Natt igen. Lyssnar på regnet som smattrar mot mitt fönster. Lyssnar på sovande yngsta dottern Emelies lugna andetag. Lyssnar efter äldsta dottern i livet Camillas insmygande steg, efter en återfärd i bil hem. Sneglar på Henkes saker i mitt kök, som jag inte vågat röra alls idag. Orkar inte ännu med den känslostorm det medför igen, utan låter mig själv vila ett tag. Vet att Camilla inte vågat röra alls än, låter henne vänta tills hon orkar. Vet att Emelie tittade på skolböckerna och pärmarna, bleknade och slutade tvärt när hon förstod vems det var. Låter även henne ta det i sin takt.

Funderar igenom livet för mig själv i tystnaden och mörkret. Livet som fört med sig så mycket smärta, så mycket sorg och trasighet. Samma liv som även fört med sig så mycket underbart, så många skratt och så mycket lycka. Känner tacksamhet för alla fina stunder som varit, all kärlek som funnits och fortfarande finns, för möjligheten att fortfarande kunna lyssna på Emelies andetag i natten och att fortfarande oroligt få lyssna efter Camillas smygande steg när hon kommer hem. Det är med den känslan, känslan av en otrolig tacksamhet för allt det underbara, det fina och det storslagna, som jag tänker krypa ner under mitt täcke och fortsätta att lyssna på nattens olika ljud igen. Tills Camilla åter är tryggt hemma. Tills John Blund eventuellt behagar komma på ett snabbt besök. Tills det blir morgon om det så behövs. Det spelar ingen roll, det är en lyx i sig. Även det är jag tacksam för, för att jag återigen sansade mig nog mycket för att komma ihåg att det faktiskt är lyx det är.