Dessa nätter. I vanliga fall är natten min tid, lugn, tyst och med utrymme för reflektion och själavård. Under senare år har nätterna, åtminstone en del av dem, blivit nåt helt annat. Istället för den lugna harmoni som vanligtvis råder dessa timmar, är natten numer den psykiska tortyrens tid. De innebär ändlösa timmars vridande fram och tillbaka i sängen, medan tankarna vandrar runt på egenmäktigt vis i spiralformade olösbara formationer. Skulle John Blund mot all förmodan titta förbi, medför det en orolig sömn med mardrömmar, spänningar i kroppen som lämnar värkande muskler till nästkommande dag, panikartat mumlande och ett krampaktigt tag runt närheten som för att förhindra ytterligare försvinnanden. Så ser nätterna ut när verkligheten sluttar brant neråt igen och allt inom mig gör uppror mot att än en gång hamna i det inre mörker som jag lärt mig att avsky.

Det borde kanske vara en vän, en möjlighet att bearbeta, att komma ett steg närmare acceptans och någon form av läkning. Kanske är det vad det egentligen är, mörkret som väntar igen, men det är inte så det känns. Det tar alldeles för mycket kraft, för mycket tid och för mycket av den glädje livet skulle kunna medföra. Det slukar allt som är ljust, håller det gömt och frågar viskande vad meningen med allt egentligen är. Dessutom arbetar det i maskopi med nattens mörker och förvandlar dessa timmar till sitt territorium att verka ostört och ödeläggande på, medan påföljande dagar därmed tvingas gå i ett grått töcken av omotiverat varande. Det finns inget att göra för att förhindra det, det går inte att ändra eller skjuta ifrån sig. Kanske skulle det vara lättare att bara acceptera istället för att kämpa emot, men det i sig skulle vara att ge upp och ge upp finns det inget utrymme för. Nej dessa nätter, åtminstone en del av dem, kommer att fortsätta med sina gissel. Kanske nu, kanske ett tag framöver eller kanske resten av livet och så måste det tydligen få vara. Det gäller under dessa mörka nätter, att komma ihåg vad som är ljust, minnas det som är glädje och liv och tålmodigt invänta den vändning som alltid kommer. Till och med under dessa mörkare nätter gäller det, som i allt annat i livet, att välja. Så det är vad jag gör, jag väljer.

 

Som vanligt väljer jag livet, så därför genomlever jag den nattliga tortyren och mörkret som tar alldeles för mycket kraft. Jag vet nämligen, trots att det ibland känns otröstligt, smärtsamt och alldeles för svårt, att det vänder i perioder och att det är dessa perioder som innehåller liv och livet är trots allt värt att leva. Till och med i det mörkaste svart glittrar livet till med jämna mellanrum, ibland som de älskade döttrarna, ibland som en smekning över kinden eller ibland som en kär vän som lyser upp med sin närvaro. Det är så det är när det är livet som leder dagarna framåt. Då glittrar varje minut, varje nu, med livets närvaro i det lilla som är det stora. Då lyser varje sekund och det är alltid dessa sekunder jag väljer, även när det ljusa skenbart verkar lysa med sin frånvaro. Alltid samma val, eftersom alla andra val vore en skymf mot dem som är kvar, en skymf mot dem som gått bort och en skymf mot livet självt som trots allt är en enorm gåva och den gåvan väljer jag att förvalta väl. I alla fall så väl jag kan.