Det finns alltid en rädsla hos mig att människor runt omkring mig ska uppfatta det jag gör som ett sätt att "bli tyckt synd om", att jag beter mig som ett offer. Därför kommer en del inlägg att skrivas med viss bävan, stor rädsla för att lämna ut mig så och en väldig kluvenhet. När jag startade den här bloggen hade det två syften. Dels skulle tankar och känslor bearbetas och dels kanske jag kunde vara till hjälp för någon annan människa som gått sönder inombords och förlorat fotfästet i livet. Det är därför, för möjligheten att kanske kunna hjälpa nån annan, som jag tänker trotsa mig själv och helt enkelt lämna ut mig själv som den lilla människa jag är ibland. Jag tänker inte göra det för att nån ska tycka synd om mig, utan för att nån kanske blir hjälpt av att se att det går att överleva. Och jag tänker göra det för mina barn, för Carro och Henke, som lärt mig så otroligt mycket. Det skulle vara väldigt förmätet av mig att inte ge dem erkännande för hur otroligt stor utveckling de tvingat fram, hur mycket de lärt ut.. inte bara till mig, utan även till sina sina syskon, släktingar, kompisar och till sina bekanta.

De gjorde det när de levde och de gör det fortfarande nu när de är döda - visar, vägleder, lär ut och utvecklar. När Carro levde uppfattade nog många henne som bråkig, självdestruktiv, uppmärksamhetstörstande, envis och svår. Men de som hade mod nog att våga titta närmare, att öppna sina sinnen lite på glänt och släppa in en annan människa som inte passade in i den norm de flesta strävar efter att passa in i, de såg en känslig, trasig människa som visade med alla medel hon hade vad som inte fungerade i hennes liv eller i samhället för de som går lite utanför den norm som tydligtvis ska vara den som gäller. Henke å andra sidan, var snarare ett föredöme för andra när han levde. Ett föredöme för hur vi ska bemöta varandra, ta ansvar för oss själva och för de omkring oss och att vi inte ska tolerera eller tyst titta på när någon annan far illa. Två syskon uppvuxna tillsammans, två helt olika levnadsöden, två på olika vis starka individer som faktiskt visade och gav andra omkring dem möjligheten att lära sig nåt, se nåt nytt, tänka utanför ramarna och att bry sig om. Till och med när de lämnade livet på olika vis gav de möjlighet till eftertanke, utveckling och chansen att se det viktiga i livet. Så för dem, för mina underbara, starka, modiga, älskade och väldigt saknade barn, tänker jag ibland offra min uppblåsta integritet och mina fåfänga rädslor och naket och utlämnande berätta om de upplevelser, känslor, tankar och erfarenheter som mina barn gett och fortfarande ger mig på olika vis.

En del inlägg kan därför bli väldigt utlämnande, väldigt personliga och väldigt ocensurerade. De känslor, minnesbilder, erfarenheter och tankar som jag delar med mig av kommer inte alltid att vara bekväma, behangliga eller på något vis inlindande i silke. Kanske kan en del inlägg uppfattas som stötande, okänsligt råa eller bara fel. Det är aldrig mitt syfte, men ibland är livet precis så okänsligt, rått och fel som det kan vara och ibland kommer jag i denna blogg att berätta om mina erfarenheter av det. Så att läsa det jag skriver här sker alltid under eget ansvar. Som med allt annat är det eget ansvar för vilka val man gör som gäller, att ta ansvar för att välja vad man vill läsa om och vad man orkar läsa om. Vill man bara läsa om lycka och ett liv som går som på räls är delar av den här bloggen helt fel ställe att läsa på.

Så med det sagt tänker jag nu, full av tillit till det egna ansvaret och mitt mod att trotsa mig själv, helt frankt avsluta kvällens inlägg med ett enkelt godnatt..