Efter ännu en sömnlös natt, trots total utmattning med bly i kropp och själ, började jag dagen med att våga vägra delaktighet i den och låg länge, länge. Det hjälpte naturligtvis inte ett dugg, utan såväl den bedövande, själsdödande tröttheten som den eländiga dagen fortsatte oberört trots min revolt mot båda. Åter en av dessa numer vanliga dagar med rödgråtna ögon och tårar som vägrar att låta sig hållas tillbaka längre. Åter en dag med måsten och krav som jag inte orkar med och åter en dag med min ständige följeslagare Mr. Murphy tätt i hälarna, vilt viskande om att innebörden av ett sånt beteende naturligtvis är titeln som odugligt värdelös.

Det är en skrämmande känsla att upptäcka att tidigare totala kontroll över mig själv är som bortblåst och kvar är istället en okontrollerbar kvaddad, kraschad, trasig och förstörd människa. En människa som dessutom konsekvent vägrar acceptera alla order om att bete sig som folk och sköta alla antaganden i livet. Det är skrämmande att stå i duschen och upptäcka att man är så in i döden trött att det inte ens går att stå upprätt, utan hela jag från kinden och ner är lutad mot kakelväggen för att orka denna kraftansträngning. Helt plötsligt beter jag mig uppenbarligen som en av dessa krossade, uppgivna människor jag nån gång sett på film eller hört om på annat vis, som en sån där människa jag inte är. Jag är ju en person som kan kontrollera mig själv, som fungerar vad som än händer och som reser mig upp och fortsätter alltid. Efter att det till och med är för jobbigt att stå, trots kakelväggens solida stöd, och jag glider ner på golvet och blir liggandes i en högljutt hulkande hög med vattnet strilandes över mig, är illusionen av kontroll helt borta. I stället ramlar insikten om att min älskade Henke faktiskt är död återigen ner från intellektets högfärdiga tron och kraschar in i mitt ständigt lika oförberedda hjärta och sliter upp allt som jag inte orkar känna mer. Kanske är det bra att det kommer ut. Det kanske till och med är bra att lära sig att livet inte slutar trots att all kontroll är borta, alla lager av egoistisk stolthet är avskalade och det som finns kvar bara är öppen sårbarhet och skräckslagen litenhet. Kanske är det någonstans bra att rasa så djupt att det enda valet som på något vis förespråkar liv i stället för överlevnad innebär att ödmjukt lära sig att be om hjälp. Kanske är det först då det går att ana vad verklig styrka egentligen är.  Kanske är det så det är även om det just nu, när dagarna är för tunga för att orka med och nätterna är sömnlöst grubblande och långa, inte känns så. Just nu vill jag bara hitta tillbaka till det fungerande, det jag kan kontrollera och det vardagligt förutsägbara. Men eftersom det inte är något jag kontrollerar längre, har jag inget annat än som alltid annars att göra. Jag får lov att göra ett val. Jag får helt enkelt lov att välja hur jag ska förhålla mig till det hela. Jag väljer att sluta kämpa emot och istället försöka acceptera, att lita på att jag besitter den styrka jag behöver och att våga be om och tillåta mig själv att ta emot hjälp. Det är inte säkert att det är de rätta valen, men det är i alla fall de val jag just nu tror kommer att leda mig ut på andra sidan så småningom. Förhoppningsvis är jag då några lärdomar rikare, mer ödmjuk och lite närmare att acceptera att jag inte bara förlorat Carro, utan även Henke. Förhoppningsvis har jag då kommit ett steg närmare livet igen och, om jag valt rätt, så förstår jag mig även på att leva det.