Jag följer Yasmine som i sin blogg skriver starka texter om bland annat psykisk sjukdom och idag medförde det en snabb flashback till alla turer runt min älskade dotter Carro. Turer när vi bland annat kontaktade individ och familjeomsorgen på soc och barn och ungdomspsykiatrin (BUP) för att hon skulle få hjälp att må bättre. Om jag vetat hur lite hjälpt hon skulle komma att bli genom det, eller snarare om jag vetat att det skulle medföra att hon blev än mer stjälpt hade jag aldrig blandat in någon av dessa instanser. När jag startade min blogg var ett av mina syften med det att kanske kunna vara till hjälp för någon annan som förlorat någon eller några av sina nära och kära, kanske kunna visa på att det går att överleva och ibland även att leva. När jag nu slungades tillbaka till allt det min dotter som redan mådde väldigt psykiskt dåligt fick genomleva, bestämde jag mig för att jag även ska skriva en del om allt det. Kanske någon blir hjälpt av att se att det finns andra i liknande situation, kanske jag kan beskriva lite av hur det är att hjälplöst gå bredvid någon som man älskar så mycket som mår så dåligt utan att ha den minsta aning om hur man ska kunna hjälpa. Kanske det ger någon en insikt om hur det är att tro att man efter många års kamp ska få hjälp att hjälpa, men istället upptäcker att ingen vet hur man ska hantera någon som faller utanför normen och att man dessutom betraktas som besvärlig när man påpekar vad som inte fungerar. Förhoppningsvis medför det för nån en förståelse för att alla de personer som mår så dåligt att de inte klarar av att hålla sig inom de ramar samhället satt upp och därför ses som bråkiga, som problem eller till och med som farliga i allra högsta grad också behöver förståelse, att bli lyssnade till och ett respektfullt bemötande i stället för att bli utestängda, stämplade och förtalade. Inte vet jag, men på nåt vis känns det som om det även är ett sätt för mig att stå upp för min dotter som fick kämpa så hårt i en otroligt oförstående värld. Eller så är det helt enkelt så att ibland är det bra att göra saker för sin egen skull och strunta i vad andra tycker. 

Det jag har sett i samband med Carros dåliga mående som medförde att hon inte hade någon given plats i vårt samhälle, har gjort att det andra kallar samhällets skyddsnät upplever jag som en förtäckt form för att på minst kostsamma sätt bedriva en verksamhet med mänskliga försökskaniner. Innan jag beskriver en del av de upplevelser jag fått genom Carros resa behöver jag samla en del energi, men även hitta ett förhållningssätt som inte medför att jag enbart spyr galla. Det gör mig nämligen fortfarande väldigt uppriven, otroligt ledsen och vansinnigt arg när jag tänker tillbaka på allt som min starka, sköra och väldigt sårbara dotter fick genomleva. Det gör det inte det minsta bättre av att veta att många fler med henne har upplevt eller upplever samma eller ännu värre saker, men som sagt.. andas och hitta ett vettigt förhållningssätt.

Efter ovanstående statement, frenetiskt mumlande "alla kan inte och somliga vill helt enkelt inte", ska jag försöka släpa mitt omedgörliga själv i säng för dagen. Så förhoppningsvis godnatt..