Natten är min tid. Tyst, lugnt, klar luft och tid för reflektion. Det har varit en strålande dag, med underbara vänner, underbara barn, ett ganska bra möte, träning, paj och tja det mesta som är bra för kropp och själ.

Relativt sent ringde en person som har koppling till min avlidna dotter. Många tårar, fortfarande lika många frågor och en så enorm sorg. Fanns inget annat jag kunde göra än att lyssna, känna igen mig och hoppas, hoppas att morgondagen visar sig från en ljusare sida för min dotters vän. Skär i hjärtat att höra all trasighet. Ändå tacksam över att få höra orden: jag behöver hjälp. Det är stor att inse när något är alldeles för smärtsamt för att klara upp på egen hand och att dessutom våga be om hjälp. Min djupaste respekt till denna person för det otroliga mod som uppvisats idag!