Det går inte att lägga upp kort på bloggen numer uppenbarligen. Hade det gått hade jag lagt upp några bilder på Henke, en bild på en mycket misslyckad mer kaksmet än kaka och en bild där man ser Henkes ryggtavla när han vandrar in i vardagsrummet bärandes sin akustiska gitarr. Nu går inte det och det är synd, men spelar väl egentligen en mindre roll. Alla bilder på Henke finns nämligen ändå ständigt bevarade, alltid tillgängliga i mitt inre.

I förrgår natt på väg ner för trappan blev jag ståendes för att titta ut på den underbart vackra månen, som spred sitt sken genom trappfönstret. Just genom det fönster där en lite spretig blomma står, den sista blomman jag någonsin fick av min son. Det är en höstglöd utan några blommor, oansenlig och sliten, men den vackraste blomman som finns. Nu stod den där i månskenet och inom mig fick jag upp en tydlig bild på min älskade Henke i kombination med hans familjärt interna smeknamn. Jag saknar honom, jämt. Jag älskar honom, alltid. Jag vill inte vara utan honom en endaste liten sekund till. För alltid är alldeles för länge, drygt ett år och fem månader är alldeles för länge.

Bilden på kaksmetskakan som nämns ovan tog vi den nionde november 2010, mindre än en månad innan Henke dog. Samma dag som Carro dött två år tidigare. Jag hade vispat ihop kaksmeten utifrån ett recept baserat på kaffekoppar istället för deciliter och i ren förvirring tagit en alldeles för liten kakform. Men det visste jag inte då, den kvällen när jag bara skulle ta en promenad med husgudarna och bad Henke passa och ta ut kakan ur ugnen. När jag kom hem sa Henke med lugn röst: - kakan.. den kanske inte blev riktigt lyckad. Det hade han rätt i, min kära son. Han hade tagit ut den ur ugnen på utsatt tid och stjälpt upp den som sig bör, med den lilla petitessen att kakan fortfarande var rinnande. Camilla utbrast full i skratt: - men hur kunde du inte se att den inte var klar, Henke? Han svarade med samma lugn som tidigare: - ibland när mamma ger en uppdrag får man göra vissa val och nu fick jag välja på att låta den vara kvar i ugnen och bli klar samtidigt som den svämmade över kakformen, eller att ta ut den fast den inte var klar så jag tog ut den. Vi skrattade som galningar alla tre åt att han ändå hade följt mina anvisningar och dessutom stjälpt upp den halvrinnande kakan, medan vi satt runt köksbordet och mumsade halvfärdig kaka med sked. Ett bra minne och bra bilder att ha kvar, både inom sig och som kort. Jag fick lov att baka en ny kaka som kompensation två veckor senare, det tyckte Henke var det minsta man kunde begära efter att ha varit kakvakt men bara fått halvgräddad kaksmet för besväret. Det var en dryg vecka innan han dog, även den kakkvällen var en bra kväll. En kväll med mina barn, i alla fall tre av dem.