Snuttifiering. Första gången jag hörde ordet var på en konferens i Stockholm för några år sedan. Jag tyckte ordet var alldeles bedårande och underbart gulligt. Det var inte förrän jag satt på rälsbussen på väg hem igen, som ordets innebörd sjönk in i mitt medvetande. I samma ögonblick som jag begrep att snuttifiera är detsamma som att förlora helhetssynen till följd av att man delar upp en helhet i små snuttar eller helt enkelt förenklar saker och ting på ett inte alldeles fördelaktigt sätt, förlorade ordet stor del av sin tidigare glans. Trots det kan jag än idag inte helt och hållet låta bli att tycka att själva klangen i ordet har en viss charm. Det vill säga alla gånger utom när jag själv står öga mot öga med den snuttifierade verkligheten, idag i form av ett snuttifierat tankesätt. Enligt mitt synnerligen partiska synsätt, var inte jag den snuttifierande länken dagen till ära. I alla fall inte till att börja med.

Snuttifieringen ramlade över mig helt oförutsett och under en av dagens dalgångar. Irriterad över det faktum att en del tydligen helt hänsynslöst tar sig tolkningsföreträde framför alla andra, tog jag fram stora nuharjagminsannfåttnog-kappan och svepte kränkt in mig i den. Tack och lov tog det inte allt för lång stund innan det trista i denna utstyrsel gick upp för mig och jag återigen kom ihåg att jag ju har ett val. Medan jag förläget krängde av mig nämnda kappa, svepte Sören Kierkegaards tankar om att leva innerligt återigen in i mitt medvetande. Enligt hans sätt att se kan en människa ta sig igenom tre stadier i livet. Det första stadiet, det s.k. sinnliga stadiet, är materiellt och innebär att vi samlar på saker, berusar oss med ting och mår bra av det. Det andra stadiet som är det innerliga stadiet, är när vi är närvarande i oss själva, tränar oss på att uppfatta vår egen vilja, vågar göra våra egna val, handlar efter vår inre röst, lär känna oss själva, hittar vår egen sanning genom att titta in i oss själva och lever efter den istället för hur vi tror att vi borde leva och sist men inte minst omfattar det även hur vi förhåller oss till andra. I det sista stadiet – det andliga – ser vi utanför oss själva och söker efter något mer, det s.k. alltet.

Helt otroligt! Upptäckten av att jag, istället för att ta hand om mig själv och mitt mående, hade snuttifierat min egen verklighet på grund av någon annans sätt att ge uttryck för sina tankar smackade in i min hjärna samtidigt som stora röda varningslampor började blinka och högljudda sirener vilt började tjuta innanför min pannlob. Så klart! Av gammal vana hade jag utan att reflektera tagit förgivet att det låg någon form av sanning i den andres sätt att se på världen, känt skuldkänslor över att jag någonstans ifrågasatt det och därför tagit mer hänsyn till den personen före mig själv. Naturligtvis fick det mig att känna mig irriterad! Självklart går det inte att bara ta över någon annans tankar, uppfattningar och idéer och se dem som sanna om de inte någonstans överensstämmer med den egna inre sanningen, utan reaktion! Det fanns bara ett att göra. Jag kunde nästan känna hur min pannlob vibrerade av tjuten från min inre nödbroms när jag lät livet sakta ner lite och gav mig själv möjlighet att ärligt fundera över situationen. Jag var inte irriterad över den andre personens snuttifierade tankesätt, jag var irriterad över att jag glömt att lyssna på mig själv och därigenom inte heller klarat av att välja hur jag skulle förhålla mig till det hela! Helt enkelt, så var jag irriterad över att stå öga mot öga med den snuttifierade verkligheten och dessutom vara länken till den.

Allt som behövdes var lite tid. Tid att inse att jag inte delade presenterat tankesätt, att jag kunde välja förhållningssätt och dessutom fundera över vad jag själv ansåg var sant i situationen och vad jag ville. En kort stund hade jag alltså stått där i en kappa som inte på något vis var klädsam och glömt bort att ta hänsyn till vad jag vill ha ut av livet, vad jag längtar efter och hur jag vill ha saker och ting. Jag hade till och med glömt bort att det bara är jag som kan välja vilka steg jag vill ta för att nå dit jag vill. Efter denna insikt fylldes jag åter med tillit till att vara på rätt väg och att jag har förmågan att även fortsättningsvis välja åt vilket håll jag ska gå, för att hålla mig till det som är det rätta för mig. Enda kruxet är väl att komma ihåg vad det är jag vill och att använda mitt omdöme för att välja det jag känner mig bekväm med.

Med detta utrett tänker jag förnöjt krypa till sängs, trots att frasen ” Never argue with an idiot. They will only bring you down to their level and beat you with experience.” tyst klingar i mitt bakhuvud. Nåja, till och med frågan om vem jag egentligen argumenterade med idag får pinsamt nog anses nedlagd vid det här laget. Finns bara ett att göra. I rest my case.