Jag är jävligt rolig

Min filosofi är: man ska leva när man lever, man ska njuta av alla små mirakulösa händelser i vardagen och ta sig tid att se och höra människors storhet som visar sig bara man tar sig den tiden. Det är viktigt att inte ta allt förgivet, utan man ska ta tillvara på livet och dem man bryr sig om så länge man lever och har dem omkring sig. Men idag är jag trött. Trött, less, gnällig och ältande. Bästa sätt att definiera mig på just nu är nog i form av en tragisk figur eller trist varelse, men det är inte så jag vill vara egentligen. Jag vill leva, se livet och människornas storhet, njuta av alla nära och kära och ha roligt, få skratta och bjuda på mig själv.

 

Hemkomsten efter helgens brottsofferjoursutbildning innebar bröstsmärtor redan i bilen på gården. Inte för att jag ogillar mitt hem, utan antagligen för att det för närvarande enbart är förknippat med så många krav, så mycket måsten och så enormt mycket att göra. Inte i form av hushållssysslor, men i form av olika skrivna alster som ska skickas hit och dit till den ena eller den andra eller möten som ska till för det ena och det andra. Om det vore en sak, så vore det lugnt. Det är det inte, utan snarare är det ovanligt om det bara är en sak per dag som måste utföras. Nu är jag trött. Så trött att jag skulle behöva ta hand om mig själv lite, kanske kura ihop mig i sängen, kanske åka bort, kanske lita på att någon annan tog hand om allt som måste göras och skötas. Inte en dag, inte en vecka utan så länge att det verkligen gav utrymme för återhämtning, helande och dessutom tid för sorg. För så är det och så måste det få vara, sorg tar tid. Antagligen resten av mitt liv kommer den att ta tid och så måste det få vara.

 

Även om jag inte vill vara trist, tragiskt gnällig, ältande och trött, så måste det få vara så ibland. Även om det medför att jag bara överlever en stund så lever jag under tiden. Åtminstone om jag får tid att göra det, tid att orka, tid att hitta kraft och tid att sörja. Under den tid jag faktiskt överlever levande gör jag det genom att verkligen uppleva hur min energi är borta, uppleva min sorg och saknad och genom att uppleva att jag ibland inte orkar mer och då vill jag kunna få uppleva möjligheten till vila, återhämtning och återvändandet av mina livsandar. Det är när jag inte får det utrymmet, den tiden och vilan som hon kommer fram. Hon den sura, gnälliga, ältande och trista figuren och den tragiska varelsen, som jag inte vill vara. Då står hon bara där rätt som det är en dag, som idag, och kräver sin rätt till vila under högljudda protester mot såväl alla krav som allt annat som för närvarande försöker ta plats i mitt liv. Hon den tragiska trista ägnar sig åt låga former av ältande, gnällande och ett tjurande över världens orättvisor. Hon ger sig aldrig av förrän hennes uppdrag är slutfört, för det är nämligen så att hon har ett viktigt uppdrag. Uppdraget att sätta gränser, säga ifrån och skapa utrymme för all den återhämtning jag behöver. Så även om jag egentligen inte vill vara den där bittra varelsen som invaderar min kropp, så tar jag emot henne som min vän. En riktig vän som värnar om mig en stund, ser till att jag får lite av det jag behöver och som alltid ställer upp när det behövs.

 

Så en del dagar får vara levande överlevande i tristhetens och tragikens tecken. Jag vet nämligen att det är de dagar som kostnaden för en längre tids för mycket inkasseras och att de dagarna utgör den livboj som gör att andra dagar innehåller liv, storhet, mirakler, njutbarhet, glädje och skratt. Så även dagar som idag kan vara bra dagar, på ett underligt bitterljuvt sätt, bra för att de berättar att snart så blir det bättre igen.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0