Vad som än händer under dagarna som sveper förbi, vad jag än gör, vart jag än är och med vem jag än tillbringar min tid har jag alltid Carro och Henke med. Dem ser jag vart jag än tittar, jag har dem alltid i mina tankar jag bär dem alltid med mig i mitt hjärta. Dem, Camilla och Emelie. Fast det finns förstås en stor skillnad. Camilla och Emelie är inte bara med mig i mina tankar, mitt hjärta och min själ, de är här fysiskt också. Dem oroar jag mig för, längtar efter när vi är ifrån varandra, skrattar och gråter tillsammans med, bråkar med ibland när vi drar åt olika håll, har ett vardagsliv med och tar med i och planerar in när jag handlar, lagar mat, tvättar, funderar över hur helgen ska spenderas eller vad jag än gör. Camilla och Emelie är alltid med som en viktig del, en fysiskt närvarande del av mitt liv. Carro och Henke letar jag efter. Vart jag än är, vad jag än gör och med vem jag än umgås så letar jag efter närheten till dem och jag saknar dem. De finns alltid med i mitt medvetande och en del av mig är därför alltid abonnerad av dem, av mina bortgångna barn Carro och Henke.

Det är kanske så det ska vara, det är ju ändå tänkt att man ska se efter sina barn och finnas för dem under hela sitt liv. Kanske det är genom att se dem för sitt inre vad man än gör som blir istället för att oroa sig för dem som man gjorde när de levde. För oron är borta när det gäller Carro och Henke, det värsta har redan hänt. Dom är döda. Fast all den oro man tidigare känt är en del av att vara mamma, en jobbig del ibland, men en del som man inte vill vara utan. Kanske är det ett sätt att fylla upp lite av det gapande såriga hål som blir kvar i ens själ när man förlorar nåt av sina barn, att se dem inom sig alltid. När andra ser en väg framför sig vid bilkörning, ser jag en väg framför mig genom en film som spelas upp inom mig med Carro och Henke. När andra står inför en enorm disk, står jag inför samma enorma disk men tillsammans med Carro och Henke. När andra är på ett träningspass och fokuserar på de olika rörelserna, gör jag också det, men samtidigt är en del av mig upptagen med att se Carro och Henke för mig i mitt inre. När jag ser på Camilla ser jag min underbara dotter samtidigt som jag ser Carro och Henke i mitt inre, samtidigt som jag ser att Camilla tittar på mig och ser mig samtidigt som hon ser Carro och Henke inom sig. För Camilla ser världen som jag gör, genom de egna ögonen, men filtrerat genom bilderna av Carro och Henke. Hon är stark, Camilla. Så mycket smärta inom sig, men ändå med så mycket liv och det är beundransvärt. Om det gick, om jag kunde skulle jag lyfta all smärta från hennes unga, starka axlar. Det går inte, så jag följer beundrande hennes livsval. Hon gör kloka livsval, mogna livsval och val där hon prioriterar det viktiga. Hon prioriterar livet nu, kärleken till dem hon har nära och glitter. Det är så hon är min starka Camilla. Glittrande, klok, mogen nog att våga vara barnslig och så stark. Hon är en riktig stjärna och jag kan lugnt säga att jag är en av hennes största idoler. Hon är så värd att bli sedd som den underbara, starka, kloka människa hon är, av mig och av alla.

En del låttexter slår an lite extra i en, den här är en av dem. Klokt! Skratta ofta, lev nu, ta inget förgivet, var en så bra människa det går och ta vara på tiden för livet är kort. Lättbegripligt, konkret och precis som jag vill leva mitt liv.

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag

Vers 1
Jag har aldrig varit rädd, nä. Gått igenom sånt som varit fett wack
Livet är hårt och det visste jag då men jag följde inga råd jag är självlärd
Jag är det. Jag svär, bre
Vill leva fullt ut jag är värd det
Jag tuggar och ler. Och jag duckar problem för det är vad det är
Är det sant? Mannen, yeah!
Jag har lät mig av saker jag gjort. Saker jag sett nära min port
Där i min ort där fett med flous jämt saknades, inget vi tog lätt på
Men det var rätt så lätt att bli väck då
Folk i min närhet dom becknade hekton
Jag brukade bruka för att lämna misär
Nu gör jag så här

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag

Vers 2
Vissa dagar är brorsan på topp andra dagar är brorsan på noll
Vissa dagar är jag redo att dra för det känns som
att ingenting spelar någon roll
Som när nära går bort, livet tar stopp
Jag lever i nuet vår tid här är kort
Jag pussar min mamma på kinden och ax
För benim vill leva ut livet till max
Är det nånting jag lärt mig i livet är det att aldrig ta nånting för givet
Låt oss skåla för det för man får det man ger
Inget mera med det allt är skrivet
Gårdagen är redan förbi. Morgondagen är för långt bort i tid
Tar vara på tiden jag fått, det är så jag vill leva mitt liv

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag

Så jag skrattar idagx3
Följde inga råd jag är självlärd
Jag är det. Jag svär, bre
Vill leva fullt ut jag är värd det

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag

Sammanfattande kortversion av vardagens gilla gång under de senaste dagarna.

Blodtryckstagning, skogspromenad, träning gånger två i form av latin move och step, rundpingis, besök i Vallerås, besök i Sillerö, besök hos Tove gånger flera, tvättstugan, överraskande bjuden på pizza i hemmet, sol, hagel, regn, veckans regnbåge, besök av Tove, Majan, moder, syster och Magnus gånger flera, besök av psykbryt och präst, motorcykelbusar, hundliv, kaffekonsumtion ala enorma mängder, lunchbjudning hos Tove, suveränfilm med påföljande tankeverksamhet, filmkväll och grannsämja med salladsbuffé, naturupplevelser, solstollar, 35 svanar, idiotuppvaknanden till kravfyllda rop från hall, svineri som i marsvin, blanketter, kosmetikbranchen, träff med chef, parfym, mail om intervju, telefonsamtal, telefonsamtal, telefonsamtal och affärer. Naturligtvis har jag även haft kvalitetstid med komplexiteten, njutit av Camilla och Emelies suveräna sällskap och haft ett vanligt, rätt händelselöst vardagsliv.


Dock innebär ett relativt trivsamt vardagsliv per automatik att misstänksamheten gentemot den illvillige Mr Murphy och hans konstanta planerande för framtida katastrofer, genast eskalerat till oanade höjder. Han arbetar nämligen efter mottot, "plötsligt händer det", vilket alltid bör finnas med i planeringen i kombination med konstant beredskap för kommande attack. Vad som händer det vet man inte, men när Murphy ibland stryker medhårs gäller det att vara på sin vakt, det enda man nämligen kan vara säker på vid dessa tillfällen är att det händer, Det är tom svårt att räkna vad som kan komma att hända, trots en mycket kreativ framförhållning. När det händer är däremot relativt enkelt att räkna ut, tidpunkten är nämligen alltid när man är minst beredd. Nåja, även Murphy kanske sitter inne med några mer positiva egenskaper och förvånar med att fortsätta på denna mer samarbetsvilliga bana.


Parfym från chefen                         Suddiga svanar

Planen var att lägga upp fler kort för att styrka de senaste dagarnas händelser, men Murphy beslutade sig för att bevisa sin pålitlighet genom att omöjliggöra det. Sånt är livet ibland, så bildligt talat får ni nu lita på mina ord ;)

 

Carro begick självmord efter många års psykiskt lidande, som inkluderade bland annat självskadebeteenden. Det var inte otydligt för mig eller för någon annan omkring henne att hon inte mådde bra. Det enda som var otydligt var den hjälp hon själv och vi som fanns närmast omkring henne trodde hon skulle få i samband med att hjälpen efterfrågades. Ingen av de instanser, exempelvis skolan, socialförvaltningen eller barn- och ungdomspsykiatrin, som var inblandad kring Carro hade den kunskap och/eller de resurser som behövdes för att hon skulle få den hjälp hon var i behov av. Istället blev Carro ofta sedd som bråkig, besvärlig och ett problem. Hon själv mådde så dåligt att hon knappt orkade vara kvar i sitt eget skinn och fick utanpå det även utstå att stämplas som en besvärlig och bråkig person. Jag visste inte då och jag vet inte än vad jag skulle ha kunnat gjort för att hjälpa henne. Hade jag vetat det eller, ännu hellre, om de olika professionerna inom området som var engagerad kring henne haft den kunskapen, hade hon antagligen varit i livet idag.

