idag relativt vanligt med självskadebeteende, speciellt bland flickor och unga kvinnor, men det finns ingen riktigt samlad bild av hur de på bästa sätt ska få bästa hjälp. Orsaken till att jag väljer att skriva om just självskadebeteende och även ta med några privata bilder, har två anledningar. Den ena anledningen är för att jag vill hjälpa till att sprida den internetbaserade enkät, som är en del i det överenskomna gemensamma arbete regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör för att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. Enkäten syftar till att samla in patienternas erfarenhet av vård och bemötande vid självskadebeteende. Undersökningen riktar sig till dem som under de senaste fem åren haft kontakt med vården på grund av självskadebeteende. Mer information om nämnda överenskommelse finns på SKL:s hemsida. Sista dagen för att besvara enkäten är den 30 april 2012.

Enkäten finns här.

En länk till SKL:s hemsida finns här.

Den andra anledningen är för att jag vet hur hjälplös man känner sig när man står bredvid någon som man älskar hur mycket som helst som har fulla sina armar med skärsår och ärr efter skärsår till följd av sitt självskadebeteende och dåliga psykiska mående. När Carro började skära sig själv med bland annat rakblad vet jag inte exakt, för hon var som de flesta andra bra på att dölja det till en början, men jag vet att hennes beteende eskalerade. Många gånger var jag rädd för att det skulle gå på tok och många gånger passade vi på henne för att vi var rädda just för att hon skulle dö. En del gånger när vi smög in i hennes rum för att titta till henne kunde det vara en blodpöl på golvet, blod i sängen, blod på lampknappar och väggar. Jag kan tala om att alla dessa gånger har paniken startat redan vid första anblicken av blod, paniken över att det värsta skulle ha hänt. När det sen gick upp för mig att hon fortfarande andades, började jag alltid skaka och fick kämpa emot gråten över hur dåligt min lilla dotter mådde och hur illa hon hade gjort sig själv. Hur jobbigt det än var för alla runt om att ständigt vara rädd och ständigt vara på vakt, så var det inget mot hur jobbigt det var för Carro.

Jag förstod aldrig riktigt då hur man kunde må så dåligt att man skar sig själv. Det var inte förrän Carro hade tagit sitt liv som jag fick en liten inblick i hur det kan kännas och att man kan må så dåligt att det faktiskt skulle vara skönt att avleda sin inre smärta genom att skära sig själv. En kort stund i samband med att hon dog, förstod jag att det antagligen var en lättare smärta att ha, en kontrollerbar smärta och en smärta som en liten stund kanske skulle medföra att det blev möjligt att fokusera på nåt annat än sitt inre som krackelerar och går sönder. Jag har sagt det förr och jag kommer att fortsätta att säga det. Om man mår så dåligt som Carro gjorde, då är man stark varenda dag man klarar av att fortsätta leva. Och hon var stark min Carro, hon kämpade hårt i sitt liv och för sitt liv. När det sen visade sig att ingen kunde hjälpa henne, ingen ens viste hur de skulle hjälpa henne, blev det inte lättare för henne. Hon sa många gånger till mig: - mamma, jag skär mig inte för att jag ska dö! Det gjorde hon nog inte heller. För när hon väl bestämt sig för att dö, så var det inte genom att hon skar sig. Istället tog hon tabletter och sprit för att avsluta det hela med att gå ner i älven och drunkna. Jag läste efter hennes död i hennes dagböcker om hennes upplevelse av att skära sig. Det var precis som jag uppfattat det, det lättade smärtan i hennes inre en stund. Min lilla stackars Carro. Jag önskar så att jag kunnat hjälpa henne på nåt vis, men det kunde jag inte och jag vet än idag inte vad jag skulle ha kunnat göra för att hjälpa henne till ett bättre mående. Det skär i mitt hjärta varje gång jag ser bilderna på hennes armar, varje gång som jag tänker på min vackra underbara dotter som numer är död. Död för att vaken jag eller någon annan kunde hjälpa henne. Därför tycker jag att det är viktigt att bidra på de vis man kan för att öka kunskapen om vilken hjälp alla de som är i samma situation behöver. Kunskap som kanske kan medföra att någon människa slipper må lika dåligt som min Carro gjorde.

