Redan i sjunde klass var Henke bestämd på att det var byggprogrammet han ville gå, så han la ner mycket möda och slit för att nå sitt mål. Han lyckades med bravur och började mycket glad och stolt hösten 2009 på bygg i hemkommunen och trivdes som fisken i vattnet. Det gick bra för honom där och han, tillsammans med kompisen Jens som dog i samma bilolycka som Henke, fick som enda byggelever sommarjobb av kommunen 2010. Elever som går byggprogrammet får arbetskläder, nåt bälte som Henke talade om och verktyg vid programstarten. Verktygen ansvarar eleverna själva för att hålla i gott skick och vid avslutat program får de dessutom dessa verktyg.

Eftersom Henke var så stolt över att gå på bygg, så glad över varje dag där, hade Camilla och jag som önskemål att han skulle få med sig det där verktygsbältet han pratat så mycket om i kistan. Henkes lärare, som Henke respekterade högeligen, berättade när han var hem till oss några dagar efter Henkes död, att det troligen inte skulle vara möjligt eftersom Henke inte skulle komma att avsluta byggprogrammet och därför inte kunde få dessa grejer. All eloge till läraren som efter många samtal såg till att Henke skulle få samtliga av sina grejer, trots att han aldrig skulle komma att avsluta sina studier. Dock blev detta inte klart förrän efter Henkes begravning, så bältet kom aldrig med Henke i kistan. Nu är dessa grejer då hemma äntligen. De står i köket och inte ens i min vildaste fantasi hade jag förstått hur mycket saker det rörde sig om.

När pappa var hit med grejerna sov jag, energin är inte på topp så en stor del av tiden går för närvarande åt till vila och, när det är möjligt, sömn. Camilla, som gjort mat, väckte mig på eftermiddagen för att vi skulle äta tillsammans. Jag vimsade yrvaken ner i köket, för att i ögonvrån få syn på Henkes grejer vars anländande jag vid det laget hunnit med att förtränga. När jag vred huvudet för att se efter vad som fångat min uppmärksamhet, fick jag syn på en av Henkes t-shirtar. Där låg den i en låda med alla övriga kläder han haft i skolan, samma t-shirt som jag köpte åt honom en av gångerna vi var i Borlänge tillsammans. Den var, precis som de andra hemkomna kläderna, otvättad och jag kunde inte låta bli att sträcka mig efter den och suga in lukten i mina näsborrar. Den luktade fortfarande lite Henke, min Henke som är borta och som jag aldrig kommer att få se igen. Den luktade mitt barn, min älskade saknade Henke som jag inte har kommit på hur jag ska kunna leva utan i resten av mitt liv. Tårarna av all den saknad jag känner konstant trängde fram, omöjliga att hålla tillbaka. Jag styrde mina steg in på toaletten, skakade i hela kroppen och grät. Som jag längtat efter att känna doften av mina döda barn igen och nu fick jag möjligheten att insupa Henkes doft en gång till, trots att det bara var från en av hans använda förvarade t-shirtar. Det slet i mitt bröst, gjorde ont, sprängde och gick sönder. Saknaden intensifierades ytterligare och känslan av att inte klara av, att inte orka vara utan honom hela livet förstärktes lite till. Samtidigt som det gjorde så otroligt ont, var det en helt ovärderlig gåva. Möjligheten att vara lite nära Henke igen. Så smärtsamt tacksam.