Dödlig krisreaktion i november
Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, försvann min älskade dotter Caroline natten till den nionde november 2008. Det var den natten polisen ringde mig och gav första varningen om att något gått riktigt, riktigt fel. Det var en lördagsnatt och den natten, trots oro, obesvarat ringande och sms:ande samt fruktlöst letande, förstod jag inte än att det som inte fick hända hade hänt. Jag förstod inte att min underbara, älskade Carro var borta för alltid, att hon inte skulle komma tillrätta levande eller att hon redan då var död.
Det förstod jag inte under större delen av söndagen heller. Inte förrän på eftermiddagen när en avlägsen släkting till mina tre äldsta barn ringde och frågade om jag visste vart Carro var och berättade att de hittat hennes jacka, väska och en del av hennes andra grejer under bron vid älven cirka en mil från vårt hem, började jag ana det ofattbara hemska. Jag avslutade samtalet med den avlägsna släktingen med en känsla av att mitt inre förvandlats till någon form av känslomässig tornado som obevekligt dånade fram utan att förskona något i sin väg, för att höra mig själv säga till min dåvarande sambo: - nu är det klippt! Ni får vara tysta, jag måste ringa. Någonstans i mitt bakhuvud började en avlägsen insikt om att Carro aldrig skulle låta bli att svara i telefonen och lämna sina grejer vid älven för att skrämmas, pulserande närma sig mitt medvetande. Det kändes som hela mitt ansikte stelnade och domnade bort och mina händer skakade när jag återigen lyfte telefonluren. Den här gången för att ringa polisen och anmäla min äldsta dotter försvunnen, berätta om nattens sökande efter henne, meddela dem att en del av hennes grejer hade återfunnits under bron vid älven och svara jakande på deras fråga om hon möjligen hade varit deprimerad när hon försvann. Jag lyssnade, medan mitt medvetande kopplade om till katastrofberedskap och bestämde sig för att tunnelseende antagligen var bästa strategi, till när polisen meddelade att de skulle bege sig till platsen där Carros grejer hittats i följe av en hundpatrull för att kanske hitta några spår efter min trasigt sköra dotter. Så la jag på, insåg att jag skulle komma att krascha och beslutade mig omtöcknad för att det bästa var att ringa upp min chef och meddela att jag inte skulle komma på jobbet följande dag.
Jag upplevde att min chef, som inte ens ville vara i närheten av tanken på att det kan hända ens barn något, bemötte mitt samtal på ett besynnerligt hårt och kallt avvisande sätt. I min omtöcknade värld förbryllade det mig enormt hur något som var så viktigt kunde vara så oviktigt, hur kunde någon tycka att det var så oviktigt att mitt barn var borta? Det var signalen mitt medvetande väntat på för att växla från katastrofberedskap till katastrofläge och snabbt ta fram det tunga artilleriet. Min värld lindades snabbt in i genomskinlig bomull och inneslöts i en skyddande glaskula av mitt medvetande. Inget var sig längre riktigt likt och inget fungerade heller som det gjort tidigare. Alla ljud blev plötsligt dova och kom långt bort ifrån, allt jag såg var suddigt, otydligt och långt borta och alla rörelser verkade gå i slowmotion. Min överbelastade hjärna bestämde sig för att det var dags att försöka återta någon form av kommando och hitta på något som var kontrollerbart att göra, för att på så vis försöka mota bort den helt plötsligt helt okontrollerbara världen.
Min dåvarande sambo öppnade för de två polismän som kom för att berätta om vad de hittat, eller snarare inte hittat. Den ena inledde deras besök med att säga: - nu undrar du förstås varför vi är här, men blev avbruten av den andre som fräsande deklarerade: - det fattar hon väl varför vi är här begriper du väl? Jag fattade varför de kommit, men jag visste egentligen inte vad det var meningen att de skulle säga. Vi satt oss i köket allihop, Camilla, Henke, min dåvarande sambo, poliserna och jag. Femåriga Emelie, som inte förstod varför hela världen plötsligt rasat i vårt hem, hade fått skjuts till sina farföräldrar och skulle sova där. Den ena polismannens telefon ringde oavbrutet, vilket irriterade den andre polismannen som fräste att han skulle stänga av den. De berättade att hundpatrullen inte gjort några framsteg, att ingen hittat Carro eller några spår efter henne som ledde bort från älven. De verkade nervösa och pratade lite i munnen på varandra, eller så var det min förändrade hörsel som förvrängde allt som sades till en salig kakofoni av samtidigt ljudande information. De sa att vi inte skulle sluta hoppas, att det fortfarande fanns en chans att hon kunde komma tillrätta. När det var sagt lämnade de oss till vårt eget kaos. Jag svarade på ett sms från min pappa, talade om att Carro var borta och polisen letade. Sen kom reaktionen. Jag fick frossa, mina tänder skakade och min kropp ville inte riktigt lyda längre. Jag minns inte om jag grät eller hur jag tog mig upp i säng. Jag minns inte om jag somnade någon gång alls under natten, men jag minns inte heller om jag var vaken. Det jag minns är smärtan som började i bröstet och arbetade sig fram genom hela kroppen, rev sönder och slet hela mig i stycken. Ingen hade talat om hur det kunde kännas att ställas inför det faktum att man antagligen förlorat ett av sina barn. Ingen hade heller talat om att när det händer gör det inte bara psykiskt och känslomässigt ont, utan det känns som det gör fruktansvärt ont även fysiskt. Inte förrän då förstod jag att något överhuvudtaget kunde vara så smärtsamt att hela ens väsen formligen krackelerar, går sönder och slits isär. Kanske är det tur att man inte vet, eller kanske är det inte ens meningen att man ska behöva veta det och det är därför det gör så ont att det känns som man trasas sönder. Det kanske helt enkelt är för att det inte är meningen att man ska överleva något av sina barn, att det är helt naturvidrigt att göra det. Eller kanske är det bara så det känns när man förlorar något av det viktigaste man har i livet.
