Dessa morgnar! Varför kommer de alltid så tidigt och dessutom för tidigt? Försöker för närvarande få ihop mina olika delar, som verkar ha intagit en väldigt avslappnad position och, som det känns, inte samma position. Vad gör det? Solen skiner, luften är klar och jag ska på.. japp, möte. Idag är det möte med arbetsgivare, Försäkringskassa, läkare och psykbryt. Kan bli ett intressant möte, men jag är inte det minsta upplagd. Uppenbarligen inte alla mina delar heller, de vill mycket hellre vila. Kanske på trappan, helst med mycket kaffe. Nåja, var dag ny så det kommer antagligen fler dagar med möjlighet till trappkaffe, sol och klar luft - i alla fall förhoppningsvis, för några garantier har man aldrig.

Men en del saker har jag ändå hunnit med att fundera igenom under morgonen. Vi stressar ofta runt i livet och gör sånt vi borde göra, men hur ofta gör vi sånt som får oss att känna oss levande och som får oss att må bra? Vad är det som är allra viktigast i livet. För mig varierar det så klart. Förutom min familj, min familj är alltid viktigast, men ändå glömmer jag ibland att visa dem det. Trots att vi bara har alla till låns, även oss själva, glömmer vi ofta att visa dem och oss själva hur viktiga de och vi är. Vi är ändå fast med oss själva hela livet, det är en ganska lång stund som jag ska stå ut med mig själv. Så åter till frågan, hur ofta gör vi sånt som får oss att känna oss levande? Eller hur ofta går vi genom livet levande istället för att genomlever det?

Tänkte dela med mig lite av en del av George Carlins livsvisdom. Han var en amerikansk ståup komiker med vass tunga och som var känd för sina många provocerande uttalanden, gärna samhällskritiska sådana. Han blev 102 år innan han drog vidare, så han hann väl med att samla på sig en del vetande om livet.

Ett uttaladen han gjort om livet och döden: Det mest orättvisa med livet är hur det slutar. Livet är tufft, det tar mycket av din tid. Vad får du ut av det? Din död! Vad är det, en bonus? Jag tror att livscykeln är bakvänd. Du borde dö först, så du får det ur världen. Sen bor du på ett ålderdomshem. Du blir ut slängd när du blir för ung, och får en guldklocka, du börjar arbeta. Du jobbar tills du är fyrtio år och du är ung nog att njuta av din pension. Du provar droger, alkohol, du festar och blir redo för gymnasiet. Du börjar i grundskolan, du blir ett barn, leker och har inget ansvar. Du blir en liten baby, du flyttar tillbaka in i magen och spenderar dina sista nio månader flytande. ....och du avslutar som en orgasm. 

Himla kul! Dock tycker jag att det säger en del. Vi borde dö först, så vi får det ur världen. Är det inte så att väldigt många människor går genom livet, så rädd för att dö, att de glömmer att leva? Nåväl, tillbaka till livsvisdom nu då.

1. Undvik alla nonsenssiffror - dessa inkluderar ålder vikt och längd. Låt din doktor oroa sig över dessa siffror, det är han avlöand för.
2. Försök att bara skaffa glada och pigga vänner - de sura och griniga drar bara ner dig.
3. Lär så länge du lever.
4. Njut av enkla saker.
5. Skratta ofta, länge och högt.
6. Tårar är ibland oundvikliga - försök att uthärda sorg och smärta, de är en del av livet. Den enda som är med dig hela ditt liv är du själv, så LEV MEDAN DU LEVER.
7. Omge dig med sånt du älskar - vare sig det är din familj, vänner, husdjur, prydnadssaker, musik, växter eller hobbies. dITT HEM ÄR DIN FRISTAD.
8. Vårda din hälsa - om den är god, försök att bebehålla den. Om den är instabil, försök att förbättra den. Om den är är bortom din förmåga att förbättra, skaffa hjälp.
9. Ta varje tillfälle i akt att berätta för folk att du älskar och tycker om dem.
   

Enkla råd, men ändå goda råd. Det kanske är så det är med livsvisdom och vad som får oss att må riktigt bra. Kanske är det bara i det enkla, lilla och genom att förändra inställning som man kan må bra. I vilket fall som helst anser jag att George Carlin var exceptionellt bra på att använda sig av ord och det avgudar jag :)