Smaken är som baken

Rehabilitering, social träning och alla andra uttryck som används i instanserna och myndigheternas värld, ord jag själv har använt när jag arbetade. Ord som nu används om mig. Det är svårt att foga sig till att dessa begrepp nu är en del av min personliga värld, istället för min yrkesvärld. Varje gång medför det att jag får smaka på orden, rulla runt dem i munnen flera gånger för att ändå inte riktigt komma fram till om jag gillar smaken. Livet kan förändras fort, på en sekund kan det som var självklart ena dagen plötsligt förvandlas till vant men ändå helt ovant och så fort kan det som tidigare bara var synonymt med arbetslivet, med andra i deras personliga sfär, vara en del av ens eget privatliv. Det är ovant, men samtidigt är det en värdefull erfarenhet och en chans att göra tidigare delvis rent intellektuell kunskap till en känslomässigt och personligt implementerad del.

 

Det är nämligen skillnad, faktiskt inom så gott som alla områden av livet. Skillnaden mellan att förstå rent intellektuellt, till att den förståelsen ramlar ner i ens hjärta och blir en del av en själv som person. Den egentliga förståelsen kan kanske aldrig uppnås förrän både hjärta och hjärna har fått insikt, vet och har tagit till sig. Åtminstone är det så i min värld. Min erfarenhet är att den fullständiga förståelsen för någots hela innebörd bara går att ha när det blivit en personlig erfarenhet, en erfarenhet som dessutom fått tid på sig för att hinna bearbetas så den kan ta plats och bli en del av hela den egna personen. Först då kan det gå att förstå vad det innebär för en person, dennes livssfär, den egna synen på sig själv och vilka konsekvenser det kan ha för en människa.

 

Alla dessa ord och begrepp som har en så laddad innebörd, som används för att understryka, göra saker legitima eller för att styra något i den riktning som var tänkt. Även om jag tidigare rent intellektuellt förstod vikten av att använda dessa ord och begrepp på ett respektfullt sätt, har jag nu full förståelse för vilken effekt och inverkan dessa ord faktiskt har. En underbar erfarenhet egentligen och en ovärderlig erfarenhet som ger förståelse på ett nytt sätt. En förståelse som dessutom medför att jag numer närmar mig vissa ord med än mer respekt och ännu större ödmjukhet. Naturligtvis leder den även till att det personliga ansvaret ökar, ansvaret för hur jag i fortsättningen väljer att hantera och förhålla mig till dessa ord och begrepp, oavsett område i livet. Alla dessa nya erfarenheter som jag inte bett om, men som nu är en del av mitt liv. Vilken möjlighet de ger att utvecklas som person och människa, det vill säga när jag väljer att förhålla mig till dem på det viset. En fråga som per automatik växer fram ur ovanstående är: hur kan någon människa verkligen möta en annan människa om den fulla förståelsen saknas? Intressant tanke, som kommer att ge mig huvudbry ett bra tag framöver skulle jag tro. Varför? Naturligtvis för att det har med det personliga ansvaret gentemot mig själv och gentemot andra att göra, inom alla områden av livet faktiskt.



