En dag som började redan vid femtiden imorse genom att det förflutna gjorde sig påmint. Jag blev väckt av att min telefon gav ifrån sig ett galet skratt, med andra ord fick jag ett sms. Jag tittade yrvaket på orden "lucka 24. Vad e bakom lucka 25?", konstaterade att det var från nån vars nummer inte var inlagt i min telefon och bestämde mig för att somna om. När jag åter började glida iväg mot drömmarnas land återkom minnet av ett telefonnummer jag varit relativt välbekant med förut, ett nummer jag lagt till det förflutna och som vid denna tidiga timma snarast kändes som ett eko från ett tidigare liv. Flertalet timmar senare hade sms:en från det förflutna övergått till rimform, men i övrigt var inget nytt. Det hela avslutades i alla fall när jag vänligt, men tydligt, satte ner min fot via sms i rimform och nöjt konstaterade för mig själv att den delen av mitt förflutna befann sig precis där det skulle vara - nämligen i det förflutna. Den nöjda känslan kom sig av att nån del av mig själv tydligen utvecklats nog mycket för att inte dras med i dessa underliga rundgångar igen och uppenbarligen hade även denna del fått en bättre självkänsla. Med andra ord måste en mindre evolution ha inträffat i mitt microkosmos. Ett obefintligt steg för mänskligheten, men ett enormt kliv för mig :)


Senare under dagen pratade jag i telefonen med en av mina nära vänner. En vän vars ingifta moster nyligen avlidit efter en kort tids sjukdom. Jag lyssnade när hon beskrev reaktionerna hos de närmast anhöriga, kände igen en del reaktioner sen Carro och Henke dog och förundrades över hur vi alla verkar leva som om vi är odödliga och som om de omkring oss är självklara, odödliga delar av vårt liv. Det verkar inte bättre än att vi måste bli rejält omskakade för att inse vad som är viktigt och underligt nog (yeah right) verkar det aldrig vara jobbet, prestige, pengar eller nåt annat liknande. Ändå går vi genom livet år efter år, så upptagna med allt vi tror är viktigt att vi glömmer det viktigaste av allt eller i alla fall det jag tror är viktigast av allt, nämligen att leva, att bemöta och behandla varandra som om vi inte vore självklarheter och att lägga vår energi på sånt som verkligen är värt det. Kanske är det en del av vad vi ska lära oss i det här livet, att uppskatta dem omkring oss som verkligen betyder något för oss och att inte ta alla dem eller för den delen oss själva så förgivna. Kontentan av det här utlägget blir väl: var inte rädd för, utan var rädd om. Inte rädd för att inte räcka till i jobbet, inte göra den karriär man vill, inte ha tillräckligt med pengar osv - utan rädd om våra nära och kära, oss själva och om vad vi spenderar våra år och vår energi på.