 

Ingen ska behöva må så dåligt som Carro gjorde, ingen ska behöva se självmord som den enda utvägen ur ett sitt inre lidandet. Därför är det extremt viktigt att öka kunskapen kring psykisk ohälsa, självmord och suicidprevention. Det är lika viktigt att våga prata om det, att minska all okunskap som ger upphov till den mängd myter om finns kring självmord och att försöka hitta sätt att hjälpa dem som mår så psykiskt dåligt som Carro gjorde. Alfred Skoglund heter författaren till boken "När någon tar sitt liv - tragedierna vi kan förhindra", som precis kommit ut i handeln och finns att köpa. Frågeställningen är varför det år efter år accepteras att så många tar sitt liv, trots att det finns kunskap kring hur de flesta av dem kan räddas. Nedan finns en inslag från TV4 nyhetsmorgon från den 22/4-12 med just Alfred Skoglund och Ludmilla Rosengren, som förlorade sin fjortonåriga dotter genom självmord i maj 2008 och är intervjuad i berörd bok.

 

Min röst bar tydligen inte längre. Det var inget jag själv var medveten om, utan i min trasiga värld lät jag som vanligt. I alla andras värld viskade jag nästan fram det jag sa. Det var i det stadiet jag var när telefonen åter ringde. I och för sig ringde den ganska ofta, men många gånger pratade min dåvarande sambo med dem som ringde och vidareförmedlade sedan hälsningar till mig. Jag orkade inte, det fanns inte längre kraft kvar att ens prata mer än nödvändigt. Men nämnda samtal var dåvarande sambon bestämd på att jag ändå fick lov att ta. Det var från kommunen, en av nämnda organisations högt utbildade personer gällande krishantering ringde för att höra hur det var med mig. Jag tror att jag svarade att det var bra, konstigt nog eftersom inget längre var bra och det kändes som jag gått sönder. Det var antagligen vanan, vanan att alltid svara det som är bekvämt, vanligt och tryggt när någon frågar efter ens mående. Det som gör att ingen frågar något mer. I den situationen var det inte det mest trovärdiga svaret, men det spelade ingen roll. Jag visste ändå inte vad jag skulle svara, det fanns inga ord som skulle täcka in det jag kände och jag ville inte uttala det hemska ens för mig själv. Jag ville inte ta orden "Carro är antagligen död" i min mun eftersom det skulle göra att det kom ännu lite närmare, att det blev lite mer sant och jag ville inte, inte, inte att det skulle vara så. Det fick inte vara så helt enkelt! Jag vet att personen ifråga undrade om jag behövde någon hjälp, jag svarade nej för att sedan informeras om att personen ifråga tänkte ringa mig dagen därpå och ett flertal dagar till bara för att höra efter hur jag hade det. Sen la vi på. Det var första och sista gången jag hörde något från den personen i samband med Carros försvinnande och död. Istället ringde min chef, både den dagen och några dagar efter Carros försvinnande. Jag hade inte mycket att säga, det enda jag kunde göra var att berätta om vad som hände, vad som antagligen hade hänt och ge min tillåtelse till att hon berättade om det för mina kollegor.

Dagen fortsatte, människor kom och gick, mat lagades och kaffe serverades. Min värld var skyddad, långt bort och förvrängd. Trots det var alla ljud jobbigt höga och så gott som allt ljus smärtsamt starkt. Verkligheten var overklig och svåruthärdlig och det kändes som mitt hjärta var trasigt, krossat och aldrig mer skulle kunna fungera normalt igen. Det gjorde så otroligt ont. Ont i hjärtat, ont i själen. Ingen hade kunnat beskriva hur otroligt ont det gör rent fysiskt att förlora ett barn, samtidigt som ingen fysisk smärta kan göra ont på samma sätt. Framåt kvällen kom samma polis som jag pratat med i telefonen tidigare under dagen. Han hade samma professionella, lugna sätt som i telefonen att berätta vad som utförts. Han visade på kartor vart de hade letat efter min Carro och beskrev hur de skulle gå tillväga dagen därpå i sitt fortsatta letande. Så uttalade han orden.. Ha inte allt för mycket hopp om att det här kommer att sluta bra, jag har varit med i liknande fall och de brukar inte sluta på ett positivt sätt. Ställ in er på att det värsta har hänt! I min inlindade, förvrängda och chockade verklighet hörde jag vad han sa, förstod vad han sa och uppskattade att han var ärlig i det han sa. Samtidigt började mitt inre jämra sig och skrika högt i mitt huvud att det inte var så, för det fick inte vara så. Polisen hade fel, det värsta hade inte hänt för det fick inte hända. Inte mitt barn, inte min dotter, inte min Caroline! Förnuftets inre röst berättade obevekligt att det polisen förmedlade antagligen stämde, han hade antagligen rätt och det värsta hade hänt. Förnuftet tog överhanden och frågor om varför hon inte hittades, om inte drunknade människor flöt upp till ytan och varför inte dykarna såg henne ställdes. Samtliga fick tydliga konkreta svar. De frågor som polismannen inte hade svaren på, besvarades helt enkelt med den enkla frasen: det kan jag inte svara på. Tydligt, tryggt och lugnande. Snabbt kategoriserades han in i facket trovärdig. Det han sa verkade han ha belägg för att säga, han kastade sig inte mellan klyschor om hopp och olika inlindade förklaringar och han hade sagt det han trodde var det mest överensstämmande med sanningen, även om vi inte ville att det skulle vara så. Han uttalade orden ha inte alltför mycket hopp och det gjorde honom trovärdig. Det var vad mitt eget förnuft sa mig och han var modig nog att uttala det högt. Det kanske inte alltid är sanningen som är mest bekväm, men det är i alla fall för mig alltid sanningen som är mest uppskattad. Så var det även denna gång, eller framförallt denna gång. Nåt jag lärt mig efter allt är att det är det sanna, det modigt raka, ärliga och tydliga som får gehör och som ger en känsla av att bli bemött på ett professionellt, kunnigt sätt. Det är det tydliga som förmedlar lite trygghet i en situation där allt annat är kaos och det lyckades polismannen förmedla den där kvällen. Det förmildrade inte smärtan inombords, men det gav en känsla av bli bemött på ett respektfullt och mycket proffsigt sätt.    

När polisen och pappa med familj, som varit hos oss under hela dagen, hade åkt gick jag upp till Carros rum. Jag letade efter Carro, eller snarare efter nåt som skulle kunna berätta nåt för mig om varför hon var borta och varför hon inte sagt nåt om hur vansinnigt dåligt mådde. Jag letade helt enkelt efter någon form av förklaring, nåt som kunde berätta för mig varför allt var som det var och om varför hon inte bett mig om hjälp istället när hon var hem sista gången. Jag satt där på hennes säng i hennes rum och snusade på hennes kudde, samtidigt som jag försiktigt lät mina fingrar stryka över avtrycket av hennes huvud i kudden sen sista gången hon legat på den. Jag hittade en tröja som fortfarande luktade lite Carro, en liten liten länk till min dotter, och jag grät. Hela kroppen skakade och hela mitt inre skälvde. Det kändes som jag skulle kräkas, samtidigt fortsatte gråten att komma högljudd och hulkande. Mina fingrar höll krampaktigt om tröjan som fortfarande doftade lite Carro. Jag ville krypa in i den, trycka mitt ansikte mot den allt som gick men det gjorde jag inte. Jag gjorde inget som kunde göra att doften av min dotter skulle minska, ersättas av min doft och försvinna. Det enda jag hade som var lite grann Carro var hennes doft och den var jag rädd om, så rädd att jag beordrade alla andra att låta bli sakerna som var i Carros säng när jag så småningom utmattad gick ut från Carros rum och in i mitt för att lägga mig i sängen och fortsätta gråta. Smärtan i bröstet eskalerade och förmedlade känslan av att slitas sönder, av att snart dö själv eftersom det inte skulle gå att ha så mycket mer ont utan att faktiskt avlida. Där och då hände nåt, kanske hade jag fått min beskärda del av vad jag tålde och mina skyddsmekanismer tog över eller så hade jag änglavakt som klev in, för plötsligt blev jag alldeles varm i bröstet och kände mig helt och hållet trygg. Det var i den känslan jag var när jag tog min sömnmedicin och så småningom somnade, känslan av att vara innesluten i en väldig trygghet och med en väldig värme i bröstet.

