Så blev det en sån dag igen, eller i alla fall blev slutet av dagen så. Lördagen som skulle vara så bra och som bara skulle innehålla trivsamt umgänge och trevlig samvaro. Så dök hon upp igen, den bittra, griniga eländesmänniskan, som ingen hade lust att umgås med. Allra minst jag. Min idé om trevligt innefattade inte att ha henne här. Hon bufflade in på sitt osedvanligt irriterande sätt, betedde sig illa och använde dessutom ett otrevligt språk. Vem tror hon egentligen att hon är och varför tycker hon att hennes medfödda rätt är att tränga sig på hos folk som bara vill ha lugn och ro?

Det är tur att alla runt omkring mig har sånt tålamod, eller egentligen är det väl bara jag som har tur att det är så. De andra genomlever, tack vare det, den där eländeskärringen som rätt som det är intar min kropp. Själv hade jag antagligen blivit rabiat, det vill säga om det inte pinsamt nog var just jag som betedde mig på detta rabiata sätt. Den jävliga bitchen dyker upp när energin tryter och jag inte orkar med mig själv. Ingen runt omkring har någon anledning att misstänka att det är mig själv jag tröttnat på. Istället ger jag dem all anledning att tro att det är dem jag fått nog av. Det underligaste av allt är att de inte får nog av mig.

Det enda som går att säga till mitt försvar är att jag, när det åter lugnat ner sig kring mig, när nattens tystnad ger tid för självrannsakan och reflektion och bitchen tjurigt släppt sitt grepp om mig och dragit vidare för att förstöra någon annans tillvaro, i alla fall har begrepp att förläget säga förlåt. Det är då jag återigen ödmjukt inser att även idag försiggick en uppvisning i tålmodig storhet omkring mig. Även idag hade jag dessa underbara människor omkring mig, som är guld i min värld. När jag förläget förklarat mitt dilemma, att det inte har med dem att göra utan att det är mig själv jag inte orkar med, och sagt förlåt, blir svaret: - det är lugnt, men det var bra att du tog upp det. Som sagt storhet och dessutom storhet i guldig form.