Inte en sekund till

Jag borde vara nöjd, eller i alla fall ovanför ytan. Eller vem bestämmer för den delen när någon borde det? Hur det nu än är med den saken är jag är varken nöjd, ovanför ytan eller överhuvudtaget motiverad att fortsätta en sekund till. Det enda ord som på nåt vis är i närheten av hur jag känner mig är trött, så in i själen trött. Hur jag än försöker att intala mig att det är bra, eller åtminstone drägligt, så överensstämmer det inte på nåt vis med hur jag känner mig. Jag har tröttnat helt enkelt. Det är inte roligt, det är inte suveränt eller ens drägligt. Istället går jag i bitar, krackelerar, och vart enda litet krav som ställs får ytterligare en bit att rasa bort. Jag orkar inte kämpa längre, energin är slut. Varje dag är lika. Gå upp, överleva, försöka leva, försöka se det som är ljust och kämpa. Kämpa för vad? För ytterligare en dag med krav som jag inte längre orkar med, med frågor som jag inte kan besvara eller med nån påklistrad optimism inför framtiden som inte verkar bli särskilt mycket annorlunda än de dagar som redan gått.

 

Inte ens min kropp tycker att det är roligt längre. Det gör ont i bröstet, i lederna, axlarna, ryggen och jag mår illa. Mitt hjärta värker och det känns som min själ skriker inombords. Jag vill bort, fly, jag orkar inte längre se mitt hem, mig själv eller nåt omkring. Jag orkar inte längre streta på eller kämpa. Kämpa för vad, ännu en dag i samma spiralformade rörelse. Eller det är fel, rörelsen är inte spiralformad. Den är rund och snurrar på i sitt konstanta hjul dag ut och dag in, runt, runt, runt. Alla dessa möten, dessa samtal där alla påtalar hur bra det ska bli och hur det ska ordna sig. Hur ska det ordna sig? Inget ordnar sig och ingen ordnar nåt, det ligger på mig och jag orkar inte längre. Jag har inte ens längre någon lust, jag är som sagt trött, så trött att motivationen tryter och lösningarna är slut. Jag har inga fler lösningar och ingen lust att hitta några heller. Det räcker nu, det är nog. Den här cirkusen har pågått alltför länge utan några som helst framsteg redan.

 

Jag mår inte bättre, frågan är om jag någonsin kommer att må bättre, för inget kommer att kunna ändra på det som gör mig trasig. Det enda som gör någon skillnad är hur jag själv väljer att förhålla mig till livet, hur det ska levas och vad som är viktigt. Att två av mina barn är döda kan jag inte ens förhålla mig till, men när energin tryter är det vad som tar överhanden. Det är det enda jag försöker förhålla mig till och förstå och det går inte, så då försöker jag förhålla mig till hur jag ska orka leva med att de är borta istället. Hur förhåller man sig till det? Hur förhåller man sig till att två av ens barn är döda medan man själv förväntas leva och orka ta tag i alla vardagliga sysslor och måsten? När energin är borta är det mycket nog att fundera över, så när alla andra krav läggs på blir det för mycket. Som arbetslivets krav till exempel. Arbetslivet, ja vad ska jag säga om arbetslivet? Det blir inte heller annorlunda och med annorlunda, så menar jag att det inte blir bättre. Det händer ingenting utom att det med jämna mellanrum krävs nåt av mig, och jag orkar inte längre med några fler krav. Det finns inte längre någon ork att försöka ordna, fixa eller ens se ljust på situationen. Det borde vara någon annans ansvar att hitta en lösning, för jag har ingen och är definitivt inte den som bestämmer, har ansvaret att veta eller ens har blivit särskilt lyssnad på. Efter alla turer har jag ingen som helst förståelse för hur jag kan ses som den som ska vara den kreativt lösande delen. Ingen förståelse och ingen ork. Om åtminstone den delen av detta farsartade cirkusnummer kallat livet kunde fungera och någon annan än jag vore satt som cirkusdirektör åtminstone på den arenan, kanske det skulle bli någon ork över till annat. Som att orka förhålla sig till livet till exempel, eller att orka njuta av de två kvarvarande döttrarna eller för den delen orka se framåt i någon gladare färg än svart.

 

Einstein definierade galenskap som att fortsätta göra samma sak och förvänta sig ett annat resultat. Jag håller med och lägger trött ner mitt aktiva deltagande i den här galenskapens ekorrhjul. Någon annan får hitta en lösning, jag har kämpat nog. Det enda mina kvarvarande energirester räcker till för närvarande är att försöka hålla någon bit av mig själv på plats, så det är vad jag tänker göra. I alla fall nu, i alla fall imorgon och den tid det tar. Det spelar nämligen ingen som helst roll vad någon annan har att säga om det, när energin är borta är det inte mycket annat att göra än att försöka hålla ihop och hoppas på någon form av energimässig input som gör att orken att inte bara hålla ihop utan även att leva kommer igen.


Kommentarer
Ditt fan :)

Styrkekramar i massor till dig <3 Antar att de inte hjälper särskilt mycket när allt är som mörkast men någongång och någonstans kanske du orkar plocka upp den och verkligen känna att kramen var väl menad. Kram!!!

2012-05-08 @ 07:31:42
Nickie

Tänker på dig och önskar att det hjälper!!

Kramar till er <3

2012-05-08 @ 12:51:34
URL: http://myfairytalecastle.blogg.se/
Spader Madame

Du. Orkar. Visst.



För det måste du. Det vet du. MÅSTE. Så:



Någon får se till att ge dig time-out. Säg till dem runtomkring att nu är det jävligt illa. Be om hjälp. Be om hjälp igen. Be om hjälp ytterligare en gång. För både du och jag vet att du måste. För de barn som är här på jorden fortfarande. En annan dag kommer du att skämta, hela vägen in i hjärtat, det vet jag. Ingen kan ändra på det som har varit, och de ärr du måste bära med dig framåt kommer sitta kvar på huden, fast blekare, i alla fall för betraktarna.



Ensam är inte stark. Men vi som lever måste leva.



KRAM!

2012-05-08 @ 14:35:40
URL: http://www.spadermadame.blogspot.com/
Ulrika

Fan & Nickie: tack och kram tillbaka!



Kloka Spader: visst är det så, vi som lever vi måste leva. Ibland går det emot, som för mig nu, men leva ska vi. Tack för dina ord, tack för din klokhet och tack för att du är du. KRAM tillbaka!

2012-05-08 @ 15:03:55
URL: http://ninjasoul.blogg.se/
Stina

Tack för att du delar med dig. Och fortsätt välja livet. Varje dag.

Kram!

2012-05-09 @ 10:21:15
URL: http://blomsterv.blogspot.com
Anonym

Du skriver så oerhört fint Ulrika, det gör ont i själen att läsa och man önskar att det fanns något man kunde säga som skulle göra det lättare men jag vet att det inte går. Jag kan bara önska att du hittar styrkan inom dig att leva vidare och hoppas att glädjen en dag ska vinna över sorgen.

2012-05-10 @ 19:15:23
Ulrika

Stina: Tack! Kram!



Anonym: Tack för dina värmande ord! Kram!

2012-05-11 @ 01:51:01
URL: http://ninjasoul.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Lilla huset på banvallen

Det går inte att styra livet - bara att välja hur man ska förhålla sig till det.

RSS 2.0