Kan inte säga annat än att denna video slog an en känsla av deja vu.. På något vis känns det som nåt jag varit med om, nåt bekant eller kanske rent utav välbekant. Mina funderingar rör sig mot ett för mig naturligt mål för detta välbekanta, detta något i Murphys anda som kanske kan beskrivas som en vardaglig företeelse i vardagliga situationer i mindre genomtänkta former för företeelsen ;)

Efter Henkes död 3 december 2010, rasade familjen ner till en svart outhärdligt tillvaro igen. En tillvaro utan sömn, utan vilja och utan engagemang att egentligen vilja återgå till livet igen. Efter att vi redan en gång tidigare, i samband med Carros bortgång, försökt kravlat oss tillbaka till en fungerande tillvaro, kändes det inte som orken skulle räckta till ännu en gång. Det är svårt att hitta någon motivation efter att ha förlorat ett barn eller, som för mina kvarvarande barn, ett syskon. Det är inget som blir lättare efter förlusten av ytterligare ett barn eller ytterligare ett syskon. Det var i det omotiverade stadiet vi var, Camilla och jag, i mars 2011 när vi bestämde oss för att göra nåt vi aldrig tidigare gjort. För att säga som det är, hade det två år tidigare aldrig ens svävat genom mitt medvetande att det vore nåt som skulle inträffa i mitt liv att jag skulle göra heller. Camilla och jag bestämde oss för att försöka komma tillbaka till livet och kunna sova på nätterna igen genom att gå på gym. Ingen av oss trodde att vi tyckte om att träna och ingen av oss hade något behov av att vara sociala, utan vår enda avsikt med det hela var att försöka må lite bättre och som sagt att kanske äntligen kunna sova en natt igen. Så med den otroligt lovande starten knallade vi, med stor bävan, iväg till ortens gym och skrev in oss.

Vår syn på ett gym inbegrep ett ställe med obegripliga maskiner och extremt vältränade människor i senaste träningsoutfiten, som med näsan i vädret fnös åt alla mer otränade (läs totalt försoffade) individer som vågade sticka in sina ovärdiga huvuden på dessa mer snobbiga ställen. Dessutom hade både Camilla och jag fått uppleva en mängd olika bemötanden efter att Carro och Henke dött. Många väldigt bra bemötanden av många väldigt bra människor, men även en del ganska underliga bemötanden i form av människor som stod på behörigt avstånd och tittade och tittade, andra som gick förbi oss utan att låtsas om att de någonsin tidigare känt oss eller en del som storgråtandes och desperat slängde sig runt halsen på oss och vägrade att släppa taget medan de gång på gång mässade att förlora ett barn eller i Camillas fall en syster eller en bror måste vara det värsta man kunde råka ut för. Dessa båda referenser var de vi kombinerat inför vårt nya gymliv, dvs. vi var mer än skeptiska till vad som väntade oss när vi klev innanför dessa förskräckliga gymdörrar som antagligen innebar umgänge med både underliga maskiner och massa människor med underliga bemötanden. Vi hade rejält fel och jag kan nu i efterhand bara konstatera att det gym vi har på orten är ett suveränt ställe med helt underbar personal och en alldeles strålande gemytlig stämning. Vi har tur som bor där vi bor för det är nog svårt att hitta ett lika trevligt gym någon annanstans.

 

Vi blev mycket väl mottagna på nämnda gym av en mycket tålmodigt tränare, som med ett mycket bra bemötande lirkade in oss i gymvärldens alla förehavanden. Samtliga av gymets personal är suveräna och de har ett bemötande som många av dem som är så kallat professionella vad gäller bemötande borde få lära sig. Såväl panikångest, andnöd som hysteriska skrattanfall bemöts på ett suveränt, varmt och mänskligt sätt utan inslag som medför att det känns pinsamt eller jobbigt. Dessutom är samtlig personal helt enastående på att motivera och se det positiva. Mycket tack vare dem har vi, Camilla och jag, gått från att tro att vi inte tyckte om träning till att veta att vi älskar träning och det har snarare blivit svårare att låta bli att vara med på allt än att motivera sig att gå dit. Vår start där i form av styrketräning övergick ganska snabbt till deltagande i olika pass, samtliga väldigt roliga och dessutom med påföljande önskvärd effekt. Vi började må bättre, fick mer energi och sov i alla fall en del nätter. Så nu i januari tappade jag till följd av en enorm arbetsrelaterad stress alldeles för mycket energi, mitt hjärta började rusa precis som mitt blodtryck som rusade i höjden. Min energi räckte inte ens till att gå på gymet, som annars varit det som visat sig ge energi när inte mycket annat fungerat. Under drygt två månader har jag fått lov att enbart vila, men förra veckan begav jag mig så in i gymvärlden igen. Det var underbart! Min kropp kändes till att börja med som den spratt av glädje när det första passet började. Dock kan jag meddela att dagen efter det passet spratt den visserligen, men inte av glädje, utan av en extrem träningsvärk. Det var det absolut värt. Det är nog en av de få former av kärlek som trots att den är så smärtsam ibland, ändå är så underbar att jag skulle rekommendera den om och om igen. För så är det. Från att aldrig tänkt tanken att jag skulle sätta min fot på ett gym, kan jag helt ärligt säga att träning nuförtiden har blivit nåt jag inte vill vara utan. En form av kärlek helt enkelt.

 

Som tidigare nämnts är jag med i en grupp för föräldrar som förlorat barn, vilken under tisdagen träffades hemma hos två av gruppmedlemmarna. Det är bra möten och ett viktigt stöd med dessa personer som man kan säga allting till, som man kan gråta med, vara arg med, skratta med och som man kan minnas med. Minnas sina älskade barn utan att behöva fundera över hur det uppfattas, eftersom samtliga där har egna erfarenheter av att minnas, sakna och sörja.

Under gruppträffen kom ett sms med frågan om jag var hemma från en av Henkes närmaste kompisar, samma kompis som han varit på en Ozzy Osbournekonsert tillsammans med hösten 2010, som var med i samma band som Henke och som sen var en av dem som spelade på Henkes begravning. Jag meddelade att jag var på vift, samt hur de skulle få tag på Camilla. Eftersom jag träffat samma kompis tillsammans med ytterligare en av Henkes närmaste kompisar någon vecka tidigare visste jag vad det gällde. De kom för att återlämna Henkes förstärkare som varit i den gemensamma spellokalen, ända sen Henke själv tog dit den. Återigen gick en stöt av smärta genom min kropp. Återigen kom rädslan smygande, rädslan för att det än en gång skulle komma att slita upp, göra ont och få mig att rasa igen. För det är så det är. Att få hem något som tillhör ens avlidna barn, ger inte bara en närhetskänsla, utan det gör även otroligt ont.

Redan på väg in genom ytterdörren hemma stålsatte jag mig. Med försiktighet sneglade jag in mot köket för lokalisera vart Henkes förstärkare placerats, för att upptäcka den i ögonvrån där den stod precis innanför dörröppningen in till köket. Så fort jag bara kunde försökte jag att slå bort bilden ur mitt huvud, för att snabbt stampa fram till datorn utan att se mig omkring och utan att ens ta av mig ytterkläderna. Med stor koncentration ägnade jag mig sedan åt att studera allt som flimrade förbi på skärmen, allt i ett lönlöst försök att skjuta upp ögonblicket när mitt medvetande skulle få lov att acceptera att ännu en del av Henke kommit hem utan att han för den sakens skull var på väg att närma sig hemmet eller komma närmare oss. Det gick en liten stund, sen drogs mina ögon mot min älskade sons förstärkare. Samma förstärkare som jag skjutsat honom till Borlänge för att köpa sensommaren 2010. Samma förstärkare som Henke köpte samtidigt som han köpte sin älskade bas, som han döpte till Lina och som han var så stolt över. Där stod den nu i mitt kök och påminde mig om min älskade Henke och hur mycket jag saknar honom. Fem steg senare var jag framme vid förstärkaren. Jag lät ena handen, som skakade, stryka lite försiktigt över ena sidan på den. Henkes förstärkare, min älskade sons förstärkare. Så nära och så långt bort. Så ledsen och samtidigt så glad över att få känna lite närhet till min saknad son ändå. Bitterljuvt, hemskt och ändå en liten känsla av att åter ha honom lite nära.

