Ännu en dag i den vansinniga trötthetens tecken, med gnällig offrighet som främsta drag. Ständiga djupdyk i mörka dalgångar är tydligen den syssla som ska vara förhärskande numer. Jag är helt enkelt trött, omotiverad och en sorglig figur som inte längre hittar nåt som gör att det känns vidare ljust. Flyktberedskapen är på topp och jag vill bara bort, så långt bort som möjligt och allra helst till havet. Som sjukskriven och ensam om alla utgifter är så långt bort som möjligt inte mer än promenadavstånd från hemmet. Nämligen är nämnda komponenter inget som rekommenderas för ett liv på resande fot eller i lyx, utan snarare för att prova den mer asketiska livsstilen. Egentligen spelar det kanske inte heller någon roll. Hur långt bort som helst skulle ändå innebära att jag själv var med och det är mig själv, mina tankar, känslor och min totalt panikartade rastlöshet som gör att jag vill bort. Det och kanske hela situationen egentligen. Arbetsgivaren, den långa vintern, alla krav som jag inte orkar med och så mig själv. Bort eller sova, bara ligga och inte göra nåt. Det är vad jag vill, vad jag orkar för den delen.