Kommentarer
Sabina

Jag vill ge dig en stor eloge och en massa bra ord. Att orka reflektera och inämta visdom och erfaerenheter i din situation beundrar jag dig stort för. Det du skriver om i det här blogginlägget är så otroligt viktigt och väldigt avgörande för många människor i olika situationer. Jag tror faktiskt inte att man kan möta en människa på samma våglängd om man inte har viss erfarenhet och inhämtade självupplevda erfarenheter, jag ser det faktiskt som helt omöjligt. Det man kan göra är att vara så ödmjuk och öppensinnad att man lyssnar in sig på personen man möter och faktiskt på ett försiktigt vis försöker förstå vad den säger. Att öppet och ärligt faktiskt säga, jag vet inte hur du har det, jag vet inte hur du känner eller mår, men jag ska lyssna på dig och försöka hjälpa dig utifrån det. Tillsamans ska vi gå vidare. Det är en betydande skillnad i det hela. Att i sin absolut sköraste, svagaste stund möta en människa som säger sig ska hjälpa och man finner inget igenkännade i det hela är en ännu mer sänkande kännsla än det nödvändigtvis skulle behöva vara. Fackmässiga ord och uttryck gör faktiskt ont,kännslan av att vara en maskin eller kanske en okännslig sak som kan behandls hur som helst infinner sig ganska snabbt när man hör ord som ligger långt i från den personen man faktiskt är. Bara det svåra att ta sig till ett möte på ett kallt kontor och passa den där mötestiden kan vara nog så ansträngande och för jävligt svårt. Man ska krypa ur sin egna lilla jordkula och sitta på ett kontor, utblottad, naken och ensammen exakt på ett utvisat klockslag och just i det ögonblicket ska man orka pressa ur sig det viktiga, det man måste komma ihåg att säga.



Att sitta på andra sidan skrivbordet är svår, man är sårbar och väldigt utlämnad. Du har mycket att lära de yrkesutövande. Frågan är om de änns är mottagliga? Jag önskar att de ville lyssna och förstå, inte vara så rädda för att släppa sin uppsatta yrkesfasad och verkligen lyssna. Det skulle skapa ett så mycket bättre klimat för alla inblandade parter. För jag tror att i de aldra flesta fallen så har de en ambition om att hjälpa människor, annars skulle de inte ha sina jobb. Synd bara att de inte vet om det du beskriver, att många i alla fall borde se att människorna man ser på andra sidan skrivbordet är var och en unik, släppa normen för vad man tror ska hjälpa, släppa sin egen prestige och faktiskt bara våga lyssna och se en unik människa i en situation som kräver stöd och hjälp, inte en klar mall för hur det ska vara och vad som hjälper.

2012-05-16 @ 11:23:17
URL: http://anna-sabina.blogspot.se
Ulrika

Tack Sabina! Både för braorden och för att du delar med dig.

Det finns en hel del tänkvärt i det du säger och även min tro är att det gäller för alla yrkesutövande att våga kliva ner från sina höga yrkesrollsstolar och ödmjukt och ärligt säga att det enda som går att göra är att lyssna in och försöka hjälpa, men att det ändå inte går att helt förstå. Dessutom går det aldrig att helt förstå hur en annan människa mår, känner eller upplever situationen för man är inte den människan, även om man har liknande erfarenheter. De myndigheter och instanser som jag har att göra med nu, ger just det bemötandet. Ödmjukt, respektfullt, med så stor förståelse det nu då går och en vilja att hjälpa. Alla aktörer runt mig faktiskt utom min arbetsgivare då, som är ett kapitel för sig. Deras framfart och bemötande har dock inte setts med blida ögon av övriga inblandade myndigheter och instanser, vilka samtliga stämplat hela den arbetsgivande organisationen och framförallt en viss del av den som totalt okunnig, oprofessionell och med bristande förståelse och vilja att göra rätt. Samtliga har faktiskt pratat i arbetsrättsliga termer, vilket ändå är hoppfullt för det innebär att i det stora hela finns just den viljan att göra rätt och att hjälpa till som du också skriver om ovan.

Innan Carro och Henke dog fick jag erfara hur det är att sitta på andra sidan skrivbordet som "en lägre stående varelse" i samband med att Carro mådde så dåligt att hon inte rymdes inom samhällets ramar. Den erfarenheten önskar jag ingen och även om det efter ett drygt år blev viss förbättring vad gäller bemötande, var skadan redan skedd. För Carro gick känslan efter det inte heller att reparera. Det är en annan erfarenhet än att begrepp används kring en, som man inte har sett som en del av sig själv tidigare och den erfarenhet jag har fått av detta hade varit så väldigt annorlunda, om de aktörer jag har att göra med nu inte haft ett bra bemötande.

Kram på dig!



2012-05-16 @ 15:19:19
URL: http://ninjasoul.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0