Tårarna kom så klart, i mängder och svåra att stoppa. Tårar av en otrolig saknad och tårar för att det inte går att ändra, han är borta och jag hatar det. Än har inte känslan av saknad gett vika för känslan av all glädje Henke hade av sin förstärkare och av sin vackra bas. Så småningom kommer jag att kunna titta på den och komma ihåg den glädjen istället, men inte riktigt än. Den får stå där i mitt kök tills jag vet vart jag ska flytta den, tills jag kommer ihåg alla toner som flutit in genom mina öron från den och tills jag kommer ihåg all stolthet och all lycka den faktiskt gav Henke.

Carro lunchar nudlar i sitt rum                                Carro utanför sin lägenhet hon hade ett tag

 

Carro posar i sitt rum, min födelsedag 2007           Carro i sin lägenhet september 2008

 

Helgen spenderades som sagt i brottsofferjourernas anda vid Stiftsgården i Rättvik. Det innebar bland annat att under första dagen presentera sig själv kortfattat med namn, boendeort, arbete, familj, fritid och varför man valt att bli stödperson. Jag funderade länge på hur jag skulle säga. Jag har fyra barn, även om två av dem inte längre finns i livet, men skulle jag tala om att det numer bara är två av dem som lever? Så klev en av föreläsarna fram och presenterade sig. Förutom allt annat hon sa, talade hon även om att hon har en dotter som lever och en son som är död. Det avgjorde saken, min presentation innefattade mina fyra barn - två som är i livet och två som är döda. Senare under dagen kom samma kvinna fram till mig och frågade mig om mina döda barn och berättade även om sin döda son. Det var vad som krävdes för att jag sedan dess åter varit tillbaka till när Carro försvann och när Henke dog. Eftersom jag bestämt mig för att skriva om allt som har med dessa händelser att göra i den takt det kommer upp, så är det precis vad jag nu tänker göra. Jag tänker fortsätta där jag slutade förra inlägget om Carros försvinnande och död, fortsätta att berätta om hur jag upplevde det och hur jag kommer ihåg det. Även om jag är lika mycket tillbaka i tiden för Henriks död, kommer jag att berätta om det vid ett senare tillfälle. Det blir för rörigt annars, antagligen helt obegripligt för alla att förstå.

Måndagen den tionde november 2008 var en grå dag, en typisk novemberdag, ändå var det absolut inget som var typiskt över den. Bara det faktum att större delen av morgonen hade dominerats av polishelikopterns enträgna surrande när de sökte efter mitt barn i älven, gjorde dagen till en väldigt otypisk, för att inte säga helt makaber, dag. De sökte efter mitt barn, min Caroline.. min älskade Caroline, henne sökte dom efter i älven! Det fick inte vara så och ändå var det vad som hände. Men hur kunde det hända, det fick ju inte vara så, det fick inte hända min dotter, så hur kunde det vara henne de letade efter? Hela morgonen dominerades av känslor av chock, smärta och en väldig rädsla. Rädslan för att de faktiskt skulle hitta henne, att någon skulle komma och meddela att hon var funnen och att hon var död. Det skulle innebära att det inte fanns någon som helst återvändo, det skulle betyda att det inte längre skulle gå att ens försöka intala sig själv att allt bara var en ond dröm och att allt snart skulle bli normalt.

 

Vid tolvtiden ringde polisen för att meddela vad som pågick och vad som hade hänt tidigare under dagen. Samtalet ingav inget nytt hopp, snarare tvärtom, men det var i alla fall bättre att veta vad som hände än att inte göra det. Polisen berättade att de hade sökt efter stränderna från bron som ligger cirka en mil norr om där vi bodde till norr om centralorten med helikopter, att sikten ner i vattnet var väldigt dålig – kanske bara en halvmeter ner och att det inte skulle tjäna något till att fortsätta sökandet med helikopter under dagen just på grund av detta. Helikoptern skulle komma tillbaka en annan dag, kanske onsdag. Polismannen i telefonen berättade också att de hade sökt med hundpatruller, med dykare och även släppt ner sänken för att se hur strömmen i vattnet gick, allt utan resultat. Det var en tydlig polisman i telefonen. Han återberättade fakta om vad de gjort och vad som nu skulle komma att ske, utan svammel eller tröstlösa klyschor, i en säker och lugn ton. Trots allt kaos som rådde inom mig kunde jag därmed ta till mig vad han sa och förstå vad han berättade. Det är en viktig kvalitet när man är chockad, förtvivlad och trasig. Konsten att vara så säker i det man gör att man kan återberätta på ett lugnt och sakligt sätt och därmed förmedla en känsla av kompetens och respekt är jätteviktig. All eloge till polisen för det. Trots detta kunde jag när samtalet var slut bara vara kvar där i min overkliga värld fortfarande utan nytt hopp eller värre förtvivlan, allt kunde bara fortsätta i samma smärtsamt overkliga vakuum medan polisen fortsatte att göra sitt jobb.

 

Polisen hade bestämt meddelat mig tidigare att de inte skulle uppskatta min medverkan vid platsen, antagligen för att de skulle kunna sköta sitt jobb utan att de dessutom måste ta hänsyn till mig och mina reaktioner. Det spelade ingen roll, inget hade kunnat få mig att åka dit. All min tidigare tro på att jag om nåt av mina barn försvann skulle leta i varenda tänkbar vrå efter dem, var ersatt av erfarenheten av att faktiskt vara i den situationen och att drabbas av en bedövande kraftlöshet och en väldig hopplöshet. Helt plötsligt sviktade till och med min annars så osvikbara tro på min egen inre styrka, jag vågade inte ens åka dit. Inom mig fanns egentligen inget hopp om att Carro fortfarande var vid liv och bara tanken på möjligheten att vara närvarande när min älskade dotter återfanns död, gjorde att mitt mod svek och jag inte vågade. Det var inte längre alldeles självklart att min inre styrka skulle stå pall, utan jag var helt skräckslagen inför bara tanken på att se Carros livlösa kropp. Jag var livrädd för att det skulle göra så ont att jag slutligen faktiskt helt och hållet skulle slitas sönder, eller att jag för den delen skulle bli galen, så jag vågade inte helt enkelt. Jag orkade inte heller med min helt igenom bedövade kropp, så bedövad att det nästan kändes som om den inte ens tillhörde mig. Allt kändes overkligt, långt bort och inte sant. Jag försökte förstå att det ändå var sant, men kunde inte få ihop hur björkkvistarna som vajade utanför fönstret som om inget hade hänt iså fall kunde vaja på som vanligt. Hur kunde något överhuvudtaget vara som vanligt, fortsätta bete sig som vanligt där utanför mitt hem, när hela livet hade stannat upp och världen rasat. Hur kunde något vara som det brukade när min dotter var borta och antagligen död? Det var helt otroligt, nästan fräck att det var så. Borde inte hela jorden stanna när någon som var viktigast i världen antagligen inte längre fanns hos oss, fanns hos mig?

 

För information råder chock i mitt hörn på jorden! Den stora frågan för dagen är: har Murphy utan att meddela detta tagit semester? Det skulle i alla fall förklara en hel del. Idag är jag åter i kontakt med omvärlden på ett lurigt (som i telefon) sätt.

Murphy på semester.. kanske.. vilka möjligheter medför inte det? Den oväntade medvinden har i alla fall medfört sån chockad förvåning att jag redan är uppe, påklädd och i full färd med att inmundiga behövliga mängder kaffe. Vad kan inte denna dag leda till med en sån start? Underbart helt enkelt!

Får väl lov att ge mannen som ständigt strular till mitt liv en eloge. Egentligen vet jag inte om jag tycker han förtjänar det, men eftersom alla steg i rätt riktning ska uppmuntras så bortser jag väl från mina inre protester och gör en halvhjärtad vågenrörelse för att hylla detta enorma uttryck för samarbetsvilja.

