Pojken med minnet

Söndag, men inte en söndag som alla andra. Dagen ägnades åt att slipa ett skåp, för att måla det vitt. Naturligtvis undgick inte heller denna aktivitet upptäckt från Mr. Murphy, som i sin vanliga anda jobbade hårt för att försvåra allt som på nåt vis kunde försvåras. Det började med att strömmen inte fungerade i förrådet och carporten, vilket i och för sig inte gjort så mycket om det inte vore för att skåpet stod i carporten. Mumlande orden "trägen vinner, trägen vinner", släpade jag skåpet fram till ytterdörren, ordnade fram en förlängningssladd och började då äntligen slipa. Förutom att allt damm nu for in i hallen, vidare till köket och upp för trappan går det inte att säga annat än att det faktisk gick hyfsat.

Medan jag stod där, djupt koncentrerad på slipningen och mina egna tankar, började hundarna skälla som galningar. Överrumplad som jag blev hoppade jag till och tittade upp, bara för att upptäcka en ung kille i min sons ålder som stod framför mig. Självklart hoppade jag till än en gång, kastade nästan slipen åt skogen och skrek samtidigt som jag stirrade vilt på personen som ploppat upp som från ingenstans. Tre pinsamma sekunder senare hade jag sansat mig så pass att jag slagit av slipen och pressat fram ett lite anklagande hej. Killen log och sa att han försökt få min uppmärksamhet ett tag, men att det inte gått så bra (uppenbarligen!!). Sen hände det som gjorde den här söndagen annorlunda mot andra söndagar. Han sträckte fram ett USB-minne och sa: -här, det är ett USB-minne jag hittat vid spellokalen och jag tror att det är Henkes. Jag tyckte att du måste få det, så därför gick jag hit idag.. Jag sträckte tårögt fram en dammig, lite skakande hand för att ta emot det, tackade och talade om hur glad jag var över att han kommit. Han frågade hur vi mådde och hur det går för oss, sen småpratade vi om Henke en stund innan han gick igen.

Helt plötsligt hade jag i min hand en liten del av Henke, en liten del av min älskade son som jag än inte har räknat ut hur jag ska klara mig utan. Rädd för mina egna känslor om jag skulle titta vad som fanns lagrat i det överlämnade USB-minnet, traskade jag in i köket och blev sittandes på en av köksstolarna innan jag resolut gick ut och fortsatte slipa mitt skåp. Inte förrän flera timmar senare, när skåpet var färdigslipat och insläpat i köket för målning, vågade jag mig på att stoppa in det i datorn. Jag möttes av bilder på Henke, musikstycken som han brukade spela på sin älskade bas som han döpt till Lina och lite annat smått och gott som var så typiskt min son. Det var som att höra viskningar från honom, som om han var lite nära igen eller som om han skickat en hälsning från där han befinner sig nu. Trots att tårarna rann och känslan av förlorad, saknad och borta för alltid förstärktes medan jag tittade, blev jag samtidigt varm i hjärtat. En liten, liten men väldigt värdefull stund kände jag en fläkt av att ha min Henke hos mig igen och det är värt alla tårar i världen.

Jag blir ofta imponerad över hur modiga många ungdomar är och den här dagen var definitivt inget undantag. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet över den unga killens mod att gå hem till oss med Henkes upphittade USB-minne, för det krävs mod att våga göra det. Det är bara de som har mod nog som faktisk vågar söka upp nån i stor sorg, i ett ärende som med stor sannolikhet kommer att leda till att starka känslor rörs upp. Den här unga killen vågade det som många vuxna skulle dra sig för att göra och han gjorde det dessutom på ett suveränt sätt. Det är stort, så stort att till och med Mr. Murphy chockad höll sig undan resten av dagen. All respekt till pojken med minnet för att han lät oss få en liten stund med våran Henke igen.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0