Trots att det känns lite förmätet att påtvinga cyberrymden och dess innevånare mina tankar, erfarenheter, tyckande och känslor, är det exakt vad jag tänker göra. Kanske inte ofta eller kanske vid varje givet tillfälle, kommer jag att avhandla allt från koffeinberoende, hundliv och morgonstunder utan guld i munnen till min upplevelse av att förlora två av mina fyra barn med två års mellanrum, självmord, trafikolyckor och valet mellan att överleva och leva. Det här är inte cyberrymdens hörn för alla storslagenheter eller allenarådande sanningar, utan snarare vrån för irrande tankar, storslagna visioner, dåligt lokalsinne och en öppenhet för att alla har sin egen uppfattning om vad som är sant.

Nu i natt vid datorn bestämde jag mig helt frankt, efter att jag irrat mig in på "hur man startar en blogg" sidor, att: jahapp, nu var det dags att börja blogga. Mestadels för min egen skull, för att reflektera lite över mina dagar och livet, men även för att minnet av hur jag framför allt månaderna efter min dotters självmord men även efter att min son omkommit i en trafikolycka satt ändlösa timmar framför datorn febrilt letande efter en livlina att hålla mig i genom att läsa om hur andra i samma situation reagerat, gjort eller ens överlevt är väldigt tydligt. Kanske hittar mina ord fram till någon annan som förlorat någon eller några av sina kära och kanske de i så fall ger lite hopp om att det går att överleva och tids nog till och med att leva, men att det för att nå dit också krävs ett aktivt val - kanske varje dag eller som i början varje timme eller till och med varje minut - valet är att leva.

Vem jag är? En vanlig människa, vanlig kvinna, vanlig mamma med ovanligt underbara människor omkring mig, som ger av sig själv på alla sätt och vis. Tack för att ni finns!!!