Jag har sedan ett tag tillbaka ansett att det alltid är nåt pådrag på gång och att min telefon ringer eller låter oavbrutet. Så råkade frasen "jag får f_n aldrig vara ifred, jag ska tamejsjutton ta och byta nummer" slinka ur mig en dag, när det verkade som om alla från jordens alla hörn bestämt sig för att bombardera just mig med samtal eller sms. Då helt plötsligt hände det! Mr Murphy lyssnade intresserat till vad jag sa med motfrasen "poff till din tjänst" i beredskap. För att dessutom bevisa sin enorma samarbetsvilja såg han till att arbeta snabbt också, så redan morgonen därpå hade jag beviset i min hand. Det bestod av min telefon som helt plötsligt var helt obrukbar till allt annat än fotografering. Inga sms gick att sända och inga telefonsamtal var möjliga att ringa. Eller i alla fall nästan inga telefonsamtal, till Telia var det helt möjligt att komma fram och det var ju bra det. Det gav nämligen vetskapen om att mina två senaste telefonräkningar var betalda, men den innan dessa två hade uppenbarligen blivit bortglömd! I och för sig går det inte att påstå att förvåningen är så särskilt stor, det på grund av den enorma förvirringen som däremot är desto större. Tre minuter senare var nämnda faktura betald, men telefonen den fortsätter att vara obrukbar.. förutom som kamera då. Det enda förvånande med alltihop är Mr Murphys plötsliga samarbetsvilja. Ena dagen önskar man sig en tyst telefon, andra dagen är det verkställt. Vem hade kunnat tro det?

Eftersom Telia numer är de enda som går att nå via telefon, eller i alla fall via min telefon, så har en del funderingar kring vilken effekt ett konstant ringande till nämnda bolag för att småprata när jag är uttråkad, ensam, hungrig, ska handla, vill diskutera antalet sandkorn i Sahara eller helt enkelt inte har nåt annat för mig kan ha för effekt i samband med tiden för återaktivering av mitt abonnemang. Det skulle kunna leda till att de i ren desperation slår igång det bara för att få vara ifred förstås, men med tanke på Murphys senaste framträdande i mitt liv törs jag inte chansa. Antagligen säger de upp alla möjliga former av abonnemang och bannlyser mig ur Teliavärlden vid ett sånt försök, så njae.. det är nog lika bra att ligga lågt och istället försöka klura ut vilket nästa djävulskt genomtänkta schackdrag i den nya samarbetsandan från Mr Murphys sida kommer att bli.

Min filosofi är: man ska leva när man lever, man ska njuta av alla små mirakulösa händelser i vardagen och ta sig tid att se och höra människors storhet som visar sig bara man tar sig den tiden. Det är viktigt att inte ta allt förgivet, utan man ska ta tillvara på livet och dem man bryr sig om så länge man lever och har dem omkring sig. Men idag är jag trött. Trött, less, gnällig och ältande. Bästa sätt att definiera mig på just nu är nog i form av en tragisk figur eller trist varelse, men det är inte så jag vill vara egentligen. Jag vill leva, se livet och människornas storhet, njuta av alla nära och kära och ha roligt, få skratta och bjuda på mig själv.

 

Hemkomsten efter helgens brottsofferjoursutbildning innebar bröstsmärtor redan i bilen på gården. Inte för att jag ogillar mitt hem, utan antagligen för att det för närvarande enbart är förknippat med så många krav, så mycket måsten och så enormt mycket att göra. Inte i form av hushållssysslor, men i form av olika skrivna alster som ska skickas hit och dit till den ena eller den andra eller möten som ska till för det ena och det andra. Om det vore en sak, så vore det lugnt. Det är det inte, utan snarare är det ovanligt om det bara är en sak per dag som måste utföras. Nu är jag trött. Så trött att jag skulle behöva ta hand om mig själv lite, kanske kura ihop mig i sängen, kanske åka bort, kanske lita på att någon annan tog hand om allt som måste göras och skötas. Inte en dag, inte en vecka utan så länge att det verkligen gav utrymme för återhämtning, helande och dessutom tid för sorg. För så är det och så måste det få vara, sorg tar tid. Antagligen resten av mitt liv kommer den att ta tid och så måste det få vara.

 

Även om jag inte vill vara trist, tragiskt gnällig, ältande och trött, så måste det få vara så ibland. Även om det medför att jag bara överlever en stund så lever jag under tiden. Åtminstone om jag får tid att göra det, tid att orka, tid att hitta kraft och tid att sörja. Under den tid jag faktiskt överlever levande gör jag det genom att verkligen uppleva hur min energi är borta, uppleva min sorg och saknad och genom att uppleva att jag ibland inte orkar mer och då vill jag kunna få uppleva möjligheten till vila, återhämtning och återvändandet av mina livsandar. Det är när jag inte får det utrymmet, den tiden och vilan som hon kommer fram. Hon den sura, gnälliga, ältande och trista figuren och den tragiska varelsen, som jag inte vill vara. Då står hon bara där rätt som det är en dag, som idag, och kräver sin rätt till vila under högljudda protester mot såväl alla krav som allt annat som för närvarande försöker ta plats i mitt liv. Hon den tragiska trista ägnar sig åt låga former av ältande, gnällande och ett tjurande över världens orättvisor. Hon ger sig aldrig av förrän hennes uppdrag är slutfört, för det är nämligen så att hon har ett viktigt uppdrag. Uppdraget att sätta gränser, säga ifrån och skapa utrymme för all den återhämtning jag behöver. Så även om jag egentligen inte vill vara den där bittra varelsen som invaderar min kropp, så tar jag emot henne som min vän. En riktig vän som värnar om mig en stund, ser till att jag får lite av det jag behöver och som alltid ställer upp när det behövs.

 

Så en del dagar får vara levande överlevande i tristhetens och tragikens tecken. Jag vet nämligen att det är de dagar som kostnaden för en längre tids för mycket inkasseras och att de dagarna utgör den livboj som gör att andra dagar innehåller liv, storhet, mirakler, njutbarhet, glädje och skratt. Så även dagar som idag kan vara bra dagar, på ett underligt bitterljuvt sätt, bra för att de berättar att snart så blir det bättre igen.

Öppnade förstrött min facebook-sida och noterade ett nytt meddelande, vilket snabbt öppnades. Orden som mötte mig var snälla ord, modiga ord och ord som berörde mig väldigt. En modig människa hade tagit sig tid att skriva ett meddelande där hon delade med sig av sitt tyckande och tackade dessutom för att jag delade med mig av min blogg. Kan meddela att inte ett öga var torrt, i alla fall inte nåt av mina, när jag läste det meddelandet. Riktigt rörd, riktigt glad och riktigt imponerad över att få så snälla ord till mig, kan jag bara från djupet av mitt hjärta säga Tack!

Henke var rädd för fiskmåsar. Han tyckte att de var något av det läskigaste man kunde råka ut för på ett par havsslipade klippor eller en sandig badstrand. Vi delade inte den uppfattningen. För mig betyder måsar nåt positivt, som att det kommer en sommar och nu för tiden betyder de även en närhetskänsla till Henke. 

Igår (tisdag) kom måsarna. De flög så högt att det enda som bevisade att de kommit, var deras skränande sånger som med jämna mellanrum svepte ner mot den lerigt våta marken. Idag var det sol och blå himmel och måsar som faktiskt var synliga där de stolt seglade omkring och skränade ut sin närvaro. Under husgudarnas sedvanlig kvällsäventyr efter järnvägsspåret i hopp om att hitta något nytt doftspår att helt galet försöka följa, lunkade jag med och ägnade mig samtidigt åt nåt helt annat än suspekta dofter. Jag studerade den som alltid lika vackra stjärnhimlen, när de åter dök upp i mitt synfält. Fria, vackra och så vita att det nästan såg ut som om de strålade ikapp med stjärnorna. Måsarna tog uppenbarligen en kvällstur de med, kanske för att se på stjärnorna eller antagligen för att ägna sig åt nåt mycket mer måsaktigt än så. Vad det nu än var som fick dem att flyga runt och visa upp sig mot den svarta kvällshimlen, medförde synen av dem en varm känsla som spred sig i kroppen samtidigt som ett leende började leka i ena mungipan. Där flög de i all sin måsighet och bara vidareförmedlade känslan av en kommande sommar genom sin blotta närvaro. Så vackra, så underbara och så mycket påminnelse om Henke.

Ibland kan en och annan mås faktiskt komma med ett meddelande. Ibland bara om att det är vår på riktigt, ibland om att sommaren faktiskt är på väg och ibland om en så väldigt efterlängtad närhet till min så väldigt saknade son.