Det finns alltid en rädsla hos mig att människor runt omkring mig ska uppfatta det jag gör som ett sätt att "bli tyckt synd om", att jag beter mig som ett offer. Därför kommer en del inlägg att skrivas med viss bävan, stor rädsla för att lämna ut mig så och en väldig kluvenhet. När jag startade den här bloggen hade det två syften. Dels skulle tankar och känslor bearbetas och dels kanske jag kunde vara till hjälp för någon annan människa som gått sönder inombords och förlorat fotfästet i livet. Det är därför, för möjligheten att kanske kunna hjälpa nån annan, som jag tänker trotsa mig själv och helt enkelt lämna ut mig själv som den lilla människa jag är ibland. Jag tänker inte göra det för att nån ska tycka synd om mig, utan för att nån kanske blir hjälpt av att se att det går att överleva. Och jag tänker göra det för mina barn, för Carro och Henke, som lärt mig så otroligt mycket. Det skulle vara väldigt förmätet av mig att inte ge dem erkännande för hur otroligt stor utveckling de tvingat fram, hur mycket de lärt ut.. inte bara till mig, utan även till sina sina syskon, släktingar, kompisar och till sina bekanta.

De gjorde det när de levde och de gör det fortfarande nu när de är döda - visar, vägleder, lär ut och utvecklar. När Carro levde uppfattade nog många henne som bråkig, självdestruktiv, uppmärksamhetstörstande, envis och svår. Men de som hade mod nog att våga titta närmare, att öppna sina sinnen lite på glänt och släppa in en annan människa som inte passade in i den norm de flesta strävar efter att passa in i, de såg en känslig, trasig människa som visade med alla medel hon hade vad som inte fungerade i hennes liv eller i samhället för de som går lite utanför den norm som tydligtvis ska vara den som gäller. Henke å andra sidan, var snarare ett föredöme för andra när han levde. Ett föredöme för hur vi ska bemöta varandra, ta ansvar för oss själva och för de omkring oss och att vi inte ska tolerera eller tyst titta på när någon annan far illa. Två syskon uppvuxna tillsammans, två helt olika levnadsöden, två på olika vis starka individer som faktiskt visade och gav andra omkring dem möjligheten att lära sig nåt, se nåt nytt, tänka utanför ramarna och att bry sig om. Till och med när de lämnade livet på olika vis gav de möjlighet till eftertanke, utveckling och chansen att se det viktiga i livet. Så för dem, för mina underbara, starka, modiga, älskade och väldigt saknade barn, tänker jag ibland offra min uppblåsta integritet och mina fåfänga rädslor och naket och utlämnande berätta om de upplevelser, känslor, tankar och erfarenheter som mina barn gett och fortfarande ger mig på olika vis.

En del inlägg kan därför bli väldigt utlämnande, väldigt personliga och väldigt ocensurerade. De känslor, minnesbilder, erfarenheter och tankar som jag delar med mig av kommer inte alltid att vara bekväma, behangliga eller på något vis inlindande i silke. Kanske kan en del inlägg uppfattas som stötande, okänsligt råa eller bara fel. Det är aldrig mitt syfte, men ibland är livet precis så okänsligt, rått och fel som det kan vara och ibland kommer jag i denna blogg att berätta om mina erfarenheter av det. Så att läsa det jag skriver här sker alltid under eget ansvar. Som med allt annat är det eget ansvar för vilka val man gör som gäller, att ta ansvar för att välja vad man vill läsa om och vad man orkar läsa om. Vill man bara läsa om lycka och ett liv som går som på räls är delar av den här bloggen helt fel ställe att läsa på.

Så med det sagt tänker jag nu, full av tillit till det egna ansvaret och mitt mod att trotsa mig själv, helt frankt avsluta kvällens inlägg med ett enkelt godnatt..