Som tidigare nämnts är jag med i en grupp för föräldrar som förlorat barn, vilken under tisdagen träffades hemma hos två av gruppmedlemmarna. Det är bra möten och ett viktigt stöd med dessa personer som man kan säga allting till, som man kan gråta med, vara arg med, skratta med och som man kan minnas med. Minnas sina älskade barn utan att behöva fundera över hur det uppfattas, eftersom samtliga där har egna erfarenheter av att minnas, sakna och sörja.

Under gruppträffen kom ett sms med frågan om jag var hemma från en av Henkes närmaste kompisar, samma kompis som han varit på en Ozzy Osbournekonsert tillsammans med hösten 2010, som var med i samma band som Henke och som sen var en av dem som spelade på Henkes begravning. Jag meddelade att jag var på vift, samt hur de skulle få tag på Camilla. Eftersom jag träffat samma kompis tillsammans med ytterligare en av Henkes närmaste kompisar någon vecka tidigare visste jag vad det gällde. De kom för att återlämna Henkes förstärkare som varit i den gemensamma spellokalen, ända sen Henke själv tog dit den. Återigen gick en stöt av smärta genom min kropp. Återigen kom rädslan smygande, rädslan för att det än en gång skulle komma att slita upp, göra ont och få mig att rasa igen. För det är så det är. Att få hem något som tillhör ens avlidna barn, ger inte bara en närhetskänsla, utan det gör även otroligt ont.

Redan på väg in genom ytterdörren hemma stålsatte jag mig. Med försiktighet sneglade jag in mot köket för lokalisera vart Henkes förstärkare placerats, för att upptäcka den i ögonvrån där den stod precis innanför dörröppningen in till köket. Så fort jag bara kunde försökte jag att slå bort bilden ur mitt huvud, för att snabbt stampa fram till datorn utan att se mig omkring och utan att ens ta av mig ytterkläderna. Med stor koncentration ägnade jag mig sedan åt att studera allt som flimrade förbi på skärmen, allt i ett lönlöst försök att skjuta upp ögonblicket när mitt medvetande skulle få lov att acceptera att ännu en del av Henke kommit hem utan att han för den sakens skull var på väg att närma sig hemmet eller komma närmare oss. Det gick en liten stund, sen drogs mina ögon mot min älskade sons förstärkare. Samma förstärkare som jag skjutsat honom till Borlänge för att köpa sensommaren 2010. Samma förstärkare som Henke köpte samtidigt som han köpte sin älskade bas, som han döpte till Lina och som han var så stolt över. Där stod den nu i mitt kök och påminde mig om min älskade Henke och hur mycket jag saknar honom. Fem steg senare var jag framme vid förstärkaren. Jag lät ena handen, som skakade, stryka lite försiktigt över ena sidan på den. Henkes förstärkare, min älskade sons förstärkare. Så nära och så långt bort. Så ledsen och samtidigt så glad över att få känna lite närhet till min saknad son ändå. Bitterljuvt, hemskt och ändå en liten känsla av att åter ha honom lite nära.

Tårarna kom så klart, i mängder och svåra att stoppa. Tårar av en otrolig saknad och tårar för att det inte går att ändra, han är borta och jag hatar det. Än har inte känslan av saknad gett vika för känslan av all glädje Henke hade av sin förstärkare och av sin vackra bas. Så småningom kommer jag att kunna titta på den och komma ihåg den glädjen istället, men inte riktigt än. Den får stå där i mitt kök tills jag vet vart jag ska flytta den, tills jag kommer ihåg alla toner som flutit in genom mina öron från den och tills jag kommer ihåg all stolthet och all lycka den faktiskt gav Henke.