 

Under en dag tycks det kunna hända en hel del, fast det inte ser ut som det händer nåt. Som idag. Vid första anblicken av idag verkade det vara en dag som alla andra, vilket i och för sig är rätt eftersom alla dagar innehåller en mångfald av händelser. Jag börjar om..

 

Dagen idag var en vanlig dag, en dag som alla andra dagar, det vill säga en dag med en mångfald av händelser – de flesta små och inte alldeles tydliga, men för den sakens skull inte obetydliga. Starten innebar kaffe med besök. Kaffe är ett viktigt inslag i livet och kan därför behöva nämnas mer än en gång. Kanske ett av de viktigaste inslagen för att en dag överhuvudtaget ska bli dag och inte enbart genomlevas i nån form av gråtöcken, som enbart forceras framåt på grund av det starka sug efter nån odefinierbar flytande substans som ger en påföljande känsla av att vara vid medvetande. Brist på koffein under dagens första timmar är, på grund av påföljande våldsamt skrikande inre och för den delen yttre, en enorm hälsorisk. Blir man inte galen, så blir någon annan galen på en och båda tillstånden är lika hälsovådliga. När koffeinnivån var säkerställd till åtminstone inte längre farligt låg, gjorde sig arbetslivet påmint. Dagen till ära i positiv anda och genom en positiv kvinna. Glad i hågen företogs därefter en resa norrut. Resan visade sig vid framkomst innehålla erbjuden lunch, kaffe, meditation och mer kaffe. Samtliga aktiviteter medförde en insättning på energikontot. En energisk version av gott och blandat helt enkelt. Under nämnda besök gjorde även verkligheten i energikrävande form sig påmint.

 

IT-teknik i all ära, men ibland vore det bäst om en del inte kunde få tag på en i tid och otid. Rent ego är jag för trött, alldeles för sliten och har alldeles för lite energi för att kunna avkrävas att hålla uppe någon annan. Mina barn är en sak, dem gör jag vad som helst för att hålla upp. Det innebär även att försöka hålla mig själv över ytan och upprättstående, för rasar jag är risken väldigt stor att mina kära döttrar också gör det. Därför kan jag inte se till att hålla uppe någon annan, före vare sig mina barn eller mig själv. Det är dock inget som tas emot på ett alltigenom positivt sätt, snarare tvärtom hos en del och denna del vill dessutom gärna poängtera sitt ogillande genom att försöka generera skuldkänslor. Det lyckas dessutom relativt ofta och då med en fatal energiförlust som följd. En energiförlust vars följder är svåra att åtgärda och som sällan hinner ombesörjas helt innan nästa energiattack av liknande karaktär påbörjas. Så var fallet även idag. Trots tidigare energiförluster av liknande beskaffenhet, fortsatte idag ett av utifrånkommande hot mot den redan farligt låga energinivån sin ständigt pågående stridsföring. Även idag följde samma konsekvens som så många gånger förr, nämligen att energin så gott som försvann. Känslan när det händer är förtvivlan. Sätt tanken på att det är en enorm kraftansträngning att kliva upp en del dagar i relation till att den lilla energin som finns dessutom slungas iväg till följd av krav från någon som borde veta bättre, så kanske känslan av förtvivlan blir förståelig. Det medför nämligen att det lilla som annars skulle kunnat genomföras, inte längre är möjligt och bara det i sig tar energi.

 

I vilket fall som helst packades såväl energiförlust som jag in i bilen och drog iväg till Smäckestugan vid Malungs kyrka för deltagande i grupp för dem som förlorat någon. Det är bra att träffas i en sån grupp, det ger mycket att kunna se att andra känner liknande känslor, är med om liknande situationer och konstant sällskapar med den ständigt närvarande tröttheten. Kvällen handlade om hur vi mådde just nu, i jämförelse med hur vi mådde precis när vi förlorade våra nära och kära. Det är modiga människor som är med i gruppen, människor som vågar visa upp sin sårbarhet, sin sorg och sin litenhet inför livet och dess skeenden. Samma människor törs även skratta åt livet, vara glada för de stunder de fått och växa av sina erfarenheter. Det är en ynnest att få delta i grupper av nämnda slag och tacksamhet är ett ord som inte riktigt räcker till för att beskriva känslan som kommer sig av den möjligheten. Dessutom erbjuds fika och naturligtvis kaffe, allt i kombination med en tänd brasa i kaminen och ljus på bordet. Så i motsats till energiförlusten innan, är dessa sammankomster en form av energipåfyllnad. Efter avslutad gruppsammankomst stod affärslivet och väntade. Det i sig är en katastrof energimässigt, men idag var det lite annorlunda. På vägen till affären pratade jag med två personer i telefonen. Båda samtalen lämnade efter sig en känsla av nja, sådär. Flertalet tydliga minustecken på energikontot. Inne på affären stötte jag däremot ihop med en väldigt uppskattad person, som jag inte sett på ett tag. Det var kvalitet, som naturligtvis genererade omedelbara pluspoäng på redan nämnda energikonto. Ibland kan en kram från någon man tycker om och respekterar faktiskt utgöra skillnaden mellan en bra och en dålig dag, även om dagen idag har innefattat en hel del positivt så var nämnda möte en riktig vitaminkick för själen. Dessutom inhandlades kardemummaskorpor och det i sig är totalt uppenbart bra för själen. Väl hemma fick jag besök. Förutom att Emelies pappa följde Emelie in när han skjutsade hem henne, så kom Tove. Tove, kaffe och kardemummaskorpor är helt klart en insättning.

 

För att sammanfatta dagen, de positiva bitarna har utgjorts av: kaffe, arbetslivskvinna, besök norröver med lunch, kaffe och meditation, grupp, ljus, brasa, handlande kramar, kardemummaskorpor, Tove och Emelie med pappa. De negativa bitarna har utgjorts av: energislukande stridsföring, handlingen i sig, suspekta telefoner och energiförlust som tog energi. Enda som återstår att göra är väl att som vanligt välja. Välja det förhållningssätt som man anser gynnar en bäst och för min del är det att se de positiva aspekterna av dagen som övervägande. En vanlig dag, men en ovanligt bra dag med andra ord.

Trött, grå, regnig och kall dag. Har därför ägnat mig åt trötta aktiviteter, som att sova bort dagen. Har inte varit till någon större hjälp, men det hade det inte varit att låta bli heller så varför skulle jag. Dessutom, under tiden jag sov pågick tydligen aktiviteter i mitt kök. När jag kom ner nyvaken och disorieterad, var disken ett minne blott och maten stod på bordet. Ett klart bevis för vilken enorm förbättring lite sömn kan medföra.

I övrigt har lugnet hägrat. Det mesta som hänt har varit att det numer har flyttat in flera knölar i mitt hus. Kan uppfattas som att det går utför, först svin och nu knölar, men svinen är den typen av svin som är trevliga (läs inburade - det förklarar mycket) och knölarna är av den mer blommande karaktären. Blommande knölar är alltid trevliga, till skillnad från vissa andra knölsorter som man helst håller utanför sitt liv så gott det nu går. Camilla glittrar förkylt omkring, Emelie svassar förnöjt runt i hemmets lugna vrå och till och med husgudarna har intagit en relativt lugn inställning för dagen. Är bra, en del dagar är till för att vila och samla krafter. Energispardagar helt enkelt.

Livet går uppenbarligen sin lustiga lilla gång oavsett vilken inställning man har till det, så även idag. Det storartade med den här dagen har, precis som med många andra dagar, varit de människor omkring mig som påvisat möjligheten att välja inställning och med det även upplevelse och påverkan på de omkring sig.

Trots ett relativt sent uppvaknande och stress i hjärta och själ, har det varit en sån där dag när jag tagit tillvara på viktigheter i mitt liv. Det innebär att jag haft förmånen att umgås med en del av mina nära och kära, både i personlig och IT-baserad form. Det är som vanligt stort! Tack vare alla erfarenheter jag gjort i livet som medfört insikten om att det inte är en total självklarhet, har jag dessutom varit närvarande nog att kunnat suga i mig dagens alla upplevelser till fullo. För det är stort att få lyssna till sin syster som med självinsikt delar med sig av en liten del av sin tankevärld, höra nära vännen beskriva sitt positiva, alltid starka och trygga, sätt att tackla ett av barnens insjuknande och akutenvistelse, få kärlek beskriven för sig i så vackra ord att ögonen tåras av en person som lika väl prestigefullt kunnat använda sina ord för att såra och att få känna samhörigheten med alla dessa underbara människor omkring en.


Ovan nämnda summering medför en koppling till Robin Sharma och nedanstående citat. Är ganska väl överensstämmande med de erfarenheter dagens möten medfört, samtidigt som det faktiskt talar väldigt mycket för sig själv.

"Varje människa som lever idag har makten att inspirera, påverka och lyfta varje person de träffar, genom gåvan att vara en god förebild. Och det behöver man ingen titel för att göra".

Ännu en påsk, utan att hela familjen är samlad. Ännu en påsk när traditioner inte längre betyder särskilt mycket, för de traditioner vi brukade ha brukade vi ha tillsammans.. Vi.. Carro, Camilla, Henke, Emelie och jag, vi skapade våra egna traditioner som vi höll oss till vid påsk, jul, födelsedagar och midsomrar. Nu när allt har hänt, när Carro och Henke är borta känns det inte lika viktigt att hålla på våra traditioner längre. Vi som vi var är inte längre kvar, utan nu försöker Camilla, Emelie och jag skapa oss ett nytt vi. Det blir inte lika, saker som tidigare var viktiga är inte lika viktiga och traditioner vi alla hade tillsammans blir mer en påminnelse om vilka vi var en gång men inte är längre. Traditioner som är mycket mer en påminnelse om den tomhet Carro och Henke lämnat efter sig, än något positivt, familjärt eller nära. Det är bara ett sätt att ytterligare tydliggöra hur tomt det är när två av stolarna numer är tomma och hur halva vi, som i det vi vi var, är.

Så den här påsken åker Camilla till Branäs för att umgås med sin pappa. Emelie och jag är ensamma hemma idag och vi har gjort allt annat än påskpysslat. Emelie är sjuk och har ingen energi alls, dessutom har hon nog smittat mig för även jag börjar känna av halsen. Vi har ätit potatisgratäng och fläskytterfilé och inte ett enda ägg. Inte särskilt traditionellt påskigt, men ganska mysigt ändå. Vi dukade med levande ljus och servetter och satt här bara Emelie och jag och var helt nöjda med det. Senare ska vi käka chokladpudding och kolla på film. Jag och Emelie, med Camilla på vift, ska vi i vårt nya vi göra allt som inte är traditionellt påskigt, men som ändå är tillsammans. Vi tillsammans, för det är det enda som är riktigt viktigt numer, det är att vi är rädda om den tid vi har tillsammans och har vett att uppskatta den så mycket det bara går. Det gör inget om vi inte sitter ihop under påsk längre, det är viktigare att vi har vardagar där vi är rädda om varandra. Känslan av att vart vi än är, på samma ställe eller inte, så är det vi mot världen - vi som i vi i vår familj. Det som är kvar av vår familj, vår nya familjekonstellation. Vi mot världen, eller förhoppningsvis hellre vi tillsammans i världen.

Efter att ha haft en dag med underbara döttrar (älskar så!) omkring mig, fick jag en liten energikick, diskade och lagade mat. Det kanske inte låter så stort, men det är det. Vissa dagar är det en omöjlighet att företa sig det överhuvudtaget, så när det blir gjort är det bara att göra vågen och jubla av förvånad glädje.

Trots det så smög den sig på mig igen från ingenstans, känslan av outhärdlig saknad. Jag saknar dem! Jag saknar Carro och Henke och jag vill ha dem här! Tittade på kort av dem, mina vackra barn. Det var ett dumt val, eller det var det väl kanske inte heller för det skulle inte ha gjort någon skilland om jag inte tittat på korten. Jag vill inte vara utan dem! Jag vill ha dem hos mig! Jag saknar dem och det gör ont att vara utan dem, att aldrig få träffa dem igen, att de är borta för alltid och jämt. Jag hatar att det är så!

Igår skickade Carros vän Marre ett kort till mig på Carro och Emelie som bakar. Älskade ungar! Blev glad, blev ledsen och blev tacksam för att jag fick den skickad till mig. Emelie blev jätteglad, åh det är jag och Carro sa hon strålande. Camilla tyckte om den, Eve gillade den och jag gillade den mycket. Samtidigt är det så sorgligt att se. Där var hon, min Carro, mitt i livet med vad allt det innebär och bakade med sin lillasyster. Hon brukade baka, måla och pyssla med Emelie. Hon gjorde det fast hon inte var på topp i livet för att hon tyckte om att göra saker med Emelie, tyckte om att pyssla och tyckte om att vara huslig. Så var hon min vackra Carro, strulig, skör, ledsen, deprimerad men också underbar, kreativ, huslig, intelligent, älskade julen, älskade sina syskon, älskade mig, ärlig, tydlig, hade en suverän humor, kunde diska upp eller städa bara för att glädja, fotograferade, duschade i timmar, färgade håret ofta, gillade katter, gillade Sherlock och hon gick genom sitt korta liv levandes. Naturligtvis hade hon dagar när hon bara överlevde, försökte vila efter alla turer, men ofta ofta gjorde hon saker som en person som verkligen lever gör. Beundransvärt!

Tänker många gånger på det hon sa, det jag efter hennes död läste i hennes dagböcker. Den här världen är bara skit. Är det ingen mer än jag som ser hur den verkligen är? Det är en hemsk värld, en förljugen värld, en värld full av massa spel och lögner, ser folk verkligen inte det? Jag förstår hur hon menade. Nu förstår jag faktiskt hur hon menade. Världen i sig är glittrande, vacker, magisk och en gåva, det är en värld att leva i. Däremot är alla mänskliga fulspel, all prestige, maktkamp, våldshandlingar, egenvinning, lögner, svek m.m. bara fult, mörkt och hemskt - precis som Carro uttyckte på så många vis. Mitt i allt detta mörker som hon befann sig i var hon ändå ett lljus, ett ljus som en del dagar bakade bullar med sin lillasyster Emelie.

En del dagar, som idag, är lite mer trötta, lite mer oinspirerade, lite mer omotiverade. Helt enkelt lite mer av allt, men allt som är innefattar någon form av negation. Det beror inte på nåt speciellt, utan dessa dagar bara dyker upp med jämna mellanrum för att påminna om att andra dagar helt enkelt är lite bättre och lite mer värda att njutas av. Av nån anledning verkar dessa mer-dagar dessutom alltid innefatta lite mer krångligheter. Det spelar ingen roll vad som ska utföras, utan det mesta har en förmåga att gå lite mer på tok. Tvättmaskinen krånglar, eller om inte den krånglar så krånglar du när du ska slå på den genom att springa in med höften i luckans låsanordning och bli lite mer blå än vanligt. Nån verkar ha ränt runt i ditt hem och kastat grejer omkring sig som naturligtvis trampas på eller tår lyckas sparkas in i, bara för att du ska bli lite mer öm. Det blåser lite mer än vanligt och vindarna är lite mer kyliga än de brukar och innehåller dessutom lite mer sand än annars, så du per automatik får en lite mer sandad syn på tillvaron som faktiskt leder till att nåt blir lite mindre - tyvärr är det som minskas flytet för dagen medan alla negationer konstant fortsätter att vara lite mer. Därefter verkar allt dessutom vara lite mer öken och du känner dig till och med lite mer helt jävla utmattad än vanligt.

Den stora frågan är vid det här laget vad det går att göra för att dagen ska bli lite mer uppåt, lite mer utvecklande eller lite mer effektiv? Förändra förhållningssätt kanske, acceptera att en del dagar bara är lite mer helt enkelt eller personligt utvecklad och mogen som du är hitta någon klatschig liten lärdom att dra för att bli lite mer sofistikerat komplicerad?

Dagen till ära gjorde jag nåt lite mer förfinat och lite mer invecklat utvecklande. Jag bestämde mig snabbt för att utnyttja dagens riktning lite mer, tog lite mer ansvar för att förändra upplevelserna av dagen och kröp helt enkelt ner under täcket och sov lite mer. Det ledde till att dagen helt plötsligt blev lite mer inspirerande, lite mer glittrande och till och med lite mer effektiv. Till och med tvättmaskinen bestämde sig därefter för att bli lite mer medgörlig, vilket ledde till att tvättberget minskade lite mer. Nu tänker jag strax dricka lite mer kaffe och därigenom få till och med lite mer energi. Dagen som till en början verkade bli lite mer öken än och innefatta en känsla av att vara lite mer blåst än vanligt, visade sig istället blåsa lite mer i medvind och bli en mycket bättre dag än jag hade förväntat mig.

Åter en dag som faktiskt inneburit skönsång och födelsedagsfirande på sängen. Idag fyller Emelie nio år! Eftersom hon sovit hos Magnus under helgen, så for Camilla och jag dit tidigt, tidigt. Tidigt, tidigt var klockan 07.40 och då sov Emelie än. Farmor och farfar var också där och tillsammans klev vi in i sovrummet och sjöng jamåhonleva så bra vi kunde, vilket med andra ord var katastrofartat. Det gjorde inget för Emelie blev glad. Hon vaknade och satt sig yrvaket upp, såg nästan förskräckt ut (det var hon antagligen med tanke på det skräckfyllda i att vakna till våra ljuva stämmor) tills hon kom ihåg att dagen till ära var hennes födelsedag och därmed en mycket viktig dag. Det är inte ofta man faktiskt hinner väcka sina barn när de fyller år i den åldern utan istället brukar den väl utförda prövningen "sova räv" vara vad som gäller, men idag lyckades vi faktiskt väcka Emelie på riktigt. Det blev lyckat. Naturligtvis fick hon paket, som hon yrvaket öppnade. Det bästa av allt var ett nintendo spel som hon fick av Magnus, hon pussade faktiskt till och med på det i ren glädje och det var underbart att se. Farmor hade gjort tårta, som gick i rosa. Den var himla god och himla fin. Fin var också Emelies förnöjelse och glädje över starten på sin födelsedag och med den blev hela morgonen suverän!

Det har varit en blandad dag, en dag med mycket glädje men även en dag med uppgivenhet, trötthet och mycket oro. Lugn och ro, som jag efterlyst sen jag var i äldre tonåren, är nåt som jag snarare tror är en myt än något som verkligen går att uppnå. Det bästa med dagen var att Emelie blev så himla nöjd! Det är livskvalitet att lyckas göra sina barn glada, nöjda och faktiskt lyckliga i stunden man varit med och ordnat. Det är alltid underbart att se sina barn glada och lyckliga förstås, men mina kvarvarande barn har varit med om så mycket i livet redan att de gånger man lyckas bidra med nåt som får dem att le en stund, är så helt och hållet sagolikt strålande att det inte finns mycket som kan jämföras med det. Det sämsta med dagen var 112-samtalet till följd av att en närstående person meddelade att denne överdoserat mediciner och sömnmedel i syfte att ta sitt liv. Turligt nog är det inget som Emelie är medveten om att det har försigått i bakgrunden, det var hennes dag idag och så skulle det få vara också. 



Emelie fyller år den 1:a april, men det var idag det var dagen för hennes överraskningskalas. Just att det var en dag för tidigt bidrog nog en del till att Emelie inte räknade ut att det var på gång. När Camilla fyllde 20 år och blev firad med ett överraskningskalas, tyckte Emelie att det verkade vara så roligt att hon också ville ha det så. Från att ha önskat sig ett kalas på badet med kompisar, ändrade hon sig i all hast till att inte vilja ha kalas alls för sina kompisar utan hon ville minsann bli överraskad av släkten och de som inte är släkt men så gott som familj ändå. Vi kompromissade, vi hade ett överraskningskalas där tacos stod på menyn och enbart Emelie och nära familj (genom både blods- och livsband) och släkt var med. Det blev väldigt lyckat. När Emelie helt ovetandes klev in hos grannarna där kalaset var och vi ropade surprise, blev hon så blygt förvånad att så tyst har nog ingen hört henne förr. Det gick förstås över efter en stund och medan vi åt började vi babbla om hur vi skulle ta oss dit vi skulle sen, det kunde ju bli jobbigt att gå så långt som en mil, om flytväst och sovsäck hade packats ner osv. Emelie blev mer och mer nervös, men även mer och mer nyfiken. Hon gjorde en hel del försök att få någon av oss som var närvarande att försäga oss om vad som var planerat, men vi höll tyst. När det så äntligen var dags för avfärd fick hon en ögonbindel på sig, precis som Camilla, och så körde Eve, Camilla, Johanna och Anna omkring på henne ett tag för att hon inte skulle veta vart hon var på väg. I syfte att ytterligare förvilla henne angående färdriktning och destination, fick Emelie kliva ur bilen och gå runt ute här och där. Väl framme vid destination okänd, som för övrigt utgjordes badhuset som vi hyrt i smyg, väntade jag, Magnus, två kompisar och en kusin när Emelie anlände fortfarande försedd med ögonbindel. Det var den kompromissen jag nämnde tidigare, när vi bjöd in i alla fall två kompisar och en kusin utöver familj och släkt, men med tanke på den exceptionella småskalighet denna kompromiss utgjordes av går det nästan inte ens att räkna den som en sådan. Vi gjorde ju i alla fall nästan som Emelie sa, så det får allt anses knappt nämnbart som kompromiss. Dessutom blev det knappt nämnbara väldigt lyckat, så därmed är den diskussionen avslutad. 



Camilla, Eve, Johanna och Anna ledde fram Emelie mot badhusets dörr, lurade henne ett flertal gånger på vägen att lyfta benen högt för att hon inte skulle snubbla över de icke befintliga stockarna och så kom hon in och fick äntligen ta av sig ögonbindeln. Hon blev glatt överraskad och väldigt förtjust av såväl nämnda destination som det faktum att Elvina, Jennifer och Linn också var där. Om vi vetat det hade vi kunnat bjuda fler, men eftersom Emelie varit lite trött på slutet så gjorde vi nästan som hon sa och höll oss nästan bara till familjen. Det badades, åts glass, delades ut godispåsar och lektes. De av kvinnligt kön bytte naturligtvis om inne på herrarnas. Varför? För att vi kunde och för att vi kände oss väldigt busiga när vi gjorde det.





Så till det som drog ner glädjen en hel del snäpp för dagen. Redan medan vi åt tacos togs första kontakten av relativt oväntat slag. Obefogat tjurigt och relativt obegripligt. Stämningen runt bordet blev spänd ett tag, eftersom samtliga uppmärksammade att jag var i nåt mindre trevligt. Emelie kommenterade det kort, med att hon förstod då inte vad det var som hände. Det var den mesta inblandning hon hade i händelsen och det var bra. När vi sen förflyttat oss till badhuset ringde det igen. Personen i andra änden meddelade den här gången att denne intagit en överdos av mediciner och sömnmedel i syfte att ta sitt liv. Jag ringde 112 och meddelade vad som hänt och kollade sedan så personen i fråga kom i kontakt med ambulans mm. Kontakterna med aktuell person var inte särskilt harmoniska och min insats var inte bejublad. Det gör inget, jag hoppas bara att det går bra. Jag vet nämligen inget mer. Jag vet inte hur personen mår, inte vart denne är eller om/vilken behandling som satts in. Jag vet faktiskt inte ens om det gått bra. Det känns olustigt att inte veta, oroande och bara nervpåfrestande, samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur otroligt onödigt detta agerande var. Många hamnade i kläm, det händer i och för sig alltid såna här gånger, många blev och är oroliga och rädda och många ligger sömnlösa och funderar oroat. Jag tänker automatiskt tillbaka på Carro såna här gånger. Hon redde upp en hel del, gjorde sig sams med de hon eventuellt var osams med, fixade till det hon kunde och såg i möjligaste mån till att på sitt hemliga vis ta ett vänligt farväl av dem hon hade nära. Så vitt jag vet finns det inte många likheter med dagens händelse. Det är bara tragiskt alltihop!

Dessa händelser i form av totala ytterligheter är vad som väger in dagen. Lycka till följd av barnaskratt (från såväl snart 9-åringar som 20-åringar) och umgänge nära och kära kontra rädsla, olycka, medicinöverdos och nödsamtal. Jag vet inte än hur jag ska förhålla mig. Jag är naturligtvis galet glad över att Emelie fick en så lyckad dag, det andra går inte att förhålla sig till än. Det kommer det inte riktigt att göra förrän jag vet hur det gått. I vilket fall som helst avslutades min dag med en helt oväntad tulpanbukett på mitt köksbord när jag kom hem. Det värmde mitt hjärta. Ibland kan tulpaner faktiskt vara det som får dagens vågskålar att väga över mot positivt och så kändes det idag.